Inne i Norge

Centralt i Oslo ligger en av Norges äldsta och största inredningsarkitektbyråer: Iark, som är inriktade på kontor och arbetsplatser.

– Det var en milstolpe när Den norske bank, DNB, kom till oss och frågade ”vad ska vi bygga”? De bad oss beskriva vad som behövdes för 4 000 människor och 80 000 kvadratmeter. De frågade oss först, inte ingenjörer eller husarkitekter, säger Heidi Tolo, en av företagets partner.

Hanne Hjermann, daglig ledare och även hon partner, säger vidare:

– När kunden sätter en sådan premiss är det klart att det har en enorm inverkan på branschen. Det inre livet i en byggnad har stor betydelse för arkitekturens struktur, det handlar om att förstå brukarna av en byggnad och utgå från människorna.

– För att det ska bli bra krävs att vi tolkar och omvandlar de behov som finns på en arbetsplats. Husarkitekterna arbetar utifrån och in, medan vi har perspektivet inifrån och ut, säger Heidi Tolo.

Ytterligare ett exempel på hur Iark arbetar är kunden Telia.

– Telia förstod att folks arbetssätt förändrats tillsammans med den nya tekniken, bärbara datorer och mobilitet. Vårt uppdrag blev att skapa framtidens arbetsplats åt dem. Det första vi gjorde vara att gå in och analysera, sedan gemensamt med användarna se till hur processer kunde bli mer effektiva och pröva olika lösningar. Därefter gjordes planeringen och på det följde byggnadskroppen, säger Hanne Hjermann.

Heidi Tolo menar att i Norge tittar alla på användarna.

– Med vår bakgrund och erfarenhet kan vi utveckla byggnaden utefter funktioner. Byggherrar, beställare och fastighetsägare har under åren sett att där inredningsarkitekter varit med och utvecklat, där ökar värdet jämfört med andra byggnader.

På Iark har de under åren märkt att deras roll inte är jämförbar med svenska inredningsarkitekters.

– Här ser vi till funktioner och beslut tas efter det. Vi bidrar till exempel till att trappor och hisschakt kanske flyttas eller att fasadstrukturen ändras. Hela processen är annorlunda, det gäller också mellan de olika rollerna: inredningsarkitekt, landskapsarkitekt, husarkitekt, byggherre och beställare, ägare, säger Heidi Tolo och Hanne Hjermann fortsätter:

– Vi arbetar tvärfackligt och i team, med en plattare struktur.

Men visst finns det utmaningar för inredningsarkitekturen också i Norge.

– Tid – alltså för lite tid. Det är marknadsstyrt så vi blir ofta pressade på tid och kostnader, säger Hanne Hjermann.

– Miljön, fyller Heidi Tolo i, att hitta goda bärkraftiga lösningar och hållbara material.

I stället för som i Sverige med ett förbund för alla delar i professionen, har Norge tre separata: en för hus-, en för landskaps- och en för inredningsarkitekter. Mona-Lise Lien leder den senare: Norske interiørarkitekters og møbeldesigneres landsforening, NIL, och hon ser flera orsaker till varför den norska strukturen ser ut som den gör.

– Det har varit starka krafter, eldsjälar, som stått i fronten ända sedan föreningen startade. Det har också sedan 30–40 år tillbaka vuxit fram starka inredningsarkitektfirmor, som Iark, som banat väg och tagit positioner i branschen.

Mona-Lise Lien säger även att Norge har något som är annorlunda än grannländerna.

– Vi drivs i Norge mycket av begreppet ”dugnad”, alltså att man gör något för samhället utan att få betalt. Vår föreningsmodell är baserad på detta.

För NIL:s del betyder det att det är bara Mona-Lise Liens tjänst och ytterligare en halvtid som har lön. Resten sköter medlemmarna på frivillig basis.

Trots att det inte finns en samlad organisation har de tre föreningarna skapat och fått igenom en gemensam arkitekturpolitisk plattform. Den tar upp arkitekturens roll, vad området betyder och bidrar med för att lösa de utmaningar samhället står inför. Dessutom är relationen med andra professioner inom arkitektyrket god menar Mona-Lise Lien och hon tror det i stora delar beror på en sak:

– Tvärdisciplinärt samarbete! Alla, landskaps-, hus och inredningsarkitekter, möts så tidigt som möjligt i ett aktuellt projekt och går igenom möjligheter och planer. Vi ser att då blir resultaten de bästa. Tvärdisciplinärt samarbete är något vi hela tiden är ute och nästan predikar om.

Bland annat har NIL efter åratal av bearbetning fått igenom att Statsbygg, den norska motsvarighet till Statens fastighetsverk, i sina ramavtal har som krav att inredningsarkitekter ska finns med i det tvärdisciplinära samarbetet.

– Det är viktigt, eftersom det som Statsbygg gör, det följer andra, säger Mona-Lise Lien.

Sedan 1988 producerar NIL också en årsbok med ett urval av de bästa inredningsprojekten från året. Boken bygger på en jurybedömd tävling där medlemmarna skickar in sina bidrag anonymiserade. Den trycks i cirka 3 000 exemplar och skickas ut till bland annat kunder och beslutsfattare. Sedan 2020 finns boken även på nätet (interiorogmobler.no).

– Det är ett sätt att utbilda andra om vad inredningsarkitektur betyder, vad inredningsarkitekter faktiskt gör, säger Mona-Lise Lien.

Innehållet anses så intressant att det norska kulturrådet nyligen gett pengar för en digitalisering av alla utgåvor, som ska kunna utgöra underlag för forskning på området.

Mona-Lise Lien lyfter samtidigt fram ytterligare en aspekt: brist på inredningsarkitekter med master-examen. I Norge är det Konsthögskolan i Oslo och Fakulteten för konst och design vid Universitetet i Bergen som utbildar på masternivå; sammanlagt examineras 20–25 personer per år.

– Det är ett sug på marknaden efter den högsta kompetensen. Vi har för få platser och skulle behöva många fler.

Fler platser är också på gång via den privata Högskolan Kristiania i Oslo som från och med nästa år kommer att examinera även på masternivå. Detta innebär att det kommer att utbildas nästan dubbelt så många inredningsarkitekter på masternivå i Norge jämfört med tidigare. Högskolan Kristiania får statligt stöd för mastersatsningen och kommer att erbjuda 15 platser.

– Vi har redan en yrkesinriktad utbildning för inredningsarkitekter upp till kandidat, den håller väldigt hög kvalitet och är en grund till kommande mastern, säger Linda Lien som är första amanuensis och studieledare på skolan.

I Norge får alla privata skolor statligt stöd och det styrs av bland annat av hur många studenter skolan har.

– Det är dock mycket mindre pengar än de statliga skolorna får och eftersom våra utbildningar inte är fullt finansierade betalar studenterna det som det statliga stödet inte täcker, säger Linda Lien.

Jarle Fotland är även han förste amanuens på utbildningen och påpekar att högskolan och utbildningen funnits i många år:

– En masterdel är en slags naturlig utveckling av detta. Men satsningen på fler platser handlar också om det behov av inredningsarkitekter på avancerad nivå som finns inom den norska arkitekt- och byggbranschen.

Så här långt har det bara varit de två norska statliga konsthögskolorna som utbildat inredningsarkitekter på masternivå. Jämfört med dem har Högskolan Kristianias undervisning och kurser en tydlig inriktning mot arbetslivet.

– Vår utbildning är lite annorlunda än de konsthögskolor som står för de statliga utbildningarna. Vi har som mål att studenter ska komma ut med konkret kunskap om professionen. Kommer man från vår skola som inredningsarkitekt ska man ha kunskaper som matchar med fackutövarna ute i yrkeslivet och ledande aktörer på fältet, säger Linda Lien.

– Det kommer bli centralt i den kommande mastern tillsammans med begreppen bärighet och rehabilitering, säger Jarle Fotland.

Linda Lien förklarar vidare:

– Motsvarande begrepp på svenska och i arkitektursammanhang handlar om att vi sätter fokus på hållbarhet, kulturmiljövärden och återbruk.

Skolans master ska dock koppla ännu mer till både traditionell- och konstnärlig forskning än grundutbildningen gör.

– Studenterna kommer att ha en viss fackmässig mognadsgrad när de kommer till hit och då går det att arbeta med mer konceptuella och abstrakta frågor och problemställningar inom området, säger Jeremy Williams som är docent inom inredningsarkitektur på högskolan.

Modellen med den privata högskolan som får statligt stöd för sin mastersatsning skulle kunna vara något för Sverige också, tycker Torsten Hild, inredningsarkitekt med företaget 2Hild. Han är även aktiv i Sveriges Arkitekters arbete med inredningsarkitekternas situation i Sverige. Vid Sveriges Arkitekters förra stämma bifölls flera motioner som Torsten Hild skrivit och som handlade om att stötta och stärka inredningsarkitekterna och motverka att yrkesgruppen och dess kompetens försvinner.

– I Sverige har vi bara en utbildning och det är inte ens 15 personer som examineras per år och vi är i princip en dubbelt så stor marknad som Norge, säger han.

Men även i flera andra avseenden ser Torsten Hild stora skillnader jämfört med Norge.

– Där jobbar kompetenserna mer arm i arm, medan vi i Sverige har mycket rollen av att vara en specialist och underkonsult till arkitekten. Vi kommer sent in och inför en slags detaljer och i många fall är vi inte ens med i processen. Det är mycket som kan förbättras på många plan, säger han och pekar på att även norska myndigheten Statsbyggs upphandlingsmodell skulle kunna vara en förebild.

Ordförande för Sveriges Arkitekters akademi för inredningsarkitektur är Åsa Haremst, till vardags inredningsarkitekt på White. Hon pekar på att det finns ett positivt intresse för inredning i samhället, men att det för många är otydligt vad som är skillnaderna mellan heminredning, miljöer skapade av stylister och miljöer gestaltade av inredningsarkitekter.

Det är också ett faktum att bland de 50 största företagen i Sverige som i huvudsak bedriver ”inredningsarkitektverksamhet” är det bara 16 som har några utbildade inredningsarkitekter bland de anställda.

– Om vi tänker på hur vi skulle kunna bli starkare i samhället och hur vi ska göra för att nå dit, så tror jag att vår kår måste bli mer synliga och att vi behöver bredda våra nätverk för att nå ut bättre. Det handlar om att vi behöver ta plats av en enda anledning och det är att slutresultatet ska bli så bra som möjligt. Vår kompetens måste tas tillvara och att vi behöver dra nytta av varandras olika kunskaper.

Åsa Haremst väljer även att lyfta fram utbildningen som en viktig del och är inte främmande för att det skulle kunna vara en gemensam utbildning med husarkitekter det första året.

– Jag är husarkitekt i botten och är färgad av det. Det skulle nog leda till bättre samarbeten, vilket skulle gagna både bransch och kår. Och dessutom handlar det ofta om rumslig gestaltning i båda yrkena. Det är ju inte heller säkert att man från början vet vilken inriktning man är mest intresserad av. En gemensam grund innan man dyker ned och specialiserar sig kanske skulle vara bra, säger Åsa Haremst.

Utbildningsdelarna är också något som Sveriges Arkitekter arbetar med, och förbundsordförande Tobias Olsson ser paralleller till Norge:

– Även här i Sverige är behovet av fler platser stort. Det är en av flera viktiga delar vi fortsatt intensivt arbetar med, även efter förra stämmans motioner kring inredningsarkitekterna. Annat handlar om allt från bättre kommunikation med de sju procent av våra medlemmar som är inredningsarkitekter, till att få fram mer relevant statisk och siffror kring yrkesgruppen för att fortsätta kunna göra relevanta insatser.