Helt hundra – 30 år med huset som skapades av hyresgästerna

På Monbijougatan i centrala Malmö ligger ett hyreshus med 39 lägenheter. Fasaden liknar inget annat. Fönster i alla möjliga former och färger. Balkonger och burspråk som pockar på vår uppmärksamhet.

En man kommer cyklande. När han kör förbi säger han halvt för sig själv, halvt riktat till oss:

– Ja, det är en fin byggnad, måste jag säga!

Hyreshuset heter Bo100 och firade 30-årsjubileum förra året. När det planerades och byggdes väckte det stor uppmärksamhet. De blivande hyresgästerna blev nämligen inbjudna att vara med från början och bestämma hur de ville ha sina lägenheter, att drömma och gestalta med hjälp av arkitekterna.

Men vad tycker de boende om Bo100 i dag? Och vilken betydelse fick projektet? Vi är här för att fråga.

I porten trycker vi på en knapp märkt Allrummet, en av flera gemensamma lokaler i huset. Strax kommer Lars Thelander, som bott i huset sedan det byggdes, och släpper in oss.

Vi kommer lagom för en kopp kaffe.

Ann-Katrin Larsson, som var med från början i projektet, serverar. På 1980-talet letade hon efter en central lägenhet med balkong i Malmö.

– Så jag ställde mig i bostadskön. En dag fick jag ett brev om ett nytt byggprojekt, Bo100, där man hade möjlighet att designa sin egen lägenhet om man var beredd på att lägga ner lite arbete, säger hon.

– Det var jättespännande att vara med. Inte alls slitsamt, utan bara jättekul.

Lars Thelander kom inte med i processen förrän under det sista halvåret innan det var dags för inflyttning. En annan hyresgäst hade hoppat av projektet.

– Min lägenhet var alltså färdigdesignad. Men den passade mig. Den här typen av boende med engagemang tyckte jag lät inspirerande, säger han.

– Och jag har trivts väldigt bra hela tiden.

Vid fikabordet det här måndagen sitter också Ivo Waldhör, chefsarkitekten och eldsjälen bakom Bo100. Han har bott i huset sedan det byggdes.

– Bo100 är bland de finaste jobb jag gjort. Varför? Jo, för att det var meningsfullt, säger han.

Varifrån fick du idén?

– Det var i ett samtal med Ottokar Uhl, min studiekamrat från Wien. Han hade fått i uppdrag att rita ett hus åt en grupp familjer i en förort till Wien. Jag visade det huset, Wohnen mit Kindern, för Malmös ledning och fick välja en tomt.

– Jag hade ju många goda kontakter eftersom jag jobbade på stadsbyggnadskontoret.

Tankarna på Bo100 började ta form i mitten av 1980-talet. Bomässan Bo86 ville visa upp nytänkande och MKB ville höja hyreslägenhetens anseende. Många av allmännyttans lägenheter stod tomma och det fanns en bild av MKB som förvaltare av trista och stökiga 60-talsområden. Idén om ett hus med enbart hyresgästplanerade lägenheter togs därför emot på ett väldigt positivt sätt, även av politikerna i fullmäktige, vilket var avgörande.

Projektet inleddes våren 1987 med att tusen personer i bostadskön fick ett brev om Bo100. Ett sextiotal av dem kom till de informationsmöten som hölls i juni. Initiativtagaren Ivo Waldhör gav alla en hemläxa att fundera på över sommaren: Vilka positiva egenskaper har er nuvarande bostad? Och omvänt, vilka negativa?

I mitten av september hölls nästa möte där Ivo Waldhör tillsammans med arkitekterna Karl Koistinen och Curt Hultin gjorde de första intervjuerna med hyresgästerna och började skissa utifrån deras önskemål.

– Jag var mest rädd för att alla skulle vilja bo högst upp. Men det fanns tillräckligt många som ville bo på botten, säger Ivo Waldhör.

I november presenterades en första ritning på hela huset med ungefärliga storlekar på alla lägenheter. Samtidigt startade Boskolan, som skulle ge hyresgästerna alla kunskaper de behövde för att ha reellt inflytande över utformning och innehåll i projektet. Alla hyresgäster fick lära sig att läsa ritningar och bygga en modell av sin lägenhet i 1:20-skala.

De tre hjälparkitekterna Ulf Ernfors, Lars-Ingvar Larsson och Britta Dahlquist kopplades in för att arbeta vidare med skisser och önskemål.

– De var jättebra och väldigt lyhörda för vad vi ville. De kom också med egna förslag, säger Ann-Katrin Larsson.

– För de arkitekterna var det första gången de gjorde något sådant här, säger Ivo Waldhör. Det handlade om att vara flexibel, social och öppen. De egenskaperna var under lång tid de viktigaste.

Våren 1988 visade det sig att de tänkta lägenheterna inte rymdes inom gällande plan. Ivo Waldhör började arbeta med en ny detaljplan som skulle ge plats för alla balkonger och burspråk.

På hösten fick alla hyresgäster ta en tur med en bygglift för att uppleva ljusförhållandena i sina blivande lägenheter. Liften förde upp alla till den nivå och plats där deras lägenhet enligt ritningarna var belägen.

Ivo Waldhör skrattar gott åt minnet, så här drygt 30 år senare.

Även modellerna användes för att studera ljus och rymd, genom att hyresgästerna fick lysa med ficklampa i dem.
I början av 1989 var de yttre ramarna för alla lägenheter fastställda. Nu handlade det om att planera de inre: kök, badrum och fönster. Under våren vidtog därför en diskussion om standarden i lägenheterna.

– Mycket av det vi ville ha var inte MKB-standard då, utan höll högre standard, säger Ann-Katrin Larsson.

– Men det mesta vi valde har blivit standard nu. I huset här mittemot, som byggdes ett par år efter vårt, har de samma typ av skåpsluckor som jag fick betala extra för. Och helkaklade badrum och toaletter.

Hösten 1989 tas första spadtaget och i maj 1991 är Bo100 färdigt och invigs av dåvarande bostadsministern.

Samma år kom Boken om Bo100, skriven av Bengt Sager och utgiven av MKB. Bolagets dåvarande vd Allan Karlsson säger i en av intervjuerna i boken: ”Nya vägar har öppnats för ett framtida byggande där människan sätts i centrum. Bo100 visar att det är fullt möjligt att inom hyresrättens ram bygga med stor individualitet och valfrihet. Alla som lever i tron att hyresrätten utgör någon slags begränsning av möjligheterna att skapa precis den typ av boende man vill ha, får tänka om nu”.

Men frågan är hur MKB ser på Bo100 i dag.

– Det är ett hus och ett projekt som vi är mycket stolta över att ha i vårt bestånd, säger Emma Cedermarker Belec, förvaltningschef på MKB.

– Men man ska komma ihåg att det var en helt annan bostadsmarknad då. Folk flyttade ut från Malmö och under slutet på 80-talet hade vi många tomma lägenheter. Något behövde hända. Då kom Bo100 till. Det var ett sätt att göra hyresrätten mer attraktiv och öka boendeinflytandet.

Hur påverkade Bo100 efterföljande projekt?

– Husiegård kom 1993 och var lite i samma linje, även om det inte är byggt på samma sätt med involvering under själva produktionen. Men vi ville skapa engagemang genom att det blev en boförening. Sedan har vi Potatisåkern ute vid Ribersborg som var något helt nytt när vi byggde det i mitten på 90-talet. Där var idén att låta kunderna påverka standarden genom att exempelvis välja vilken typ av kök man ville ha. Det var nytt för allmännyttan då. På senare tid har vi Trevnaden i Sofielund från 2015 där de boende genom sin förening varit involverade i hur de gemensamma ytorna skulle utformas.

Men inget av de projekten är lika speciellt som Bo100.

– Vi ska bygga produkter som är hållbara över tid, det kan inte bli alltför individuellt skräddarsytt, även om jag vet att Bo100 inte haft några problem alls med att hyra ut sina lägenheter.

En annan utmaning är att projekt som Bo100 blir väldigt dyra, enligt Emma Cedermarker Belec.

– Men vi behöver dem för att testa och lära oss. Det vi lärt oss av Bo100 är hur vi på olika sätt kan bygga med en högre grad av boende- och kundinflytande, säger hon.

Men varför finns det inte fler hyreshus som Bo100? För Ivo Waldhör är svaret självklart.

– För att byggindustrin inte är intresserad av komplicerade planerings- och byggprocesser. De vill ha det så enkelt som möjligt. Då tjänar de mer pengar, dundrar han.

– Och om du tjänar dina pengar på att bygga hus, inte genom att skapa hus, så struntar du i hur det ser ut. Bara du får bygglov.

Han berättar om när han 1946 eller 1947 för första gången såg industritillverkade hus.

– Det var en fransk firma som utanför Innsbruck börjat bygga hus praktiskt taget så som MKB trettio år senare byggde i Rosengård. För mig har det väldigt lite med arkitektur att göra. Det var mer som att göra en industriprodukt.
Hur ska byggandet kunna bli mer individanpassat?

– Genom att arkitekterna blir duktigare på sitt arbete och ställer krav. Om de har beställare som är dumma ska de helst lämna dem i deras dumhet. Om det inte går ska de försöka övertyga dem att göra något bättre, säger Ivo Waldhör.

Fikastunden är slut. Vi tar en rundtur i huset och får titta in i tre lägenheter: personliga, välplanerade, ljusa. Och älskade.

Efteråt – ute på gatan – tar vi lite fler bilder.

En man stiger in i sin bil.

– Är ni mäklare eller? frågar han.

– Nej, vi ska skriva ett reportage om det här huset.

– Aha. Ja, det är många som kommer förbi här och tar bilder på det, faktiskt.