Utrikes födda blir diskriminerade

– De är stängda, de vill inte ha människor med nya och originella idéer.

Det berättar en av de många utrikes födda arkitekter som angett att de någon gång känt sig diskriminerade när de sökt jobb i Sverige. Under flera intervjuer har arkitekten mött arroganta arbetsgivare som bland annat anmärkt på att hans svenska inte är klar och precis.

– Jag skulle acceptera om de inte gillade min arkitektur, men istället frågar de saker som varför jag kommit till Sverige och vad mina vänner tänker om mig. Vem är du, det är frågan. För du är inte en i familjen.

Ett annat exempel är en kvinna som precis avslutat den praktik hon fick efter att hon läst in gymnasiesvenska på knappt ett år och skickat drygt 200 ansökningar till arkitektföretag i Stockholm och Göteborg.

På praktiken fick hon först höra att det fanns en chans att bli anställd, men när hon hade en månad kvar sa chefen att de sökte en arkitekt med tio års arbetserfarenhet, själv hade hon fem. Sista dagen träffade hon personen de anställt: en svenskfödd arkitekt som berättade att hon just tagit examen och inte hade någon yrkeserfarenhet.

– Ibland har jag tänkt att det kanske är mig det är fel på. Men inte längre. Nu när jag varit på en svensk arbetsplats är jag säker på att vi utländska arkitekter har samma kunskaper som de svenska. Vi har erfarenhet, vi har utbildning, vi vill bli en del av samhället, men det är som att de inte litar på oss. Jag måste säga att jag känner mig diskriminerad. Har man ingen utbildning från Sverige är det nästan omöjligt att bli anställd.

Undersökningen som Arkitekten genomfört där de två arkitekterna deltagit är den första i sitt slag. Den visar att 42 procent av de 83 svarande arbetssökande utrikes födda arkitekterna någon gång upplevt negativ särbehandling på grund av sin utländska utbildning, arbetserfarenhet eller härkomst i samband med att de sökt jobb i Sverige. Andelen som någon gång känt sig positivt särbehandlade är 26 procent.

Det spelar ingen roll om arkitekten är född i Europa eller en annan del av världen, andelen som upplevt såväl negativ som positiv särbehandling är lika stor. Två grupper sticker ut: arkitekterna från Syrien har i lägre grad upplevt negativ särbehandling, andelen är bara hälften mot snittet. Även arkitekterna under 30 år har känt sig negativt särbehandlade i mindre utsträckning, dessutom har fler i den gruppen känt sig positivt särbehandlade. Siffran blir allt mer omvänd ju äldre den svarande är.

Bakgrunden till undersökningen är att Arkitekten för tredje året i rad jämfört arbetslösheten mellan inrikes och utrikes födda arkitekter i Sverige. Granskningen visar att andelen arbetslösa bland de utrikes födda fortsätter att öka, 2015 landande den på 17,8 procent.

Samtidigt minskade arbetslösheten bland de inrikes födda till 1,8 procent. Skillnaden mot akademikerkåren består också, där gapet mellan de två grupperna är fortsatt större i arkitektkåren. Bland akademikerna var 13,7 procent av de utrikes födda och 2,5 procent av de inrikes födda arbetslösa under 2015.

På arbetsmarknaden i stort brukar arbetslösheten vara dubbelt så hög bland utrikes födda. I arkitektkåren är andelen nära tio gånger högre.

– Siffrorna är alarmerande. Det är där man ser att det finns ett stort problem i arkitektbranschen, säger Moa Bursell, sociolog inriktad på etnisk diskriminering på arbetsmarknaden vid Institutet för Framtidsstudier.

Enligt henne pekar Arkitektens enkät på att orsaken kan vara arbetsgivarnas fokus på språk och svensk utbildning.

– Det finns en etnocentrism i Sverige där svensk kompetens generellt värderas högre, och i en sådan arbetsmarknadskultur blir det väldigt svårt för personer utifrån att ta sig in.

Moa Bursell säger att Sverige troligen är unikt i världen med att ha ett valideringssystem för utländska utbildningar. Att fyra av tio upplevt sig negativt särbehandlade förvånar
henne inte.

– Det är fullt rimligt. Många kan dessutom ha blivit diskriminerade utan att de vet om det.

Hos vem ligger ansvaret?

– Vi har stora problem med integration och politiken gör väldigt mycket, med betald praktik och validering. Men i slutändan är det bara arbetsgivarna som kan ta ansvar och börja inkludera. De måste rannsaka sig själva.