Utmaningen: Hus som passar överallt

När Sveriges Allmännytta utvärderar tio år med de så kallade Kombo-husen, är det många positiva aspekter som räknas upp: De standardiserade och nyckelfärdiga bostadshusen som bransch- och intresseorganisationen handlat upp för landets allmännyttiga bostadsföretag, har uppförts eller beställts i 113 kommuner och gett 9 500 nya bostäder, även på mindre orter där det annars inte skulle ha varit möjligt att bygga på grund av den svaga bostadsmarknaden.

– Vi har bevisat att Kombo-husen gett 20 procent lägre produktionskostnader, att de går snabbare att bygga och att de möjliggör lägre hyror, säger Sofia Heintz, expert på fastighetsutveckling och nyproduktion på Sveriges Allmännytta, det som förr hette Sabo.

Men ett kort stycke i den drygt 30 sidor långa utvärderingsrapporten, framtagen av Tyréns, tar upp ett problem: Kommunernas tjänstepersoner tenderar att vara mer negativt inställda till Kombo-husen än bostadsbolagen.

”I såväl enkätundersökningen som i telefonintervjuerna framgår det att Kombo-husen som prispressad och nyckel­färdig produkt inte alltid har varit förenlig med lokala önskemål eller riktlinjer kring gestaltning, utformning och tekniska egenskapskrav”, står att läsa i rapporten.

– I kommunerna finns en rädsla för standardiserade hus, man tänker på miljonprogrammet, att allt ska bli likadant och inte matcha platsen. Attityderna är det största hindret, vilket är synd eftersom det standardiserade byggandet är en väg för kommunerna att leva upp till sitt bostadsförsörjningsansvar, säger Sofia Heintz.

Tjänstepersonerna på kommunerna är i detta sammanhang inte sällan arkitekter. Och när regeringen strax före jul kom med den så kallade Typhusutredningen, en utredning som vill gynna serietillverkade hus genom att göra det möjligt att ge dem bygglov även om de strider mot gällande detaljplan, var det flera som reagerade.

”När jag såg förslaget första gången fick jag rysningar”, står det i ett mejl till Arkitektens redaktion, där en arkitekt i en mindre kommun nyligen erfarit hur det blev när det allmännyttiga kommunala bostadsbolaget byggde ett Kombo-hus mitt i den centrala tätorten. Förutom att detaljplanen fick ändras, blev man, för att klara trafikstörningen, tvungen att flytta huset en bit in på tomten eftersom själva huset inte gick att ändra.

”Det blev lite som det blev till slut. Det värsta var nog också att vi har fått ut mycket mindre uthyrningsbar yta i ett väldigt bra läge”, skriver arkitekten.

Karin Milles är stadsarkitekt i Norrköping och sitter även i juryn för Kasper Salin-priset. Hon har också erfarenhet av Kombo-husen och konstaterar att problemet med de serietillverkade husen är just att de inte är ritade för sin plats.

– Det blir platsen som måste ta hänsyn till byggnaden och det är inte så vi vill utveckla våra städer, säger hon.

Hon förklarar att rent plantekniskt innebär Kombo-husen att kommunerna måste göra detaljplanerna tillräckligt flexibla för att medge byggnader som inte ritas fram under planarbetets gång. Och att man då förlorar mycket av poängen med detaljplanen.

– Själva idén med ett detaljplanearbete är ju att undersöka förutsättningar såsom markförhållanden, kulturhistoria, omkringliggande bebyggelse och utformningen av bottenvåningarna i förhållande till stadsrummet, för att få till en bebyggelse som passar in i den platsens unika förutsättningar. Görs inga sådana ställningstaganden får vi en miljö som riskerar att helt vara tagen ur sitt sammanhang. Och var skulle det fungera? Inte i centrala lägen, utan då blir det att Kombo-husen pluttas ut i mindre känsliga områden, oftast i stadens utkanter, där vi redan tampas med stora segregationsproblem som det är, säger Karin Milles.

Tobias Olsson, förbundsdirektör för Sveriges Arkitekter, har ofta fått höra talas om ”problemet med kommunernas attityder” när det gäller serietillverkade hus som Kombo-husen. Han berättar att han blivit ombedd att ta sina medlemmar stadsarkitekterna i örat i frågan. Men Tobias Olsson vill ta kommunerna i försvar:

– Det talas om kommunernas attityder men det kallar jag kommunernas ambitioner. Kommunerna har långsiktiga intressen och serietillverkade hus är inte svaret på allt. Små tvåvåningshus i trä har varit relativt lätta att passa in som äldreboenden i mindre kommuner men de stora åttavåningshusen utan lokaler i bottenvåningen och utan garage kräver i princip åkermark. Och det finns inte i kommunernas översiktsplaner. De är billiga att producera men de är fel produkt. De kommer ur ett produktionsperspektiv och är inte vad kommunerna vill ha, säger Tobias Olsson.

Jan-Ove Östbrink på Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, är inne på samma linje. Han menar att kommunerna blir beskyllda för att vara motvals även i regeringens aktuella utredning om att gynna de serietillverkade bostadshusen.

– I utredningen finns en undertryckt kritik mot kommunerna, att man har negativa attityder. Men vi menar att kommunerna har ett ansvar att det vi bygger också har kvalitet och tillför något till platsen. Tyvärr når en del serietillverkade hus inte upp till sådana nivåer att de kan placeras överallt. Och då kan det uppfattas som att kommunen är negativ, säger Jan-Ove Östbrink.

Han understryker samtidigt att SKR i grund och botten är positiva till ett mer standardiserat bostadsbyggande och att alla kommuner gärna vill bygga till låga kostnader för breda konsumentgrupper, ”ett byggande för de många”. Men han tycker att den aktuella utredningen är för snäv i sitt tänk kring det seriella byggandet. Utöver standardisering i olika former vill han tala om metoder och arbetssätt som blir mer kostnadseffektiva. Det var också därför som SKR för ett par år sedan gjorde en egen ramavtalsupphandling av serietillverkade hus. Som ett komplement till Allmännyttans Kombo-hus.

I SKR:s upphandling ställdes krav på arkitektkompetens. Det innebar att vissa anbudsgivare fick tillföra något som de inte haft från början. Resultatet blev två varianter på standardiserade flerbostadshus som hittills inneburit cirka 1 000 nya bostäder runtom i landet.

– Det här måste man fortsätta med! Vi vill främja kostnadseffektivitet men också utmana branschen att ta fram vassare produkter som är mer användbara, som passar på fler platser och som går att anpassa. De nya husen ska vara ett tillskott där de byggs, säger Jan-Ove Östbrink.

Han drar sig till minnes då han själv var miljö- och samhällsbyggnadschef i en mindre kommun.

– Där hade vi en diskussion om Kombo-hus som allmännyttan ville bygga i ett centrumnära läge. Vi tjänstemän var eniga med politikerna att det inte höll. Vi anvisade tillslut mark på ett mindre centralt ställe. De var upprörda. Men kommunen hade ju bara tagit sitt ansvar för helhetsmiljön. Det är det viktigaste med detaljplanen, att bedöma lämpligheten på just den platsen. Att kommunen tar sitt ansvar, säger Jan-Ove Östbrink.

Morten Johansson är arkitekt och grundare av arkitektkontoret Dinell Johansson. Han har erfarenhet som konceptarkitekt för de standardiserade så kallade Stockholmshusen som är ett försök från Stockholms stad att handla upp en produkt som kunde uppföras på flera platser till en lägre kostnad. Morten Johansson anlitades även för att stötta SKR när de gjorde sin upphandling och kontoret är remissinstans för regeringens typhusutredning.

Morten Johansson tycker liksom utredningen att det är rimligt att kunna göra vissa avsteg från detaljplanen för att kunna ge bygglov åt de serietillverkade husen.

– Om det till exempel finns en byggrätt som förutsätter bjälklag som är 250–300 millimeter tjocka och så kommer en byggare med volymelement som ger dubbla bjälklag och byggrätten slår i taket, då tycker jag att det är rimligt att godta ett avsteg. Det är inte rimligt att byggaren i sådana lägen ska behöva göra justeringar som blir helt avgörande för byggsystemets effektivitet. I min värld är det ett mindre avsteg att då dra på byggrätten, säger Morten Johansson.

Däremot tycker han att diskussionen om serietillverkning och vad man menar med det behöver nyanseras.

– Om man med serieproduktion menar hög prefabriceringsgrad, så är min känsla att det ibland finns en övertro på just prefabricering. Ju mer avancerat prefabrikationssystem och ju större element desto känsligare blir det ju för specialanpassningar. Man underskattar ibland värdet av att tänka seriellt, att processer är seriella. Seriellt behöver inte betyda att husen är producerade med stor andel prefab-delar. Det kanske inte ens är det smartaste, säger Morten Johansson.

Att upprepning är eftersträvansvärt är han dock helt på det klara med:

– Såklart man ska få till upprepning. Det är ekonomins moder. Varje gång något görs på ett nytt sätt ökar risken. Och projekten prissätts efter risken för att något oväntat ska hända, oavsett om det händer eller inte, säger Morten Johansson.

I SKR:s typhusupphandling hade han rollen att vara rådgivare och sakkunnig i fråga om gestaltning och användbarhet i stadsbyggnadssammanhang. Han beskriver den som svår.

– Det är ju värdelöst med ett ramavtalsupphandlat hus som inte funkar i olika sammanhang. Och ett hus är per definition inte en serieprodukt eftersom den alltid sammansmälter med sin plats, säger Morten Johansson.

Han anser att det man missar i alla diskussioner är värdet av att ha en attityd när det gäller hur husen möter marken.

– Du behöver bara titta på bostadshusen från 1930, -40 och -50-talen i Björkhagen, Kärrtorp eller Blackeberg. Husen är enkla och standardiserade men de är fint placerade i naturen. Där fanns en slags old school-kunskap om hur husen placeras, om mellanrummen. Nu är det mer fokus på kostnadseffektivt byggande. Det finns risk att fokus är på det seriellt producerade och så glömmer man det viktigaste, hur husen är placerade. Och hur man placerar husen i terrängen kan aldrig bli seriellt, säger Morten Johansson.

I juni 2020 förnyade Sveriges Allmännytta sina avtal för Kombo-husen. Det nya avtalet möjliggör 25 000 bostäder på sex år. Sofia Heintz på Sveriges Allmännytta säger att det skett en utveckling som möjliggör mycket mer flexibla standardiserade hus.

– Vi har inte längre en katalog med färdiga hus utan med lägenheter som man kan sätta ihop till olika husformer, med olika fasader, tak och entréer. Och i avtalet finns möjligheter att göra markanpassningar med exempelvis souterräng. Vi har brutit ner det standardiserade ett snäpp och går kommunerna till mötes. De måste fortfarande göra mindre detaljerade och flexiblare detaljplaner men samtidigt kommer vi med en produkt som kan möta fler miljöer. Då är vi en bit på väg, säger Sofia Heintz.

Jan-Ove Östbrink på SKR konstaterar ändå att branschen fortfarande har ett jobb att göra. Men han är hoppfull:

– Det byggs ungefär 50 000 bostäder om året i Sverige. Att vi på uppemot tio år bara byggt 10 000 på våra och Allmännyttans avtal visar att det bara är början på något. Men det gäller att få in kvalitetstänk som handlar om estetik, gestaltning och god funktion. Vi måste driva på branschen att utveckla produkter så att de blir mer mångsidigt användbara. Och det behövs mer arkitektkompetens i det arbetet, det har hittills varit lite väl ingenjörsmässigt. Vissa produkter har fortsatt tydliga drag av paviljongbyggande, säger Jan-Ove Östbrink.

Exempel på arkitekter som på sistone arbetat med de serietillverkade husen finns. I SKR:s upphandling är det totalt sex arkitektkontor som bistått leverantörerna. På Lindbäcks som är producent i Allmännyttans nya avtal arbetar Henric Munde som chefsarkitekt. Thomas Sandell har nyligen tagit fram ett nytt koncepthus för Boklok. Och så Dinell Johansson som har arbetat med Stockholmshusen.

Tobias Olsson på Sveriges Arkitekter tror att fler arkitekter kan intressera sig för att arbeta med serietillverkade hus om fokus ligger på kvalitet och de boende.

– Typhusen behöver fler arkitekter inte färre. Det borde vara en prestigegrej att göra typhus men det är det inte idag för att det alltid börjar i produktionsledet istället för i slutledet, hos kommunerna och de boende. Jag tror att arkitekterna vill om det handlar om bra kvalitet till så många som möjligt, säger Tobias Olsson.

Morten Johansson på Dinell Johansson undrar dock om arkitekterna verkligen är beredda att ta den roll som han menar krävs om serietillverkade flerbostadshus för många människor ska bli lyckade:

– Tyvärr räcker det inte att säga att vi ska sätta press på leverantörerna att göra vassare produkter som passar in. Om serietillverkade hus ska bli bra krävs arkitekter som tar ansvar för allt: ekonomi, teknik och estetik. Ibland kan det räcka med en materialpalett, att välja rätt kulör i fasaden för att få det att passa in, men i de flesta fall måste man skruva på något. Och för att ekonomin då inte ska falla, måste man kunna systemet ut i fingerspetsarna och samtidigt ansvara för ekonomin. Bostäder är något mycket jordnära. Vi kan inte tro att vi ska rita dem på samma sätt som vi ritar museer eller sportarenor. Så ödesfrågan är, finns i dag arkitekter som vill ägna sina liv åt den sociala ingenjörskonsten? Det är nämligen det som krävs, tror jag, säger Morten Johansson.