”Tråkigt om det finns en upp­fattning om att jag skulle ha von oben-syn”

“Förslaget är en uppseendeväckande stilkopia, vilket är ett nytt fenomen i Linköping. Utformningen sticker onekligen ut men väcker frågetecken om det blir för mycket en känsla av kuliss. Uttrycket av bostadspalats från sekelskiftet 1900 kan associera till delar av den klassiska stadens stilepoker, men här hamnar formspråket på fel plats och i otakt med stadens årsringar. Projektet har en hög ambition om rik detaljutformning, men är för bundet till sitt eget ideal. Det saknas relation och samspel med den varierande omgivande bebyggelsen. En mer kreativ tolkning av äldre arkitekturepokers kvalitéer hade varit välgörande.”

Så löd en del av utlåtandet från Linköpings kommuns utvärderingsgrupp när de bedömde ett av förslagen till en markanvisning för ett område i kommunen. Förslaget kom från Sekelporten, ett företag som vill bygga hus så som de såg ut mellan 1880 och 1929, och det hade ritats av arkitekten Nils Freckeus. Förslaget fick också det lägsta betyget för gestaltning bland de förslag som skickats in. 

Det fick föreningen Arkitekturupproret, som förespråkar ”traditionellt inspirerad arkitektur” att gå igång i sociala medier: ”Företaget Sekelporten såg sin chans att bygga vackra hus i klassisk tradition. Då gick Linköpings tjänstemän in och gav förslaget lägsta poäng för sin gestaltning till förmån för ett ointressant bygge”. Lokaltidningen Corren hängde på i en artikel med frågan: ”Går dagens arkitektur tvärsemot invånarnas smak?”.

Michael Diamant, en av grundarna till Arkitektupproret, säger i Correns artikel att: ”Stadsarkitekter hatar klassiska hus, de är skolade så. Det är arkitekterna mot mänskligheten”. 

Linköpings stadsarkitekt Erik Adolfsson tycker att det funnits en del felaktigheter och missuppfattningar i debatten om förslaget. 

– Vi vill inte ge oss in i världens fajt om fint och fult, och inte heller säga att någon stil generellt är bättre än någon annan.

– Men för den här platsen hade vi uttalat bett om att få ett projekt som både kan relatera till den klassiska innerstadens karaktäristika och även till senare tiders arkitektur och utveckling. Sekelportens förslag klarade inte den rollen riktigt lika bra som de andra förslagen, utan den hade enbart det tillbakablickande och samspelade inte så bra med den övriga miljön.

Erik Adolfsson beskriver Djurgårdsgatan i Linköping som en infartsgata till staden som på ena sidan kantas av 20-talsklassicism och på andra sidan av 70-och 80-talsmodernism. Den går sedan successivt över i kvartersstad med blandad bebyggelse, och det finns även ett speciellt kollektivhuskvarter på platsen som ritades runt 1980. 

– Vi har sökt efter ett arkitektoniskt projekt som klarar av att samspela med alla de här karaktärerna och som även kan visa ett tillägg från vår tid.

– Det här handlar om inte om en kamp mellan klassisk arkitektur och modernistiska lådor, utan vi har faktiskt bett om något med inspiration från den klassiska stenstaden.

En sak som Erik Adolfsson tycker har blivit helt fel i debatten är att det framställts som att kommunen skulle ha stoppat Sekelportens förslag, medan det i själva verket är tvärtom. Trots att Sekelportens förslag fick ett lågt betyg i förhållande till gestaltningen blev de senare, efter avhopp från två andra anbudsgivare, faktiskt erbjudna markanvisningen. Företaget tackade dock nej eftersom man inte kunde acceptera kommunens avtalsvillkor om byggstart.

I Correns artikel säger Sekelportens vd Andrea Mattsson att hon tycker att stadsarkitekter har för mycket makt och menar att ”Det ska inte vara personlig smak som avgör vad som byggs i en stad”. 

– Jag tycker att det är tydligt att det inte handlar om personlig smak, säger Erik Adolfsson.

– Det handlar om en professionell grupp som benar i olika kvaliteter, bland annat kring hur olika förslag samspelar med sin omgivning. Det handlar inte heller om stil, det handlar mer om frågan: ”Blir det här bra i sitt sammanhang”?

Kan arkitekter göra någonting åt uppfattningen att vad som får byggas handlar om deras personliga smak?

– Vi skulle kunna bli bättre på att förklara våra roller. Om människor hade en djupare förståelse för att en arkitekt är en upphandlad konsult och inte den som bestämmer hade det sett annorlunda ut. Arkitekter skulle kunna ge sig in i en mer allmän debatt om de här frågorna, där man också involverar hela byggbranschen.

– Det är inte så att jag skulle vilja motarbeta folkviljan, tvärtom! Jag tar inte åt mig av saker som är mer eller mindre påhopp. Men det är tråkigt om det finns en uppfattning om att jag skulle ha en von oben-syn. Det stämmer inte. Vi jobbar som arkitekter inom offentlig sektor och ser det här som ett kall, vi gör det för att vi brinner för det allmänna.