Stadsarkitekten som vågar ta striden

När Karin Milles på sin fritid gick en kurs hos en guldsmed, blev resultatet en silverring med Norrköpings stadskärna som motiv.

Och när en av Norrköpings fastighetsägare fick lov att bygga ett tio våningar högt kontorshus mitt i city för att det enligt politiken är viktigt att gynna det lokala näringslivet, var hon som stadsarkitekt tydlig med sin åsikt:

– Innerstaden är intakt med sin rutnätsplan och sina jämnhöga lägre hus där enbart rådhuset och kyrktornen sticker upp. Att bygga sönder en del av staden genom att plötsligt bryta mönstret är raka motsatsen till att gynna näringslivet – vi gynnar en aktör men i förlängningen ingen annan, säger Karin Milles.

Men trots stöd från både stadsantikvarie och länsstyrelse, förlorade Karin Milles den striden. Nämnden gick på sin linje och tiovånings­huset står där det står. Men Karin Milles har inte ändrat sin övertygelse:

– Jag brukar säga att Norrköping fått sitt eget Stockholm Waterfront, en byggnad som inte respekterar platsen, säger hon med tillägget att den hade varit helt okej på en annan, lämpligare plats.

Karin Milles figurerar ofta i de lokala medierna och det var i samband med tiovånings­projektet som hon tillslut ställde den retoriska frågan varför kommunen ens har en stads­arkitekt.

– Det var när ordföranden i byggnads- och miljöskyddsnämnden sagt till media att nämnden själva besitter expertis i frågan. Om nämnden redan är experter behövs ju inga tjänstemän. Men om man aktivt valt att ha en stadsarkitekt bör man väl ändå lyssna på den? Det är ju vi tjänstemän som genom vår kompetens ska vägleda politikerna att fatta kloka beslut, säger Karin Milles.

Politiker som går armkrok med företag är dock bara en anledning till att Karin Milles ibland måste strida. Det finns också det hon kallar för den andra stora härvan: Byggherrar som struntar i kvalitet. Här, låter hon förstå, ingår även vissa arkitekter.

– Vi lägger flera års tid och enorma resurser på att ta fram detaljplaner och landar tillslut i en mycket genomarbetad plan, ofta med en separat gestaltningsbilaga. Och så söker byggherrarna bygglov för något helt annat när planen väl vunnit laga kraft. De omsorgsfullt framtagna planbeskrivningarna öppnas inte ens. Det är ju totalt bortkastat! säger Karin Milles.

Och vad som händer, förklarar hon, är att dessa bygglovsansökningar sen kan passera i en bygglovsorganisation som enbart fokuserar på plankartan. Och så godkänns byggloven rakt av i nämnden.

– De byggherrar som gör så här har ofta inte ens en arkitekt när de söker bygglov, eller så har de bytt ut ursprungsarkitekten till någon som bättre passar deras syften. Ibland säger de att de tar in ursprungsarkitekten för ”second opinion”. Jag förundras, det är en märklig bransch, säger Karin Milles.

Att hon själv hamnade i rollen som kommunarkitekt var inte givet. Hon är uppväxt i Norrköping men lämnade staden på 1990-­talet för att börja studera till arkitekt på KTH i Stockholm.

– Jag trodde att jag aldrig skulle komma tillbaka, säger Karin Milles som minns sin barndoms stad som präglad av jantelag.

Men när kommunen sökte en ny stadsarkitekt för ungefär fem år sedan var läget ett annat. Karin Milles var då stadsarkitekt i Sundbyberg men beslutade sig för att flytta tillbaka till Norrköping tillsammans med sina två barn. Stadens industrilandskap som legat öde och inhägnat sedan 1970-talet hade börjat leva upp med det nya universitetet, nya kunskapsföretag och en mängd kulturinstitutioner. Och samtidigt som hon vittnar om sina strider ger Karin Milles kommunen mycket beröm.

– Norrköping har historiskt varit i framkant vad gäller innovativ och högkvalitativ arkitektur. Men när fabrikerna slog igen och stora delar av stadskärnan revs, dalade självförtroendet drastiskt. De senaste åren har vi jobbat hårt för att återta tronen som en av Sveriges främsta arkitekturstäder. Här finns dessutom många aktörer med höga ambitioner och ett lång­siktigt intresse i Norrköping, säger hon.

Trots att hon fått strida även mot vissa lokala aktörers byggprojekt, menar hon att de utgör ett mindre problem.

– Det är oftast de riktigt stora byggdrakarna som är det verkliga problemet. De vars enda intresse är att generera en så hög vinst som möjligt. Här möts man konstant av en total ovilja att åstadkomma något annat än en maxad byggrätt, utan några som helst arkitektoniska ambitioner och hänsyn till platsen. ”Det får vi inte ekonomi i” har jag hört till leda, säger Karin Milles.

Hon nämner som exempel ett nytt kvarter i Industrilandskapet, alldeles intill det pris­belönta bostadshuset Katscha. Det är ytterligare ett exempel där bygglovet blev något helt annat än vad som var ambitionen i planen, förklarar hon.

– Någon arkitekt fanns aldrig med på några möten eftersom de inte ens hade någon när det kom till bygglov. Och det som presenterades då var så långt ifrån kommunens vision för Industrilandskapet och detaljplanens gestaltningsambitioner man kan komma. Den karaktärsfulla och spännande gestaltningen med en respektfull flirt med historiens industriarkitektur hade reducerats till noll. Byggnaden var plötsligt en standardiserad låda med monoton fönstersättning och garage i bottenplanet mot det i visionen föreskrivna levande gaturummet, säger Karin Milles.

För att bibehålla den arkitektoniska kvaliteten genom hela projekten har kommunen numera börjat skriva in i sina markansvisningsavtal att stadsarkitekten ska godkänna bygglov, ändringar i bygglov och även bygghandlingarna.

– Man får hitta nya vägar helt enkelt, konstaterar Karin Milles.

Det får oss att återkomma till riktlinjen för arkitektur som kommunfullmäktige antog i augusti i år. Den består av sju strategier, som också finns med i kommunens översiktsplan. Den första strategin är att det som byggs ska berika staden.

– Redan vid uppstart av detaljplanearbetet eller vid ansökan om bygglov ska byggherren själv formulera sina arkitektoniska ambitioner utifrån de sju strategierna. Det tvingar dem att tänka till redan där, säger Karin Milles.

Den fjärde strategipunkten är att ”arkitekturen ska ha ett formspråk med hög kvalitet”. Där finns ett stycke om marktilldelning: ”I känsliga, viktiga eller särskilt värdefulla miljöer bör markanvisningstävlingar anordnas.”

Här tas även entreprenadformen upp. Karin Milles förklarar att det är för att råda bot på problemet som ofta kommer med total­entreprenad: att ursprungsarkitekten plötsligt kopplas bort.

– Det vi skriver i riktlinjen är att projektets grundidé och arkitektoniska kvalitet ska bibehållas genom hela processen. Då är det v­iktigt att samma arkitekt följer projektet, säger Karin Milles.

Om den nya riktlinjen för arkitektur kommer att ge Karin Milles mer medvind i sitt jobb som stadsarkitekt återstår att se. Återstår att se är också effekterna av Norrköpings nya förvaltningsorganisation som träder i kraft den 1 januari, där flera kontor slås ihop till ett gemensamt samhällsbyggnadskontor. Den nya ordningen innebär att Karin Milles som stadsarkitekt då kommer att tillhöra alla tre nämnder i samhällsbyggnadsprocessen i stället för en som i dag.

Något som stödjer tesen om ökad medvind, är att det även runt om i landet finns tecken på nyvunnen status för stadsarkitektrollen. Inför valet gick lokala politiker, bland andra Liberalerna i Norrtälje, ut i debatten och fiskade röster med argument för att deras kommun, som saknar stadsarkitekt, faktiskt behöver en. I Växjö med de uppmärksammade turerna kring det nya kulturhuset, där White som vann arkitekttävlingen byttes ut mot Sweco i samband med entreprenadupphandlingen, vägde stadsarkitektens ord tungt. Det blev omtag efter att han kritiserat den nya form som förslaget fått efter Sweco och Skanskas omarbetning.

Karin Milles svarar också ja på frågan om hon ser en ljusning för stadsarkitekten.

– En stadsarkitekt ska vara någon man har stort förtroende för, någon som kan och får s­ätta ner foten om vad som är okej och inte. När alla förstår värdet av vår kompetens och förmår dra nytta av den, då ser vi en ny vår, säger hon.

Ringen med Norrköpings stadsplan blänker till när hon pekar över nyligen färdigställda Nya Torget intill kommunhuset. Det har uppstått visst rabalder över att en grekisk restaurang smällt upp en illblå skyltning med en tempelgavel i miljön som annars präglas av de nya bostädernas rena volymer med ljus puts och det underliggande garagets strikta entrékuber i rostfärgad cortén. Är skyltningen verkligen okej? Även här är Karin Milles på det klara med vad hon tycker.

– Jag tänker att det måste finnas utrymme även för det lite skeva och oplanerade, det som inte alltid är så genomtänkt och vackert. En stad där varje yta är programmerad, hur kul blir den?

Vi rör oss vidare ner mot Industrilandskapet, det område som kanske allra mest påtagligt ger besökaren som bara sett Norrköping från E4:an ett helt annat intryck av staden. Här pågår flera byggprojekt och Karin Milles värnar om den ibland ruffa miljön som vittnar om tidigare verksamheter.

– I Sverige är vi ibland för bra på att planera, exempelvis när vi utvecklar nya stadsdelar. Vi lämnar ingen yta orörd och jag tror att det är ett stort misstag. Det är de lite bortglömda platserna som triggar människors fantasi och upptäckarlust. Gammalt och nytt, orört och planerat i kombination är nog det bästa receptet, säger hon.

Redan i kommunens pressmeddelande från i augusti finns Karin Milles citat där hon understryker att den nya riktlinjen för arkitektur inte säger vad som är snyggt eller fult.

– Det viktigaste är att få alla att förstå att allt vi bygger är del av en större helhet och att vi alla måste sträva mot samma mål för att Norrköping ska kunna fortsätta vara en av Sveriges vackraste städer, säger Karin Milles.