”Staden har börjat spela ut sin roll som livsmiljö”

När arkitekten Petra Henriksson håller föreläsningar brukar hon visa Göteborgs stads visionsfilm för Älvstaden. Som ett skräckexempel.

– Den visar hur 25 000 nya bostäder växer som svampar ur jorden, tio gånger tätare än innan. Göteborg vill bli dubbelt så stora i innerstaden och göra det New York gjorde under 1900-talet. För mig blir det en parodi på hur man hanterar klimatkris och resursanvänding och hur man ser på framtiden, säger Petra Henriksson.

Hennes övertygelse grundlades när hon gjorde sitt masterarbete på Arkitekthögskolan i Umeå, UMA.

– Jag läste myndighetsrapporter om resiliens och började tänka på konsekvenserna av att maten och alla råvaror vi konsumerar kommer utifrån, inte minst från andra länders landsbygder. Jag började ifrågasätta om staden är den plats vi kommer att bo på i framtiden. För mig blir staden mer och mer ett museum över industrialismen. Den har visat sig vara en sårbar konstruktion, helt beroende av sin omgivning och av billig olja. Jag tror att den har börjat spela ut sin roll som livsmiljö, säger Petra Henriksson.

Att arbeta i staden kändes därför inte intressant för Petra Henriksson. Hon lyfte istället blicken och såg landsbygden.

– Samtidigt som man förtätar parker och grönområden i städerna, läggs skolor på landsbygden ner. Människorna på landsbygden kämpar för sin service och i städerna kämpar människor för sin skog. Det är en skevhet jag inte vill bidra till som arkitekt, säger Petra Henriksson.

Så när jobbet som utvecklingsledare för Sollefteås projekt Bredbandsbullerbyar dök upp, var det självklart för Petra Henriksson att söka det. Projektet ägs av kommunens allmännyttiga bolag Solatum, får stöd av Jordbruksverket som ett så kallat Leader-projekt och är en förstudie om att väcka storstadsbors intresse för att flytta till Sollefteås landsbygd. Sedan i januari 2019 arbetar Petra Henriksson med att hitta en gård som har potential att utvecklas till en bredbandsbullerby och som Solatum kan köpa och hyra ut – och efter några år sälja till de boende.

– Namnet Bredbandsbullerbyar är en lek med ord som ska ge associationer till en tillvaro där man har nära till andra, enkelt kan be om hjälp och där barnen kan springa mellan gårdarna – och samtidigt signalera att man ska kunna jobba hemifrån digitalt. Finns inget bredband kan det funka bra med luftburet också, säger Petra Henriksson.

Tanken är att flera hushåll, ”ett gäng från staden” på sammanlagt cirka 10–15 personer, ska kunna gå samman i en bredbandbullerby. Upplägget ska också sänka tröskeln att flytta till kommunen för dem som inte redan har en anknytning till bygden.

– Det är i samma anda som byggemenskaper. Skillnaden är att de startar sitt boende och sina verksamheter i en redan befintlig gård med tillhörande mark. Det är ofta väldigt hög kvalitet på husen. Att arbeta med det som redan finns känns bra också ur ett resursperspektiv, säger Petra Henriksson.

Lokal och egen matproduktion är en viktig del av konceptet. Petra Henriksson citerar gärna 2018 års Kasper Salin-pristagare Anna Chavepayre som arbetar på den franska landsbygden och som anser att den hållbara staden är en by, eller snarare ett nätverk av byar. ”Glöm staden! Flytta till landet! Flytta dit där husen står tomma och där maten växer utanför dörren”, säger Anna Chavepayre i en intervju i Arkitekten.

– Att vi behöver producera mer mat själva har slagit mig och många andra med full kraft. De extremt sköra matkedjorna vi har kommer inte att fungera i framtiden, säger Petra Henriksson.

Hon märker att coronakrisen har fått ännu fler att tänka i samma banor. Hon är själv engagerad i föreningen Omställningsnätverket som bland annat verkar för omställningen till ett fossilfritt samhälle.

– I mitt eget flöde på Facebook märker jag ett uppsving. Det är förvisso en filterbubbla men det finns en gnagande känsla att vårt nuvarande ekonomiska system bidrar till klimatkollaps och nu aktiveras idéerna. Corona gör att allt ställs på sin spets och vi får syn på oss själva. Vi har ett utmärkt tillfälle att ställa om och fundera på vad det är vi vill ha, säger Petra Henriksson.

Att klimatet används som argument även av dem som menar att det är den förtätade staden som är hållbar, tycker hon är problematiskt.

– Då tittar man framförallt på persontransporter mellan hem och jobb och möjlighet till mer kollektivtrafik men inte på att allt material och all mat måste transporteras in till städerna istället för människorna. Inte heller tittar man på livsstil, hälsa och vårt behov av naturliga miljöer för återhämtning. Argumentationen håller inte. När vi bor tätt i städerna slipper vi se och ta ansvar för produktionen av det vi konsumerar. Vi måste kunna producera mer av det vi behöver på vår egen mark eller gård, säger Petra Henriksson.

En stor majoritet av Sveriges arkitekter bor och verkar idag i storstäderna. Men Petra Henriksson känner sig inte ensam.

– Jag befinner mig i en brytningstid. Flera av mina gamla studiekamrater från UMA är också inne på idéerna och sedan jag fick jobbet som projektledare för bredbandsbullerbyarna har flera hört av sig och säger att de inte heller tror på stadens suveränitet längre, att de inte vill bidra till den återvändsgränden, säger hon.

I sommar håller hennes projekt en introduktionsvecka för människor som är intresserade av att veta hur livet i en bredbandsbullerby skulle kunna vara. Gårdar och verksamheter kommer att besökas och rådgivare från Byakademin berättar om och ger kurser i hur man lyckas med den sociala dynamiken när man ska bo och arbeta ihop och tillsammans bidra till det gemensamma.

– Många är rädda för den sociala biten, hur det kommer att fungera i längden. Det finns arkitektoniska lösningar på vissa sociala knutar men inte alla. Samvaro är ju en mix mellan materiella och psykologiska aspekter. Det finns mycket att fördjupa sig i och jag tror att allt fler inser hur viktig och intressant landsbygden är även ur ett arkitektperspektiv, säger Petra Henriksson.