Så tycker partierna om social housing

Bostadsfrågan engagerar de flesta och bostadspolitiken är därför, särskilt såhär under ett valår, ett omdiskuterat politikområde. En fråga som i allt högre grad börjat diskuterats på senare år är den om social housing och huruvida detta är något som Sverige bör tillämpa. Bo Bengtsson, professor i statskunskap, skriver i Socialbostäder och stigberoende. Varför har vi inte “social housing” i Sverige?, från 2017 att social housing kan beskrivas som ett system där hushåll med begränsade resurser genom behovsprövning förses med bostäder av staten, och att Sverige i ett europeiskt perspektiv tycks vara unikt med att inte ha någon institutionaliserad modell för ett sådant system. Någon entydig modell för social housing finns dock inte, utan alla länder som tillämpar det har utvecklat sin egen. För att exemplifiera utgörs, enligt rapporten Den sociala bostadssektorn i Europa från Boverket 2016 hyresbeståndet i Nederländerna till 68 procent av social housing-bostäder medan motsvarande siffra för Tyskland är 10 procent. I Österrike finns ett inkomsttak som inkluderar 60 till 80 procent av landets hushåll medan det i England görs en behovsprövning utifrån bestämda kriterier. Det är ett system som står i kontrast till den i Sverige djupt rotade välfärdsmodell där ett universellt trygghetssystem, snarare än selektiva sociala lösningar, tillämpas. På grund av detta är social housing, enligt Ingrid Sahlin och hennes artikel ”Social housing” som bostadspolitikens spöke, från 2008, något som man inom svensk politisk debatt undvikit att diskutera.

Den förda politiken och samhällsdebatten har under senare år emellertid börjat närma sig något som kan anses likna social housing. Som exempel på detta kan nämnas det statliga investeringsstöd för nybyggnation av hyresrätter som beskrivs i Information om tidsbegränsat statligt stöd till hyresbostäder och bostäder för studerande, från Boverket 2016, ochsom när det infördes 2015 hade som kriterium att stödet ”ska ge företräde till hushåll som av ekonomiska skäl har bäst behov av en bostad till rimlig hyra”. På senare år har det även, enligt Boverkets rapport Uppföljning av den sekundära bostadsmarknaden 2013 skett en kraftig ökning av så kallade sociala kontrakt, där socialtjänsten går in som mellanhand i hyreskontrakt och hyr ut bostäder till personer som inte själva klarar av att ta sig in på bostadsmarknaden. Det kan med detta anses finnas en slags motsägelsefullhet inom svensk bostadspolitik. Jag har därför i min masteruppsats undersökt om det utifrån riksdagspartiernas inställning till social housing faktiskt finns en sådan, där man officiellt sett tar avstånd från social housing men tillämpar det i praktiken.

Min studie visar att majoriteten av de bostadspolitiska talespersonerna för respektive riksdagsparti framhåller vikten av att bygga bostäder som är tillgängliga för hela befolkningen. V, S, M och SD betonar att det universella systemet på detta sätt håller ihop samhället och leder till mindre skillnader mellan olika samhällsgrupper. Universalism värnas framför selektivitet då särlösningar för de mest behövande uppges skapa segregation och inlåsningseffekter bland dessa utpekade grupper. Det sistnämnda är även något som förutom ovanstående partier också framhålls av MP och L. En bostadsmarknad som är öppen för hela befolkningen och där alla grupper i samhället kan blandas är något som anses vara överordnat en politik som verkar riktande i form av särskilda bostäder till dem med lägst inkomster. Synen på bostadspolitiken och att denna ska vara generell och inte riktad är därmed något som förenar en majoritet av dagens riksdagspartier från både politisk höger och vänster.

I diskussionen om hur de respektive partierna ser på att någon form av social housing skulle tillämpas i Sverige är fem av partierna, V, S, M, L och SD, aktivt emot en sådan politik. Problem som nämns är bland annat att det verkar segregerande och stigmatiserande samt problematiken gällande vad som ska hända när individer som bor i sådana bostäder får en ökad inkomst. Det är dock inte enbart en tillämpning av social housing som en majoritet av riksdagspartierna är emot, utan sju av åtta partier uppger också att det finns en rädsla för att ens diskutera begreppet i svensk politik. Bland annat för att man inte vill riskera att det ska leda till ett minskat politiskt stöd. Baserat på intervjuer med de partier som är emot social housing finns det dock viss motsägelsefullhet gällande en tillämpning av en sådan politik i Sverige. I diskussioner nämns bland annat:

”I den värld vi lever i idag så är ju vårt mål att ha en generell bostadspolitik men det kanske är så att vi måste ha selektiva inslag ändå på något sätt, se över bostadsbidragen till exempel eller på andra sätt göra att de här grupperna som har det absolut svårast får möjlighet att få en bostad för att motverka trångboddhet och annat.” (Intervju med Johan Löfstrand, bostadspolitisk talesperson för S, 22 mars 2018).

Det tycks därmed ändå finnas en viss vilja att tillämpa någon form av selektiva lösningar som ett komplement till den ordinarie bostadsmarknaden. Det statliga investeringsstödet som nämnts tidigare har sedan 2015 omarbetats, vilket beskrivs i Information om långsiktigt investeringsstöd till hyresbostäder och bostäder för studerande, från Boverket 2017, och har idag en mindre uttalad social dimension. I samtal om huruvida det statliga investeringsstödet, i den form det har idag, ska kunna fylla sin funktion med att underlätta ett inträde på bostadsmarknaden för dem som har svårigheter med detta nämns också:

”Jag är ganska säker på att de bostäder som byggs med investeringsstöd är ju oftast bostäder som också då har lite lägre byggkostnad och som också då har en lite lägre standard och då tror jag att en väldigt stor andel av de lägenheterna kommer gå till grupper som kommer efterfråga sin första bostad eller som kommer efterfråga en billigare bostad.” (Intervju Johan Löfstrand, bostadspolitisk talesperson för S, 22 mars 2018).

Om tanken är att de bostäder som byggs med hjälp av investeringsstödet till största del bara kommer att efterfrågas av grupper som kan tänka sig en lägre standard på sin bostad, alltså förmodligen de grupper som är mest utsatta på bostadsmarknaden, och där hyran är statligt subventionerad, kan det i praktiken tyckas fungera som en form av social housing. När det gäller sociala kontrakt menar Miljöpartiets bostadspolitiska talesperson Emma Hult i en intervju 10 april 2018 att detta är något som i praktiken fungerar som social housing men att det i den allmänna kontexten upplevs som ”fult” att kalla det för det.

Utifrån min undersökning kan det alltså fastställas att det finns ett utbrett motstånd till social housing i svensk kontext bland riksdagspartierna, både vad gäller tillämpning av ett sådant system samt till benämning av själva begreppet i politisk diskussion. Den politiska utvecklingen kan trots detta betraktas gå mot att i högre grad tillämpa selektiva lösningar på bostadsmarknaden. Att det faktiskt finns en diskrepans inom dagens bostadspolitik avseende social housing, där det explicit avfärdas samtidigt som en liknande politik tillämpas i praktiken, kan därför anses bekräftat.

Det rådande läget i bostadspolitiken kan problematiseras ur flera avseenden. Bland annat ur demokratisk synpunkt, då den selektiva politiken inte är uttalad kan det innebära en svårighet för väljare att utkräva ansvar och uttrycka sitt missnöje mot den. Om det är så att det finns en rädsla för att uttalat bryta från den traditionella bostadspolitiken kan det även innebära problem för den bostadspolitiska utvecklingen. Svårigheten i att gå åt antingen ett mer universellt eller mer selektivt håll kan göra så att inget steg tas överhuvudtaget. Frågan om social housing är komplex men det är möjligen något som på allvar bör tas upp till politisk diskussion. För idag råder det en paradox inom svensk bostadspolitik där selektivitet avfärdas samtidigt som det i allt högre grad tillämpas.

Malin Sondell är pol. master med huvudområde statsvetenskap. Artikeln är en bearbetning av hennes masterexamensarbete i statsvetenskap vid Uppsala universitet 2018, Social housing i Sverige: En paradoxal bostadspolitik?