Risk för jäv minskar antalet möjliga prisvinnare

– Jäv handlar inte bara om att någon skulle kunna ha omedelbar egen vinning av ett beslut, utan det räcker med att det skulle se illa ut, att någon skulle kunna tänka att här är det något som inte har gått rätt till, säger Eva Minoura.

Hon är nu sekreterare i juryn för Landmärket, som är Sveriges Arkitekters pris för bästa landskapsarkitektur, och tidigare har hon också suttit i juryn för Planpriset. Hon säger att hon ibland stött på en besvikelse från kollegor i branschen, när de insett att de inte kan få sitt projekt bedömt samma år som de skickade in det, på grund av risken för jäv.

– Det kan låta ungefär som att varför skulle vi då lägga tid på att skicka in projektet för bedömning? Eller så säger man att det är en bransch där alla känner alla, så var är problemet?

Men att ett projekt inte tas upp till bedömning samma år betyder inte att det är utom tävlan för alltid, säger Eva Minoura. Alla Sveriges Arkitekters pris har en jury med fyra medlemmar, där två byts ut varje år. Alltså behöver projekt vänta max två år innan det kan bedömas av någon som inte står för nära det inskickade projektet på ett eller annat sätt (förutsatt att det inte uppstår med en ny jurymedlem).

– Så jag brukar svara så, att det kommer att bedömas nästa eller nästnästa år. När det gäller just landskapsarkitektur så vinner dessutom projekten ofta på att växa till sig lite, eller etableras som landskapsarkitekter brukar kalla det, säger Eva Minoura. 

Men det finns också andra situationer som uppstår, säger hon. 

– Vi fick in lite färre bidrag än vanligt i år, 35 stycken. Tre var dubletter och fem sattes på undantag på grund av risken för jäv. Det skulle kunna försämra startfältet. Och det här ska ju vara ett pris för den allra bästa arkitekturen i Sverige, säger Eva Minoura men tillägger att just i år är det dock flera av bidragen som håller riktigt hög kvalitet.

Ytterligare ett bekymmer med jäv är att det blir svårare att få tag på arkitekter till juryerna.

– Det händer att folk tackar nej, för att om man jobbar på till exempel ett stort kontor eller en kommun så vill man inte att ens arbetsgivare ska undantas från priser under flera år, säger Eva Minoura.

I många andra sammanhang förekommer det att jurymedlemmarna, om det finns tvekan, anmäler sig som jäviga och sedan går ut ur rummet för att inte påverka diskussionerna om just det bidraget. Ett av många sådana exempel är reklambranschens pris Guldägget. Där får jurymedlemmarna inte ha varit verksamma som varken anställd, konsult, ägare eller styrelseledamot, vare sig när bidraget bedöms eller under det år då det producerats. Skulle en medlem vara det är den skyldig att markera det tydligt och sedan lämna rummet. 

Men det är ett sätt att förhålla sig som inte skulle funka så bra för arkitekturpriserna, tror Eva Minoura.  

– Vi har så små jurygrupper om fyra personer, så det skulle påverka hela processen om man vet att en i gruppen har anmält jäv. Dessutom arbetar vi med principen att hela juryn ska stå bakom nominerade och vinnare, säger hon.

Ju mindre kåren är, desto mer sårbar blir den för jävsproblematik. Den minsta yrkesgruppen vars verk Sveriges Arkitekters prisjurygrupper bedömer är inredningsarkitekter. Där heter priset Guldstolen, och Martin Pålsson är juryordförande. Trots att han bara hunnit sitta i juryn i en vecka när vi pratar, har han redan hunnit vara med om ett fall där ett bidrag blev satt på vänt, säger han. 

– Men det är en liten kår och möjligheten är stor att någon är en gammal studiekamrat, det går inte att hävda jäv på alla, säger han, och påpekar att gränsdragningen kan vara svår och att man inte vill riskera att till slut inte ha tillräckligt många projekt att bedöma.

Men han säger att de är noga med att ha en levande diskussion om frågan, och att jurymedlemmarna tidigt bör redogöra för situationer som skulle kunna uppfattas som problematiska.

– Om gränsen skulle gå vid att någon som är inblandad i det inskickade projektet aldrig någonsin skulle ha fått jobba på samma företag som någon i juryn, då skulle man tappa alla de stora kontoren, eftersom risken är stor att någon i juryn har jobbat där, säger Martin Pålsson. 

Om det däremot är ett bidrag som kommer från en arbetsplats som någon i juryn jobbar på nu så får det vänta tills det inte längre finns jäv i juryn. 

Monica von Schmalensee är nybliven ordförande i juryn för Planpriset, som prisar kommuners planarbete. Hon säger att jävsfrågan är det första som tas upp när de ställs inför ett nytt projekt.

– Det är otroligt viktigt, vi börjar med den direkt. Finns det en jävssituation? Då börjar vi med att sortera bort de förslagen.

Till skillnad från Eva Minoura säger Monica von Schmalensee att hon hittills inte har upplevt någon besvikelse från någon av dem som blivit satta på vänt. 

– Absolut inte – eftersom det är så långa processer. Om man vill skicka in till exempel en detaljplan kan ju en sådan ta fyra, fem, sex, eller ända upp till tio år. Och till skillnad från de andra arkitekturpriserna så behöver det inte vara en färdig produkt som bedöms hos oss, utan det kan skickas in under olika stadier av processen.

Därför är det kanske ett mindre problem i just Planpriset att man behöver vänta ett eller ett par år på att få bli bedömd, förklarar Monica von Schmalensee.

Ingegärd Gyllenswärd är sekreterare i juryn för Kasper Salin-priset. Hon skriver i ett mejl till Arkitekten att:

”Vi har samma tolkning av jäv i alla våra priser. Jäv: Bör tolkas så strikt som möjligt och gäller samma hushåll, släkt, samma företag och egna projekt. Inte så problematiskt egentligen då juryledamöterna sitter i max två år. När mandatperioden är över kan de projekt som hamnat under jäv få en ny chans.”

Eva Minoura, som vi pratade med i början av den här artikeln, nämnde att om det blir särskilt svårbedömda fall så brukar hon kontakta Katarina O Cofaigh, som är senior rådgivare på Sveriges Arkitekter. Minoura kallar henne också för förbundets ”jävsexpert”.

Katarina O Cofaigh skriver till Arkitekten att:

”Sveriges Arkitekters prisjuryer ska inte bedöma projekt när det föreligger jäv. Vi lutar oss där på Förvaltningslagen där det förstås föreligger jäv om det till exempel finns någon ekonomisk eller familjekoppling mellan en juryperson och en person eller ett företag som är inblandad i projektet som ska nomineras. Vi tar också hänsyn till det som i lagen uttrycks som ’om det i övrigt finns någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i ärendet’. Det brukar kallas delikatessjäv. Det handlar ju om förtroendet för våra priser. Det ska inte uppkomma någon diskussion eller ens misstanke om att juryn är partisk” skriver Katarina O cafaigh och fortsätter:

”Så vi är strikta – en person som jobbar på ett landsomfattande kontor kan inte vara med och premiera projekt från koncernen även om man jobbar i en annan landsände. En person som arbetar på en kommun kan inte premiera ett projekt även om det är en helt annan förvaltning som gjort projektet och man själv inte var inblandad. Men nu är det ju också så att vi inte helt och hållet tar bort projekten – de får helt enkelt vänta på våra listor tills den person i juryn som är jävig slutar i juryn. En jurymedlem sitter aldrig mer än två år i en jury, så det funkar som regel fint.”

Är det vanligt att juryer hör av sig till dig med kluriga fall? Hur skulle ett sådant exempel i så fall kunna se ut?

”Jo, det händer att de hör av sig. Det kan vara av typen: ’Jag har en gammal kompis som är inblandad i det där projektet.’ Det kan ju vara ett gränsfall – kåren är ganska liten så vi känner varandra kors och tvärs nästan allihop. Då brukar vi tillsammans resonera om detta med förtroendet för juryns arbete och att kunna uppfattas som opartisk. Då kan vi komma fram till det ena eller det andra beslutet. Det är alltid bra om den person som funderar på om hen är jävig eller inte tar upp frågan i juryn. Då kör man med öppna kort och juryn kan ta ställning till jävet tillsammans”, skriver Katarina O Cofaigh.