En omfördelning från jämlik till rättvis lösning. Istället för en låda till varje person fördelas lådorna så att alla kan se över planket. Denna designlösning har också en högre funktion som ”demokratiutjämnare”.
På årets arkitekturbiennal i Venedig svarar deltagarnationerna på Alejandro Aravenas frågor om läget vid fronten; hur löser ni bostadsbehoven, hur påverkas ni av klimatförändringar, hur hanterar ni knappa resurser, hur bidrar ni som arkitekter till ett hållbart samhälle? De nordiska länderna har i detta sammanhang mycket att leva upp till. Vi rapporterar från ett läge där vi egentligen har alla möjligheter att ta hand om människorna och samhället, en bild som också är vår globalt synliga ”front” och som inger hopp för människor som drivits på flykt.
Den nordiska självbilden ritas mot bakgrund av stabila demokratier och solida välfärdsstater, men i tillvaron känner vi istället av allt fler gränser, brister och orättvisor. Inkomstklyftorna ökar inom alla nationer i världen, i växande såväl som i mogna ekonomier, även om inkomstklyftor mellan länder verkar minska och den yttersta fattigdomen i världen har bekämpats med viss framgång. Socialt triggade aktioner på Wall Street, Tahrirtorget såväl som i svenska förorter utgjorde stående nyhetsinslag under 2011 och 2012. Publika platser utgjorde arenor för protester och aktioner till följd av insikten om ekonomisk orättvisa och förlorat förtroende för samhällets strukturer efter finanskrisen 2008.
Finans- och kapitalsystemens tilltro till ”trickle-down effects” är ett allvarligt felslut; den allt rikare översta procenten genererar inte några positiva effekter för någon av de andra 99 procenten, vars sociala rörlighet istället minskar. Med staters minskade inflytande i allt mer avreglerade system försvagas samhällskontrakten och allt mer ansvar förläggs till civilsamhället som förväntas mobilisera sig för att skapa och upprätthålla sociala miljöer som inte dikteras av kommersiella intressen. Det är mot bakgrund av dessa globala samhällsförändringar som begreppet ”equity” – rättvisa, började användas som ett komplement till ”equality” – jämlikhet. Begreppet fick ett uppsving under det sjunde World Urban Forum som hölls 2014 i Medellín, Colombia, under mottot ”transforming cities today for equitable societies tomorrow”.
Vi är helt enkelt inte lika ”lika” som vi en gång var när folkhemmet formades.
När klyftorna ökar i samhället behöver vi nya begrepp som hjälper till att beskriva problemen och nya verktyg för att rå på strukturella orättvisor. Vi har konstruerat det svenska välfärdssamhället efter jämlikhetsprincipen, som utgår från allas lika värde. Varken dessa grundvärderingar eller jämlikhetstanken kastas ut eller ersätts när vi tillför rättvisa som begrepp: ”equity” ersätter inte ”equality”, men utmanar föreställningen om att alla har likadana förutsättningar. Vi är helt enkelt inte lika ”lika” som vi en gång var när folkhemmet formades. Sverige är en del av en mobil och urbaniserad global situation där vi behöver både begrepp och verktyg för att hantera mångfald. Med större mångfald kommer större funktionsvariation, vi har olika kroppar och är olika ekonomiska, sociala och kulturella varelser. Rättvis planering utgår från, och anpassar sig till, olika individers förutsättningar och behov. Behoven växlar inte bara mellan olika individer (djur, träd, ekosystem), utan också över tid och på olika platser. Ibland fungerar en och samma lösning för flera individer, men det händer ofta att denna enda ”lösning” får ett oavsiktligt men likväl orättvist resultat.
Ett mycket enkelt exempel på rättvist rumsligt tänkande baserat på en observation av olikheter är hur antalet toaletter fördelas i olika miljöer, som exempelvis på en skola, en flygplats eller en biograf. Kön till damtoaletten tar aldrig slut, medan herrtoan har en kapacitet som matchar behovet. Vi observerar en situation som är jämlikt utformad – men som inte ger ett rättvist resultat. Damtoaletterna behöver fördubblas för att möta behovet, och det är mycket lättare att göra rätt från början än att försöka rätta till redan inbyggda orättvisor. Erfarenheten stannar ofta hos de som behandlas orättvist, allt medan normerande system och standarder fortsätter att föreskriva den ”jämlika” lösningen. En urban situation som utgör ett bra exempel på hur stora systemgivna privilegier känns och märks är erfarenheten att cykla i en vägbana bland bilar. Det går, men det är uppenbart att systemet är skapat för och tjänar bilisterna, som – även om de inte har för avsikt att göra det – utsätter cyklisterna för stora risker.
När vi går från jämlikt till rättvist ökar komplexiteten i uppgiften. När tre personer av mycket olika längd står bakom ett plank på varsin trälåda behöver den längsta inte sin låda för att se vad som händer, medan den kortaste personen skulle behöva stå på två lådor för att nå över planket. Det här lilla systemets kapacitetsgräns är ”tre lådor”, vilka behöver omfördelas från det jämlikt fördelade ”en var” till tre olika lösningar om man antar utmaningen ”rättvis lösning”: Längst får ingen låda, mellan-lång får en låda och minst i storlek får två lådor att stå på. Denna omfördelning till tre lösningar som fungerar för var och en istället för en lösning för tre personer som fungerade för en, kan man se som en designlösning. Resultatet har också en högre funktion som ”demokrati-utjämnare”: när alla tre ser vad som händer på andra sidan planket, delar de denna erfarenhet och kan relatera till den som ”förstahandsinformation”, där det tidigare bara var den eller de personer som hade överblick som ägde erfarenheten, och dessutom kunde förmedla händelseförloppet på ett godtyckligt sätt för de som inte hade möjlighet att se med egna ögon. Den utopiskt lagde kunde förstås argumentera för avskaffandet av planket över huvud taget, men det kan bli nästa uppgift för den grupp som genom lösningen fått en möjlighet att kommunicera jämlikt. Bilden duger bra till att visa begreppen men verkligheten kommer aldrig att bete sig lika grafiskt enkelt. Hur ska vi hantera allt mer komplexa lösningar? Till att börja med har vi processorkraft och beräkningskapacitet att tillgå för att hantera den ökade komplexiteten – det vill säga mer sammansatta frågeställningar, fler individualiserade lösningar och mer anpassade metoder. Medan många branscher famlar efter mening och riktning i digitaliseringens värld kan vi som samhällsplanerare mobilisera de digitala systemen och utveckla våra verktyg för att uppnå rättvisa och långsiktigt hållbara lösningar. Det gäller ”bara” att mata processorn med rätt frågor: viktigast att tänka på här är beredskap att byta enhet – ska rättvisa mätas i tid eller i pengar? I damtoalettens kö blir det uppenbart att kvinnornas tid värderas lägre än männens tid. I en stad som prioriterar bilar räknas bilisternas tidsvinst som en högre samhällsvinst än värdet av tiden för de som åker kollektivt eller cyklar. Att byta enhet från pengar till tid är en nyttig övning för att avslöja systemrelaterade orättvisor. Med användningen av sociala medier har vi ökat våra mellanmänskliga möjligheter att utbyta erfarenheter, men ökade kommunikationsmöjligheter betyder dock föga om strukturella uteslutningsmekanismer präglar samtalen och de samtalande.
Att planera rättvist är att tänka ett steg längre än jämlikt. Detta kräver från arkitektens och planerarens sida en mycket god inlevelseförmåga, vilket i sin tur innebär en kapacitet att gå utanför sig själv och sina privilegier. Arkitekten behöver kunna tänka utanför sin inkomstgrupp, sitt kön, sin ålder, sin hudfärg och livsåskådning, för att vara lyhörd för en mycket sammansatt grupp brukare – men framförallt behöver vi fler erfarenheter och bakgrunder inom praktiken för att kunna kommunicera med en stor mängd sinsemellan olika grupper och individer för att lära känna dem och därmed minimera eller undvika nya ”systemfel” i den gestaltade livsmiljön. För att kunna rapportera från fronten behöver vi nå över det som hindrar oss att se verkligheten på andra sidan. För att få en sammansatt bild behöver vi bli fler som ser långt över planket. För att riva planket behövs trygghet, och trygghet byggs av rättvisa.
Malin Zimm är doktor i arkitektur och omvärldsanalytiker på White arkitekter.
Texten utgår ifrån seminariet Honestly Sweden: Time for Equity som hölls 27 maj i Nordiska paviljongen på Arkitekturbiennalen i Venedig med White arkitekter och Arkdes.
Begreppet equity
Det engelska begreppet equity är inte helt okomplicerat då dess dubbla ordalydelse är ”eget kapital” eller ”stamaktie”. Om man preciserar sökningen som ”urban” eller ”social” equity uttrycker begreppet olika strategier för att motverka orättvisor och utjämna skillnader. Som ekonomisk och juridisk term öppnar begreppet för en mängd olika fördelningsmetoder, att tillämpa till exempel i skapandet av skattesystem, med syfte att åstadkomma rättvisa.
