Ny japansk pedagogik ska lära barn om arkitektur

Allt för få lärare med rätt kunskap är en anledning till att målet att föra ut arkitektur som ämne i den svenska grundskolan inte nåtts ännu. Men problemet är inte unikt för vårt land.

Junko Taguchi har just kommit till Stockholm och har redan hunnit med ett besök i Stadshuset när hon kommer till Arkdes för att delta i konferensen Room for Children in the City. Idag ska hon berätta om sin forskning kring nya undervisningsmetoder. Nu, i trädgården till Café Blom på ArkDes en förmiddag i slutet av september, pratar vi också om Ito Juku, Toyo Itos arkitekturskola för barn i Tokyo, och hur hon kom att bli assistent där.

Junko Taguchi läste arkitektur och restaurering på Tokyo universitet, en teoretisk linje med inriktning på arkitekturhistoria och restaurering. Under sina två masterår 2009–2011 anordnade hon workshops ute i byar och mindre städer på Japans landsbygd.

– Jag ville undersöka vilka byggnader människor som bor på de här platserna helst vill bevara. Utveckla ett sätt att arbeta tillsammans med människor utifrån deras kärlek till platsen och använda den som drivkraft till att påverka och bevara.

Det visade sig ofta handla om unika modernistiska byggnader som förlorat sin användning och stod tomma men där det fanns många minnen från tiden då de använts. Hon genomförde workshops, fotoutställningar, debatter, föreläsningar och skissövningar. En byggnad revs efter den första workshopen.

– Det som var intressant för mig var att när byggnaden förstördes fortsatte invånarna sina undersökningar och debatter om staden. De hade blivit mer uppmärksamma på möjligheterna att påverka sin omgivning. Det var synd att byggnaden revs men det ledde till att invånarna blev aktiverade och öppnade sina ögon.

Junko Taguchi skrev sin masteruppsats på denna process som blev klar 2011. Samma år avbröts arbetet av en akut händelse. En stor tsunami efter en jordbävning drabbade ett stort område utanför Tokyo. Hela byar förstördes och en av de platser hon jobbat med utsattes för strålning från ett skadat kärnkraftsverk. De flesta valde att bo kvar i staden ändå och har negligerat strålningsriskerna.

– Men själv kunde jag inte fortsätta arbetet som förut. Jag valde att vända min verksamhet från restaurering till pedagogik.

Hennes handledare på arkitekturskolan, Shin Muramatsu, hade skapat ett pedagogiskt program för att utforska städer och hon började delta som assistent under stadsvandringar. När arkitekten Toyo Ito skulle förverkliga sina tankar på att starta en arkitekturskola för barn vände han sig till Shin Muramatsu. På så sätt blev Junko Taguchi också involverad i verksamheten som assistent på Ito Juku i Tokyo. Arkitekturskolan är en fritidsverksamhet på helgerna för barn mellan 9 och 12 år, en termin ägnas åt temat hus och den andra åt stadsbyggnad. Varje klass består av 20 elever.

– Toyo Ito vill inte ha klasserna större och han vill inte heller utvidga skolan. För honom är dialogen mellan lärare och elev kärnan i pedagogiken och han vill hinna med att ägna varje elev tid, förklarar Junko Taguchi.

Hon berättar om Toyo Itos filosofi kring arkitekturskolan. Hur han anser att barn har en särskild känslighet och kreativitet och att de utforskar sin omgivning lika mycket genom sin kropp som med hjärnan. Senare, efter 12-årsåldern, menar Toyo Ito att barn blir mer medvetna om hur det ”ska” se ut och de börjar tänka mer systematiskt. I pedagogiken finns en samskapande process där lärare och elev påverkar och lär varandra lika mycket.

– Toyo Ito har stor respekt för barnen. Han uppmuntrar dem på ett unikt sätt och han inspireras också mycket av dem. Han tror att genom att börja med arkitektur tidigt kommer barnen kunna skapa och bidra till vackrare och mer hållbara miljöer, förklarar Junko Taguchi.

Men själv är inte hon inte lika övertygad om att det är viktigt att börja tidigt med arkitektur i skolan och hon ser lite annorlunda på undervisningen.

– Ärligt talat så tycker jag inte att det är så nödvändigt att lära sig arkitektur i barndomen. Däremot är det bra att barn får möta olika specialister tidigt. Det är underbart att se deras möten med Toyo Ito. Hans filosofi är att vuxna och barn ska mötas och dela kunskap. Jag tror att den här pedagogiken som bygger på en nära dialog mellan vuxna och barn fungerar i alla ämnen. Däremot passar det inte alla barn att arbeta så.

Hon var doktorand på Tokyo universitet 2011 till 2015 och skrev då sin doktorsavhandling om skolan Ito Juku. Den har hon lämnat över till Toyo Ito.

– Men jag vet faktiskt inte om han har läst den. Jag har inte fått några kommentarer än.

Nu fortsätter hon som assistent på Ito Juku på helgerna, men hennes huvudsysselsättning idag är den egna forskningen på Tokyo universitet. Hon har just påbörjat en ny studie och utbildning för barn som stannar hemma från skolan av olika anledningar, vissa med diagnoser som asperger, adhd och dyslexi.

– De här barnen är ofta väldigt motiverade att lära sig och att skapa men fungerar inte i den traditionella skolmiljön. Vi säger på japanska att dessa barn har ”Kokorozashi”, vilket betyder att de har en stark förmåga att skapa något och att lära sig. Jag vill utveckla lärometoder där också dessa barn kan utbilda sig och utvecklas.

Utbildningen ska ges inom ett etablerat utbildningsprogram på universitet som kallas ROCKET, Room of Children with Kokorozashi and Extraordinary Talents. Där används så kallad Activity Based Learning som ger undervisning både online och i lokalerna för unga i åldern 9 till 18 år. Sedan tidigare finns moment som matlagning, trädgårdsodling och drama och på tre år har 7 000 lektioner eller stödjande samtal hållits med elever och föräldrar. Nu till hösten bjuds runt 100 barn in att delta i Junko Taguchis arkitekturprogram.

Till en början försökte hon att anpassa Toyo Itos pedagogik för dessa elever, men det fungerade inte.

– De här barnens problem är ofta att de inte är bekväma i att kommunicera med andra. Där såg jag också begränsningarna med Toyo Itos undervisningsform. Jag behövde tänka annorlunda kring utbildningssituationen och -platsen och utveckla en ny pedagogik som anpassas till barnens förmågor.

Nu förbereder hon workshops som kan hållas på nätet via programmet Minecraft. Till en början får eleverna kopiera existerande byggnader, sen är målet att de ska kunna kombinera arbetet med studier av den fysiska verkligheten. Barnen kan delta på nätet via sina hemdatorer när och hur länge de vill.

De pedagogiska idéerna är också att undervisningssystemet kan växa i communities, gemensamma plattformar på nätet, att barnen kan lära av varandra och kommunicera på sina egna villkor. Junko Taguchi deltar på plattformen och kan ge råd och undervisning genom den. De barn som vill är välkomna att komma till undervisningslokalerna på universitet eller gå med på stadsvandringar för att studera arkitektur, men det är helt frivilligt.

Själv tycker hon att de skolor som bedrivs idag för barn med exempelvis asperger i Japan är alltför konservativa och inte tar hänsyn till barnens behov av att lära sig i egen takt och deras svårigheter att kommunicera.

– De här barnen har ofta ett fokuserat intresse kring vissa ämnen. Barn som tillbringar flera timmar per dag med datorspel är till exempel ofta både väldigt kunniga och motiverade att utveckla nya spel eller programmera robotar. Och jag tror många av dem skulle kunna bli duktiga arkitekter.