Ny yrkes­­utbildning ska möjlig­­göra fler strå­tak i Sverige

– Nu när ekosystemen pressas allt hårdare av vår civilisation är det som om vi glömt bort något som i själva verket funnits med oss i alla tider, och som skulle kunna vara en viktig pusselbit för att möta de problem vi står inför.

Joar Nilsson pratar om tak och fasader av strå. Han är ordförande i Svenska stråtaktäckarföreningen. 

Om vi backar tillbaka lite, säger Joar Nilsson, så har strå alltid funnits med människan och alltid varit en självklar del av vår byggnation mot väder och vind. Det har använts överallt på jorden där materialet och människor funnits. För så sent som för 200 år sedan var det ett helt dominerande sätt att lägga tak även i Sverige.

– Nu är det bara en liten klick som känner till det, och ännu färre som faktiskt kan arbeta med det, säger Joar Nilsson.

En av de svenska arkitekter som använt stråtak är Gert Wingårdh. Han har ritat det prisade besökscentret för fågelskådning vid sjön Tåkern i Östergötlands län.

– Som arkitekt vill man ju ofta knyta husen till de platser där de finns, och Tåkern är känd för sin vass, så det var intressant. Alla lokala material är självklart intressanta, säger han.

En annan namnkunnig arkitekt som använt strå är Thomas Sandell, som har stråtak på både den så kallade Synvillan och entrébyggnaden på Eriksbergs viltpark i Blekinge. 

– Jag har försökt föreslå det som fasad i flera andra projekt också, men hittills utan större framgång. I stora kontorsbyggnader till och med, men det har varit svårt att få igenom, säger Thomas Sandell.

Enligt Joar Nilsson är strå som material helt oöverträffat hållbarhetsmässigt.

– Alla aktörer vill hoppa på tåget och säga att de är hållbara, även om de har en produkt som inte är en del av lösningen. Men stråtaket har verkligen kvaliteter som slår alla andra, säger han.

Han nämner också att vass ofta förekommer som en lokal och lätt tillgänglig resurs. Och att om man hugger vass så ökar dessutom den biologiska mångfalden på platsen där vassen tagits. Det går åt väldigt lite energi i processen. Det tak som läggs kommer sedan att kunna ligga i 30–50 år, och då också fungera som ett insektshotell. Och när det sedan kasseras så förmultnar det och återgår till naturen utan att lämna något avfall.

– Det är en teknik som kan möta byggindustrins krav men samtidigt vara lågteknologisk, säger Joar Nilsson.

Är det en bra sak?

– Jag tror att om vi ska hitta ett samhälle som är långsiktigt hållbart så måste lågteknologin vara en stor del av det. Vi tänker annars ofta att högteknologiska lösningar som i ett trollslag ska rädda oss, men lågteknologiska lösningar är ofta både beprövade, robusta och resilienta. Stråtakläggning är till exempel oberoende av elförsörjning och inte heller särskilt beroende av maskiner.

Joar Nilsson, som också själv sedan 20 år tillbaka jobbar som stråtakläggare, säger att han ofta möter en allmän skepsis när han berättar om vad han gör. Funkar det där egentligen? frågar folk. Brinner det inte upp? Är det verkligen tätt?

– Det är intressant, eftersom det har hållit våra hem täta i tusentals år. Om det är någon teknik som är beprövad så är det stråtak, säger han. 

Traditionellt, i bondesamhället, har strået man använt ofta varit halm, men i nyproduktion handlar det alltså oftast om vass, som håller dubbelt så länge. Och det krävdes en särskild innovation för att strået över huvud taget skulle släppas in i nyproduktion.

– En liten skruv med ståltrådar som sticker ut från hatten. Med den kan man skruva ner stråna så att de ligger kloss an mot en slät yta under. Och i och med det så har du brandskydd, förklara Joar Nilsson. 

Det var dörröppnaren till att börja använda materialet på nytt. Skruven uppfanns i Danmark, där vart hundrade hus i dag har stråtak. Nederländerna var också snabba att anamma stråtaken och -fasaderna.

– Danmark och Nederländerna ligger 30–40 år före oss i det här, och där finns också svaren på många av de detaljfrågor som arkitekter kan ha när de hör talas om den här tekniken.

Finns det några nackdelar?

– Stråna vill ha en taklutning på 45 grader, även om det kan gå ner mer i vissa partier. Det kan förstås utgöra en begränsning. Men annars är det väl att vi är så få som kan lägga tak. Vi som kan det kan inte möta den efterfrågan som finns ens nu.

Joar Nilsson har länge varit bekymrad över att det är en liten och dessutom åldrande skara som vet hur man lägger stråtak i Sverige. Därför har han tillsammans med det nationella centrumet Hantverkslaboratoriet skrivit en ansökan om att få starta landets första yrkeshögskoleutbildning i stråtäckning, en ansökan som senare också blivit beviljad. Utbildningen är tvåårig och kommer att utbilda en ny generation stråtaktäckare på skolan Dacapo i Mariestad med start från september i år.     

Gert Wingårdh säger att det som skulle kunna tala emot stråtak är att det har en begränsad livstid. Men han håller med om att det miljömässigt har sina fördelar, och det är bra för ekosystemen på platsen. 

– Vi är utomordentligt nöjda med byggnaden vid Tåkern. Den är väldigt uppskattad och vi har också blivit citerade av andra arkitekter som använt sig av snarlika utseenden och tekniker. Det är roligt!

Thomas Sandell tänker att en svårighet med att använda materialet i storskaliga projekt i Sverige idag är att entreprenörerna ofta jobbar med det i liten skala, och att det kanske tar lite tid innan man kan börja använda det för större projekt i urbana miljöer, på det sätt som sker i Danmark och Nederländerna. Men han gillar materialet.

– Det är hållbart på alla sätt. Det har en isolerande förmåga. Man skär det med kniv och kan forma det på organiska sätt. Det finns många möjligheter att uttrycka sig arkitektoniskt med det här materialet. Att använda det i modern byggnation tycker jag är något man ska uppmuntra till.

Joar Nilsson säger att han märker ett stort intresse för materialet bland arkitekter.

– Arkitekterna är på hugget och vill vara med i den gröna omställningen.

Hur intresset är från byggindustrin är än så länge en öppen fråga.

– Jag tror att de vet för lite om tekniken som det ser ut nu, säger Joar Nilsson. 

Och även om man i vissa andra länder bygger stora och komplexa projekt med strå inne i städerna, tror Joar Nilsson att det kan dröja ett tag till innan vi får se samma utveckling i Sverige.

– För svensk del tror jag att vi måste börja med småhusbyggnader, som enfamiljsvillor på landet. Det är så vi måste börja växa.

– Men byggindustrin kommer med tiden att få stor press på sig att komma ner i sina koldioxidavtryck. Och då kommer de också att tvingas försöka förstå alternativa tekniker. Den goda nyheten är förstås att det finns länder som gått före oss här, som vi kan lära oss av.