Ny rapport: Långt kvar till det arkitektur­politiska målet

Det har gått fem år sedan propositionen Politik för gestaltad livsmiljö antogs. Dokumentet utgjorde ett nytt nationellt mål för den svenska arkitektur-, form- och designpolitiken. 

Arkdes är den myndighet som har som uppgift att följa upp hur politiken efterlevs, och de lämnade nyligen över rapporten Ett samhälle som håller ihop till Kulturdepartementet.

Den största förändringen under de senaste fem åren är ”att vi har gått från att tala om vad arkitektur och design är till hur arkitektur, form, design, konst och kulturmiljö kan bidra i det hållbara samhällsbygget. Där har den nya politiken åstadkommit en stor medvetenhet”. Det säger Helena Bjarnegård, som är riksarkitekt och ordförande i rådet för hållbara städer, i rapporten.

Men i den 125-sidiga rapporten nämns också en del svårigheter, eller utmaningar, när gäller att nå politikens mål. En av dem gäller formuleringen att ”hållbarhet och kvalitet inte ska underställas kortsiktiga ekonomiska överväganden”. 

Rapporten konstaterar att flera statliga utredningar och myndighetsrapporter pekar på att byggandet i Sverige idag är mindre hållbart än tidigare, och att många byggen har betydande fel, brister och skador.

Arkdes reflektioner i frågan är bland annat att ”Sverige befinner sig för närvarande i ett ansträngt ekonomiskt läge” och ”förutsättningarna för att hålla god kvalitet i byggande, ombyggnad och förvaltning har snabbt försämrats under de senaste åren på grund av stigande byggkostnader, högre räntor, ökande energipriser samt genom minskad köpkraft hos hushållen”. Vidare konstaterar Arkdes att hållbarhet och kvalitet samt att ta tillvara och utveckla estetiska, konstnärliga och kulturhistoriska värden i många fall får stå tillbaka för mer akuta frågor som bostadsbrist. Arkdes konstaterar att det behövs en omställning:

”Ett skifte behöver ske där det skapas incitament för att efterfråga och satsa på omsorgsfullt gestaltade livsmiljöer, där kvalitet och hållbarhet ses som en tillgång, motor och hävstång för ekonomin. En förändring behöver ske i vårt sätt att värdera kvalitet och god gestaltning i samtliga led i byggande och förvaltning, samt inom samhället i stort”, skriver Arkdes i rapporten.

Vidare har rapporten ett särskilt fokus på jämställdhet och segregation i relation till gestaltad miljö, och lyfter också fram flera goda exempel på just det området. Men den konstaterar också att utvecklingen på det här området i många fall går åt fel håll. Guy Baeten, professor i urbana studier, citeras i rapporten, när han menar att den politiska kopplingen mellan stadsplanering och jämlik hälsa under andra halvan av 1900-talet gått förlorad. Detta visade sig enligt honom bland annat under coronapandemin, då smittspridningen var som allra störst i ”områden med åldrande infrastruktur, trångboddhet, nedgångna byggnader och otillräckliga transportalternativ”.

Flera forskare som intervjuas i rapporten menar att den allmänna förståelsen för vad segregation är för någonting, och hur den fungerar, är för dålig för att man på allvar ska kunna göra någonting åt den ökande ojämlikheten.

– Forskarna resonerar kring frågan ”Hur kan man använda den gestaltade livsmiljön som ett verktyg för en mer jämlik fördelning?”, förklarar Jessica Segerlund, som är chef för Arkdes så kallade Think tank, och är den som är ansvarig för Arkdes rapport.

Hon pekar på att flera forskare lyfter att polisens lista över utsatta områden är otillräckligt underlag i arkitektur- och stadsplaneringssammanhang.

– Polisens lista kan inte vara den allenarådande utgångspunkten för segregationsdiskursen. Vi når varken lösningar eller förstår problem genom den. Vad vi behöver är en förståelse för den relationella aspekten på segregation och jämlikhet, och vi behöver alternativa verktyg, säger Jessica Segerlund.

Hon säger att exempel på sådant verktyg skulle kunna vara den så kallade Segregationsbarometern, ett digitalt verktyg som nu finns på Boverkets webbsida och som gör det möjligt att visualisera, analysera och följa segregationens utveckling.

En annan del av arkitekturpolitikens mål handlar om medborgarnas förutsättningar att påverka utvecklingen av den gemensamma miljön. I rapporten har Arkdes låtit Sifo göra undersökningar av allmänhetens upplevelser. En av flera frågor löd: ”Har du som medborgare någon gång agerat i syfte att påverka utformningen av din närmiljö/tätort/stadsdel? Om ja, på vilket sätt?”.

53 procent svarade ”Nej, aldrig” på frågan. 13 procent svarade att de någon gång skrivit på en protestlista och åtta procent svarade att de någon gång deltagit i någon form av medborgardialog.

På frågan ”Vad anser du är viktigast att ta hänsyn till i planeringen av din närmiljö?” var det grönska och trygghet som flest, 46 procent, rankade högst.