Några av de dyraste bostäderna i Barcelona finns i höginkomstområdet Parc de Diagonal-Mar i Barcelona, 10 nybyggda punkthus inbäddade i ett stort parkområde. Området är lika segregerat som de hundratio identiska lamellhusen i låginkomstområdet Husby i Stockholm, skriver Alexander Ståhle.
”Vad är en stad?” Fysikerna Geoffrey West och Luis Bettencourt vid Santa Fe Institute i Kalifornien har analyserat hundratals städer för att se vad de har för generella egenskaper. Svaret är kort och gott – en plats med hög social interaktion. Ju större och tätare städer desto mer social interaktion.
Vem behöver stadens närhet allra mest? Vilka behöver bäst tillgång till det som kan kallas stadens ”spatiala kapital”? Begreppet beskriver hur den fysiskt byggda miljön påverkar utvecklingen av socialt och ekonomiskt kapital i samhället. Var hittar vi samhällets mest utsatta människor, arbetslösa, tiggare, hemlösa? Ofta i stadens centrum, vid stationer, torg och i stadsparker. Här är närheten störst till andra som kan hjälpa, till kontakter, jobb och pengar. Det räcker inte med att ha ekonomiskt eller socialt kapital för att överleva i en stad, det behövs även ett spatialt kapital, tillgång till ett läge i staden som gör det möjligt att leva och verka, en plats som skapar mervärden. Det är särskilt avgörande för dem som har sämre sociala eller ekonomiska förutsättningar. Ju längre ut i stadens periferi du bor, desto mer ekonomiskt och socialt kapital behöver du. Städers utveckling handlar i hög grad om vem som får och har rätt till de goda lägena, de med bäst närhet. De som har det sämst ställt, lägst inkomst och lägst utbildningsnivå, behöver alltså de bästa platserna i staden.
Detta är vad segregation handlar om i praktiken. Segregation betyder att olika grupper av människor (baserat på klass, inkomst, etnicitet) bor skilda från varandra, isolerade i stadsdelar med olika förutsättningar. De negativa effekterna av rumslig segregation är många och avgörande för en stads utveckling. Sociala kontakter och tillit utvecklas sämre. Segregation ger en ojämlik fördelad tillgång till service, vård och utbildningsmöjligheter. Den ger en ojämlik tillgång till arbete och transporter, sämre arbetsmarknader och bilberoende. Rumslig segregation innebär att närheten till stadens centrum och därmed närheten till så många andra som möjligt är ojämlikt fördelad.
Det som gör segregationsfrågan svår är att den delvis hänger samman med det som kallas gentrifiering. Gentrifiering är ett tveeggat begrepp som å ena sida beskriver konsekvensen av ökat välstånd, ökade markvärden och social uppgradering men å andra sidan innebär att människor som inte har råd med höjda bostadspriser och hyror måste flytta, så kallad utträngning. En alltför stark gentrifiering riskerar att homogenisera stadsdelar och öka segregationen, men en utebliven gentrifiering av redan homogena stadsdelar riskerar att stigmatisera segregation och leda till förslumning. Relationen mellan segregation och gentrifiering är således inte helt enkel. I starkt växande städer finns det idag tendenser till att låginkomsttagare trycks ut i sämre lägen, med sämre närhet till stadens centrum och högre bilberoende.
Eftersom bostadsbrist och bostadssegregationen inte bara är sociala och ekonomiska fenomen utan även ett konkret rumsligt problem måste stadsplanerare reflektera över sitt ansvar och inflytande.
Den pågående urbaniseringen har skapat bostadsbrist i våra städer. Det är svårt att se hur vi kan lösa denna bostadsbrist – bristen på bostäder där många vill bo – på ett annat sätt än genom att öka utbudet av bostäder med närhet till staden. Alternativet vore en sämre stad. Många samhällsekonomer anser idag att marknaden inte själv kan lösa detta. De menar att det behövs någon form av prisreglering eller subventionering av boendet, vilket i praktiken finns i alla länder, även de mest marknadsorienterade. Oavsett hur bostadsmarknaden regleras eller subventioneras skapar en segregerad stad stora samhällskostnader. Eftersom bostadsbrist och bostadssegregationen inte bara är sociala och ekonomiska fenomen utan även ett konkret rumsligt problem måste stadsplanerare reflektera över sitt ansvar och inflytande. Med den utspridda och segregerade bilstad vi har fått ärva från 1900-talets modernister skulle det från ett stadsplaneringsperspektiv betyda att vi måste sprida byggandet i centrala lägen. Strategin bör vara att öka närheten till stadens kvaliteter och minska bilberoendet och segregationen genom att sprida förtätning mer jämnt över staden. Att öka människors närhet till staden och till varandra kan göras med stadsbyggnad och infrastruktur sammanfattat på två sätt, genom rumslig blandning och rumslig integration.
Den första strategin, rumslig blandning, skriver Harvardprofessor Susan Fanstein om i The Just City. Hon menar att gentrifiering och segregation framförallt bör motarbetas med mångfald och en blandning av bostadstyper, -standarder, -storlekar och lokaltyper. Det kan till exempel betyda att bygga lägenheter i villaområden eller radhus i storskaliga bostadsområden. Eller så kan det handla om att bygga fler ettor och femmor i områden som mest har trerumslägenheter. I Sverige talar vi ofta om en blandning av upplåtelseformer som lösningen. Idag gör detta dock liten skillnad i nybyggnation eftersom månadskostnaden för nya hyresrätter och bostadsrätter är ungefär densamma. Helt nya bostäder i stadsdelar som Hammarby sjöstad och Annedal i Stockholm, är trots blandning i upplåtelseformer redan från början socialt ensidiga.
Fastighetsprofessor Hans Lind menar att det måste finns ”dåliga bostäder” på marknaden för att de ska bli billiga, vilket innebär att vi inte ska vara så ivriga med att renovera. Jane Jacobs skrev redan på 1960-talet att en stad behöver gamla byggnader för att hålla hyrorna nere. Denna idé har emellertid senare kritiserats av ekonomiprofessorn Edward Glaeser. Han menar, i linje med ekonomen och nobelpristagaren Paul Krugman, att så länge efterfrågan är större än utbudet så pressas priserna upp.
Gamla reglerade hyresrätter har dock delvis bromsat gentrifieringen i vissa innerstäder, till exempel i Stockholm och New York. I andra innerstäder där marknaden har fått härja friare har gentrifieringen varit desto kraftfullare. Centrala Barcelona är ett sådant exempel. Stadens attraktionskraft och satsningen på upprustning av parker, gator och torg har lett till starkt ökad efterfrågan på bostäder, vilket har orsakat höjda priser och hyror. Àlex Giménez, arkitekt och stadsforskare vid Barcelonas arkitekturhögskola (ETSAB), menar att den enda lösningen är att förtäta staden med subventionerade hyresrätter, att det inte finns något annat sätt att bromsa gentrifieringen och ge Barcelonaborna en chans att bo kvar. Behovet av subventioner minskar dock, enligt Glaesers och andras teorier, ju mer som byggs i attraktiva lägen.
Men segregation påverkas också av var bostäder planeras och hur de byggs. Några av de dyraste bostäderna i Barcelona finns i nybyggda punkthus inbäddade i stora parkområden, ungefär som modernisterna gestaltade det på 1920-talet. Dessa segregerade bostadsområden bryter av mot Barcelonas brokigare, mer inkomstblandade kvartersstruktur. Den här typen av mycket exklusiva, ofta inhägnade, hus-i-park-områden är också vanliga i Ostasien. I Singapore betalar rika dyrt för att bo med vid utsikt och egen park med pool. Modernistiskt stadsbyggande har alltså inte per automatik en social agenda, som i det svenska folkhemmet, utan kan vara högst kommersiellt drivet.
Det som gör den modernistiska stadsbyggnadsmodellen problematisk, oavsett om den byggs av staten eller kapitalet, är att den utgår ifrån enhetliga områden som separeras från den övriga staden. De tio punkthusen i höginkomstområdet Parc de Diagonal-Mar i Barcelona är lika segregerade som de hundratio identiska lamellhusen i låginkomstområdet Husby i Stockholm.
För att hålla gentrifieringshastigheten nere är det emellertid mer effektivt att förtäta i redan efterfrågade stadsdelar, det vill säga att bygga mer i attraktiva områden, som exempelvis centralt belägna villaområden. Det behövs alltså offentlig styrning, reglering och planering för att tygla gentrifieringen och minska segregationen.
Den andra strategin för att minska segregation är rumslig integration, vilket rent konkret betyder att bygga ny infrastruktur mellan stadsdelar som är avskilda från varandra.
Det är inte bara vad bostaden kostar i köpesumma eller hyra som utgör priset kostnaden för att leva på en plats. Forskare talar om ”lägeskostnad” (location affordability), alltså vad det kostar att både bo och att resa till och från hemmet. Det betyder att en centralt placerad bostad nära bra kollektivtrafik kan ha en hög hyra, men om det går att bo där utan bil så betyder det att månadskostnaden blir lika ”låg” som en bostad längre ut där det behövs bil för att klara vardagen. Reskostnaden kan utgöra femtio till hundra procents skillnad i månadskostnad. Tid är pengar, inte bara för individen utan även för samhället i stort. Avstånd är tid. Närhet är en rättighet.
Alexander Ståhle är vd för Spacescape och tekn. dr på Arkitekturskolan KTH. Texten är ett bearbetat kapitel ur boken Alla behöver närhet/Closer Together som ges ut av Dokument Press.
