Minskad tillväxt sporrar till ny arkitektur

På en tom campingplats utanför Oslo fladdrar väggar av gult tyg och bildar ett rum som förändras beroende på vindens riktning. Varje vår i tio år har Spring wind house byggts upp i Ungern för att fira vårens ankomst och för att uttrycka en idé om arkitektur som byggs upp om och om igen, med återbrukat material, utan att lämna stora avtryck på platsen. Ungerska Architecture uncomfortable workshop, som nu slår i de sista tältpinnarna på campingplatsen, har bjudits in till Oslos arkitekturtriennal om arkitektur som inte bidrar till ökade koldioxidutsläpp och klimatförändringar.

Genom det böljande rum som bildas när vinden tar tag i tyget springer Phineas Harper, en av kuratorerna för årets arkitekturtriennal i Oslo.

– Vi har velat undersöka hur arkitektur skulle se ut med andra ekonomiska modeller och hur arkitekter och formgivare kan förändra sitt sätt att tänka och arbeta, säger han om årets triennaltema, Enough – the architecture of degrowth.

Självklart har Phineas Harper tagit tåget till Oslo och triennalens tygkassar är begagnade. Samtidigt står bygg- och fastighetssektorn i exempelvis Sverige för runt 20 procent av koldioxidutsläppet, konjunkturen bromsar in och ekonomer tvistar om hur ekonomisk tillväxt kan förenas med målet att bromsa klimatförändringarna.

En utplanad eller till och med minskande tillväxt, är det då slutet för design och arkitektur? Nej, det är den största möjligheten och utmaningen, enligt Phineas Harper. Han liknar vår tid vid modernismen då nya utmaningar förenades med ny kunskap och teknik. Och arkitekter, planerare och formgivare har enligt honom kunskap och förmåga att hantera utmaningarna.

– Jag är övertygad om att ett gott liv på en personlig nivå också kan vara bra för planeten. Men som vi mäter välfärd i dag är allt som är skadligt för BNP bra för klimatet, säger han. Arkitekter har nya möjligheter om de kan visa andra värden än de ekonomiska, säger Phineas Harper.

Många arkitekter arbetar redan med de frågeställningarna och de fyra kuratorerna har valt bland hundratals idéer för en arkitektur i en värld utan tillväxt att ställa ut på triennalens huvudutställning på Nationalmuseum i Oslo. Där hissas Phineas Harper upp i luften en flygtur i utställningen, iklädd en dräkt fäst i linor, i en installationen av företaget Nano-tourisme.

– Jag har blivit förälskad i den här inställningen till en ny sorts turism. Den föreslår ett helt nytt sätt att se på världen och vår tillvaro. Vi behöver inte flyga över jordklotet för att komma ifrån vardagen utan kan undersöka nya sätt att uppleva äventyr i vår vardag, säger Phineas Harper.

Till denna triennal görs ingen katalog, inga långa texter om teorierna bakom projekten. Katalogenen Gross ideas – tales of tomorrows´ architecture, är en antologi inom Science fiction-genren, med berättelser förlagda till en framtid med krympande ekonomier.

I stället för långa utställningstexter bjuds besökarna in att vara aktiva själva. En stadsvandring i kvarteret runt galleriet Rom for kunst og arkitektur upplevs med hörlurar på och det vi hör är diskussioner om gator och byggnader vi passerar, förväntningar och besvikelser, hopklippt från tidigare promenader under våren, samtidigt som vi får lekfulla uppgifter, allvarliga frågor och uppmuntras att dansa på ett öppet torg.

– Vi vill att triennalen ska vara som en festival för hela kroppen, att den ska kännas mer än att bara förmedla idéer och teorier, säger Phineas Harper.

Iklädd gul bygghjälm kliver Phineas Harper  in i rollen som publik till föreställningen Society under konstruktion – State 2 av Rimini protokoll, på Nationalteatern. Publiken rör sig mellan olika scener, uppbyggda som fiktiva byggarbetsplatser i olika delar av teatern, agerar investerare runt ett spelbord, går genom en rökfylld korridor, staplar spånskivor och provar grunderna i kampsporten martial arts. Under vägen agerar biologen, advokaten, arkitekten och byggarbetaren sig själva och berättar om verkliga händelser. Budskapet är tydligt: Att vi behöver involvera alla i samhället för att bygga ett samhälle som inte fortsätter att släppa ut mer koldioxid än jordklotet kan ta hand om.

– Men jag anser att grön tillväxt är en myt. Vi behöver vara mycket mer radikala än att räkna med nya tekniska lösningar. Vi har inte så mycket tid på oss, säger Phineas Harper.

När Maria Smith, en av de övriga kuratorerna för triennalen, får frågan om vad arkitekter kan göra är det byggmaterialen hon först tar upp. Och hon tycker att arkitekter behöver ta större ansvar när de accepterar uppdrag.

– Om du vill få ett tydligt råd om vad ditt företag kan göra för framtiden så är det att helt sluta rita betongkonstruktioner. Och där ett uppdrag enbart handlar om att generera ekonomiska vinster, då måste vi kunna säga nej.

Maria Smith tror att små arkitektpraktiker kan ha stort inflytande på de större genom att visa hållbara projekt i mindre skala.

– Se bara på Architects declare. Det startades av 17 tidigare Sterlingpris-vinnare och nu har de stora företagen, bland dem Norman and Foster, skrivit på miljöuppropet för att jobba mot mer hållbar arkitektur, säger hon.

Den norska författaren Maja Lunde inleder Arkitekturdagen, en heldagskonferens under triennalens öppningsdagar. Hon riktar kritik mot sitt land som nu öppnar nya oljefält att användas fram till 2060. Och hon läser ur en av sina egna berättelser. Om ett hus under ett oväder, hur barnet i familjen är oroligt för att stormen och regnet ska knäcka huset, om föräldrarna som lugnar barnet, men hur de sen ser hur det regnar in där de trodde de var trygga och hur rädslan börjar ta tag i dem. Berättelsen blir en stark beskrivning av oro för i framtiden, och att inte längre lita på betryggande ord. Samtidigt som hon talar, under förmiddagen den 27 september, börjar människor över hela världen att samlas i demonstrationer och kräva politiska beslut för att minska klimatförändringarna.

Minskande tillväxt, eller degrowth, är temat också för Arkitekturdagen. I dag står de tydliga skiljelinjerna i synen på hur vi ska klara FN:s klimatmål – om ett slut på utsläpp från fossila bränslen senast år 2050 – mellan en inbromsning av tillväxten eller en omväxling till grön tillväxt. Dessa synsätt uttrycktes i tre ekonomers framträdanden under dagen. Jørgen Randers har under 50 år gjort prognoser för hur klimatet och världen utvecklas om vi inte gör förändringar. Enligt hans modeller håller sig tillväxten runt 2,5 procent fram till 2075 för att sedan minska. Till dess kommer vi att använda allt mer energi men se ett långsamt skifte till förnybar. Det totala mängden koldioxidutsläpp från fossila bränslen blir konstant på grund av större befolkning. Extremväder och katastrofer väntar för många platser i världen medan

– USA får en ekonomisk stagnation, konflikter i världen ökar och Kina blir världsledande. Där blir en medelperson fem gånger rikare än idag, säger Jørgen Randers.

Han har en tydlig bild av vad vi måste göra, eller redan borde ha gjort, för att hindra denna utveckling. Det viktigaste är att fasa ut kol, olja och gas helt till 2050 och han vill omfördela nationalintäkter så att de tio rikaste procenten betalar för utvecklingen av nya gröna tekniska lösningar. Men Randers är pessimistisk till att vi ska nå FN:s klimatmål om att vara fossilfria till år 2050.

– Det är inte svårt att skapa en jämställd värld, men det kan aldrig fungera i en liberal marknadsekonomi.

Oeniga om hur utmaningarna ska tacklas vände sig de tre ekonomerna till arkitekterna på konferensen. Jørgen Randers uppmanar dem att skapa lösningar som bidrar till en planmässig utfasning av fossila bränslen, att hjälpa kommunerna och få upp farten. Øystein Dørum vill se byggnader som producerar energi, av återbrukade material, i tätare områden som kräver mindre transporter. När den ekologiska ekonomen Tone Smith vände sig till arkitekterna var det uppfordrande:

– Sluta säga att saker är orealistiska! Använd varje tillfälle till att påpeka skillnaden mellan olika mål. Och skapa nya visioner!