Minskad mångfald bland studenterna

Sedan 2001 slår högskolelagen fast att universitet- och högskolor ska främja och bredda rekryteringen av nya studenter. För fem år sedan kunde Arkitekten berätta att arkitektutbildningen stod för den största sociala snedrekryteringen bland alla av landets yrkesprogram. Då hade 87 procent av nybörjarna på landets arkitektskolor högskoleutbildade föräldrar, enligt statistik från SCB och Universitets- och högskoleämbetet.

Sedan dess har utvecklingen vänt och i den senaste mätningen, för läsåret 19/20, är motsvarande siffra 80 procent. Samtidigt går mångfalden bland arkitektstudenterna åt fel håll. Efter en ökning under femton år minskade andelen högskolenybörjare med utländsk bakgrund på arkitektprogrammet i den senaste mätningen, från 16 procent läsåret 16/17 till 11 procent läsåret 18/19. Med utländsk bakgrund avses personer som är utrikes födda eller personer som är födda i Sverige med två utrikes födda föräldrar.

Problemet med snedrekrytering till högre utbildning är gammalt och välkänt. Studentpopulationen är homogen, inte minst på de längre programmen där mångfalden särskilt låg.

Patrik Höstmad, utbildningsområdesledare för arkitektur och samhällsbyggnad vid Chalmers, berättar att man bland annat arbetar med läxhjälp för att få fler att söka högre utbildning. Han ser med oro på den stora andelen gymnasieelever som saknar behörighet till högskolan, men är samtidigt medveten om skolans eget ansvar.

– Vi har gjort stickprov och frågat i en klass bland de som antagits via arkitektprovet, och då visar det sig att det är en större andel har föräldrar som är arkitekter, säger han.

Men vilka insatser som fungerar är inte lika tydligt. Ett exempel är arkitektprovet som setts som ett sätt att bredda rekryteringen. Men så har det inte nödvändigtvis blivit.

– Vår uppfattning är att det är ungefär samma studentgrupp som kommer in på proven som det är på de vanliga kvoterna, säger Erik Wingquist, programansvarig för grundutbildningen på Arkitekturskolan KTH.

Han berättar att högskolan driver frågan utifrån ett antal projekt, och man ser de egna studenterna som viktiga ambassadörer för utbildningen.

– Vi har en överrepresentation av studenter som känner en arkitekt som man inspirerats av. Om inte den gruppen förebilder sprids i samhället så når man inte ut, säger han.

Tidigare drev skolan en förberedande arkitektutbildning i Tensta, med syfte att introducera fler till högre studier. Satsningen lades ned 2018 och något liknande är inte på gång säger Erik Wingquist, som samtidigt lyfter Tensta som ett exempel på insatsernas trubbighet.

– Vi var väldigt positiva till den, men upplevde också där att det även var ungdomar från innerstan som pendlade ut till Tensta, säger han.

– Den breddade lite grann, det var alltid ett par studenter per kull som var lokalboende och började på KTH, men vi såg väl lite samma mönster som på arkitektprovet.

Emma Nilsson, universitetslektor och ansvarig för arkitektprogrammet vid LTH, tror att dagens situation delvis beror på att utbildningarna tagit ett steg tillbaka.

– Vi får in bra studenter och behöver inte jobba för det. Men det betyder också att vi förlitar oss på upptrampade stigar. Det blir en fråga som prioriteras bort, för det kräver resurser, säger Emma Nilsson.

LTH har haft olika projekt kring representation säger hon, nu har man startat ett nytt med fokus på snedrekryteringen.

– Jag tror vi kan göra mer, och vi ska inte resignera inför att det är svåra saker.

På Umeå universitet startar man till hösten den första av flera planerade fristående kurser inom arkitektur, med syfte att skapa fler sätt att närma sig ämnet, säger Mikael Henningsson, prefekt på Arkitekthögskolan. Skolan arbetar för att nå elever i gymnasiet, men insatserna måste komma tidigare, säger han.

– Jag tror att den stora insatsen måste göras på grund- och gymnasieskolan. Det är självklart att vi har ett ansvar att vara tillgängliga. Men vi kan inte ändra antagningen i sig, så jag tror att det är på den nivån vi kan agera.

Men även Mikael Henningsson återkommer till insatsernas effektivitet.

– Vi kan anta att det vore bra med information i skolan. Får vi breddad rekrytering är det bra, men det är väldigt svårt att se exakt vad som leder till vad.

Patrik Höstmad på Chalmers menar att resurser inte är det enda som saknas.

– Det är det, och kunskap om vad som fungerar. Insatser rullar för en tid, och avvecklas. Det är ofta svårt att utvärdera effekten. Visste vi vad som ger resultat skulle det vara lättare att driva på, men till viss del famlar vi lite i frågan: ‘Hur gör man?’.