Knäckt på KTH – fortfarande sjukskriven

Under introduktionen i ettan fick Ida och hennes kurskamrater höra att en arkitekt kan vara vad som helst och att de fick presentera ett projekt hur de ville – bara de var tydliga. Lärarna upplyste dem också om att av de studenter som hade en relation så var det minst hälften som skulle göra slut under utbildningens gång.

Ida säger att årskurs ett gick bra. Men redan då engagerade hon sig i kåren och började ställa frågor: Var fanns kursbeskrivningarna? Vad förväntades egentligen av studenterna?

– Man trevade i blindo och det fanns ingen sammanhållen linje mellan lärarna, säger hon.

Det var under andra året hon fick problem första gången.

– Jag gjorde misstaget att välja en kurs med en lärare som gav mer kritik än studievägledning. Jag har aldrig producerat så mycket som jag gjorde då, jag brände ut mig. I efterhand förstår jag att jag borde ha bytt lärarlag, men jag har ett driv som inte alltid är hälsosamt. Efter jul blev jag sjuk, deprimerad för första gången.

Trots depressionen började Ida i årskurs tre, med inställningen att nu skulle hon bara ägna sig åt sina egna studier och dra ner på engagemanget i kåren. Hon valde en kurs med en utländsk gästlärare. I halvtid fick hon lovord för sitt projekt. En vecka senare på slutgenomgången blev hon sågad. Fler i klassen hade också dåliga erfarenheter och det blev protester. Det slutade med att Ida engagerade sig igen.

– Jag hade jobbat som hantverkare i åtta år innan utbildningen och varit fackligt engagerad. Nu hade jag kommit till en institution som bara blundade för sina brister. Jag var väldigt förvånad.

När det var dags för slutprojektet i årskurs tre, gick Ida in för fullt igen.

– Vi fick en jättekomplex uppgift och jag gjorde en megastruktur, ett riktigt fantasifoster. Samtidigt engagerade jag mig i att lära mig cad, parallellt och på egen hand. Här borde de ansvariga gått in och satt gränser men jag blev bara påeldad.

Hon berättar hur en lärare i ett annat projekt pressade henne att svara på frågan varför hon ritade som hon gjorde. Vilket resulterade i att hon jobbade och producerade ännu mera. Samtidigt fick hon rådet av dekanus att inte analysera varför, utan bara göra.

– Det var lätt att gå vilse, säger Ida.

En mindre rest från fantasifosterprojektet i trean och ett oväntat underkännande av hennes portfölj sedan skolan bytt ledning, gjorde att hon nekades att göra exjobb.

– Det var ett otroligt nederlag. Jag har försökt att gå tillbaka och ta tag i resterna, men jag brakar ihop när jag försöker.

Det slutliga sammanbrottet kom efter att hon bestämt sig för att släppa studierna och praktisera istället.

– Efter ungefär tre års jobb på ett par olika kontor, fick jag ansvar för ett flerfamiljshus med 44 lägenheter. När jag trodde att jag var klar undrade PEAB var de andra ritningarna var. Då brast det. Jag kunde inte sluta gråta.

Sedan dess är Ida sjukskriven. Senare har hon fått diagnosen bipolär. Hon har lärt sig att hon har det som kallas en starkskör personlighet. Så sent som för två år sedan blev hon tvungen att flytta hem till sin mamma för att inte bli inlagd. Idag hymlar hon inte med att hon är bitter.

– Visst har jag mina personliga svagheter och egenskaper men de fick verkligen blomma ut på KTH. Skolans ledning hade en konstnärlig vision men de visste inte vad de höll på med.

Hon säger att hon tillskriver utbildningen minst 50 procent av skulden för att hennes liv blivit som det blivit.

– Jag bröt upp från hantverkarjobbet för att förverkliga min dröm att bli arkitekt. Och jag gjorde slut med min sambo i årskurs fyra. Jag trodde jag skulle kunna få både man och barn och en examen. Gärna ett hus också. Istället hamnade jag på botten.