“Jag trodde aldrig att jag skulle bli stressjuk”

Petter Hauffmann var i full färd med sitt nya jobb att starta upp en ny landskapsarkitektverksamhet på Wingårdhs. Han beskriver sig själv som duktig, glad över förtroendet och med en vilja att vara ja-sägare. Med ett 50-tal genomförda projekt under det gångna året och ett tjugotal projekt på gång samtidigt, gick han slutligen in i en fas då han presterade ännu mer än vanligt och hans annars lugna sätt blev forcerat.

– Jag visste inte vad ”gå in i väggen” var. En natt blev det kortslutning i hjärnan, jag såg bara blixtar. Allt adrenalin var slut och jag fick gå med myrsteg till vårdcentralen, säger han.

Två veckors sjukskrivning blev till månader. Det tog ett halvår innan han ens kunde gå in på kontoret och hälsa på sina arbetskamrater. Efter tio månader fick han påbörja behandling på en stressmottagning.

Nu vet han att veckorna av överprestation var ett typiskt tecken som både anställda och chefer borde känna till. Om inte förr så måste man dra i nödbromsen då; låta personen prata med någon stresskunnig och drastiskt dra ner på antalet projekt.

– Det behövs en större medvetenhet. Hade någon förstått vad som var på gång och förklarat det för mig hade jag kunnat slippa det här, säger Petter Hauffmann.

Han vet att det kan finnas olika faktorer som spelar in när en person blir stressjuk. Svåra familjeförhållanden eller en hög grad av inre stress och ständigt triggat nervsystem, som kanske framförallt dagens unga lever med, är några.

– Det kan handla om en kombination av saker. I mitt fall var det att jag själv ville köra på för att arbetet var så spännande och roligt. Just i vår bransch är det ofta en balansgång. Engagemanget blir en slags positiv fälla.

Han har försökt att återgå till jobbet på Wingårdhs men när han gick upp till 75 procents arbetstid blev han sjuk igen.

– Det är en komplicerad situation. Alla är glada att man är tillbaka och efter ett tag är det svårt att ha ”sjukskylten” runt halsen. Jag säger inte att alla som drabbas ska byta jobb, men för mig var det inte det bästa att fortsätta där jag slutade.

Nu, tre år efter den där natten, bor han fyra veckor i taget i San Fransisco där han bygger en 19-meters båt som ska vara självförsörjande på el och vatten. Däremellan är han hemma i Stockholm en vecka och jobbar med egna landskapsprojekt. Båtbygge fungerade som terapi även under tiden han var sjukskriven. Liksom att lära sig andningsövningar och i vilka situationer han behöver använda dem.

– Jag har blivit medveten om min kropp, är inte bara uppe i huvudet och har lärt mig mina gränser. Och jag är inte ledsen för att ha ändrat riktning. Det jag gått igenom är en del av livet, det finns alltid en god sida.