Hon ska undersöka hur infrastrukturen kan anpassas i landskapet

Över oss dundrar tvärbanan förbi. Den gör en loop över de två broarna som kopplar Södermalm till Gullmarsplan i Stockholm. Där under öppnas Hammarby sluss upp för ett par lastbåtar som ska ta sig från Mälaren ut i Saltsjön. Strömmen av joggare på väg ut till Årstaskogen är strid längs med kajen. Landskapsarkitekten Emily Wade ser upp på betongkonstruktionerna och funderar över hur viktigt det är att förstå ett landskap.

– Stockholm ligger i en arkipelag och för att staden ska fungera har vi knutit ihop öarna med infrastruktur, också för att hantera höjdskillnader. Det här är en spännande plats som förenar flera kommunikationsstråk från olika tider och för olika trafikslag. Men infrastrukturen tar mycket plats och den bullrar.

I september förra året tillträdde Emily Wade en nyinstiftad professur på SLU i ämnet landskapsanpassad landskapsarkitektur. Hon förklarar området som att få infrastrukturen att samspela med platsen. Branta dalgångar där berget behöver sprängas på ett visst sätt, vägar som placeras lågt liggande i ett flackt landskap för att bevara långa utblickar eller att i en stadsmiljö bygga terrasserade banvallar. Det kan också handla om att ta tillvara gränsområdena mellan järnvägen och andra platser så att de inte bara blir impediment, överblivna ytor. Hon beskriver hur transporter och energiproduktion skulle kunna samverka för att skapa fler positiva effekter av byggd infrastruktur. Som att integrera teknik för solceller eller material som tar upp farliga partiklar i luften i vår infrastruktur.

– Där kan vi istället ta hand om dagvatten, främja de lokala biotoperna och pollinering. Många vägkanter kan bli artrika och vi behöver anpassa markmaterialet för att växterna ska trivas. Det kan också handla om större projekt som att skapa ekodukter, passager för växtlighet. Och vi behöver använda de markmassor som genereras på ett förnuftigt sätt.

Hennes professur är ett resultat av att Trafikverket hade identifierat ett behov av att stärka kunskapen inom landskapsanpassad transportinfrastruktur. Dessutom ska arkitekturpolitiken Gestaltad livsmiljö införlivas i Trafikverkets dagliga arbete vilket innebär att verket ska jobba mer aktivt med arkitekturfrågor och vara förebildliga. Det är ett komplext område som handlar om transport och infrastruktur men också om kulturmiljö, stadsutveckling och grönstrukturer. Emily Wade blir den första professorn att arbeta med det bredare perspektivet kopplat till Gestaltad livsmiljö.

– Det är områden som ofta samverkar, därför är det bra att hantera dem tillsammans. Vi landskapsarkitekter jobbar med att landskap alltid är i förändring och hur vi kan infoga storskaliga strukturer i landskapet.

Sedan hon tillträdde har hon hunnit undervisa i flera kurser, föreläst och nätverkat med andra skolor och länder. Och hon har lämnat in en forskningsansökan om en studie om multifunktionella ytor, att skapa platser för flera funktioner och som tillfredsställer både transportbehov och stadens behov. Som att utforma en park med en sänka som kan ta tillvara dagvatten när det behövs och annars vara en bollplan.

– Idag är det stor konkurrens om marken, både i staden och om skogs- och jordbruksmark. När det börjar bli ont om mark behöver vi tänka ännu mer på att ta tillvara ytorna kring infrastrukturen. Ofta handlar det om gränszoner där kommunen och Trafikverket kan ha olika önskemål.

Hon nämner Sveriges två minsta kommuner som exempel, Sundbyberg utanför Stockholm och Burlöv utanför Malmö.

– De orterna har gemensamt att de är små kommuner i storstadsregioner och därför genomkorsas av infrastruktur som de inte själva kan påverka.Det är också platser där mycket behöver hända på samma ytor. Här är arkitekterna viktiga som gränsgångare. De kan konkretisera och gestalta framtida projekt.Hon ser också som sin roll att undersöka hur Trafikverket kan samverka bättre med den kommunala planeringen.

– Ett dilemma är att infrastrukturprojekt ofta är både stora och långvariga och landskapsarkitekterna har ofta olika bra förutsättningar för att göra ett bra jobb i dem.Den stambana för höghastighetsjärnväg som planeras för att binda samman de tre mest tätbefolkade orterna i Sverige är exempel på ett projekt som kommer ha stor inverkan på landskapen om den genomförs. En stor diskussion är om järnvägen bör byggas på marken eller på upphöjda landbroar som skulle ge en mindre påverkan på landskapet och större flexibilitet.

– Infrastrukturer är ofta stora ingrepp som kan skapa stora barriärer i ett landskap. Därför är förslaget om att bygga landbroar en intressant lösning. Broar ger en rytm i landskapet och kan bidra till ett mer brukbart landskap med större rörelsefrihet än en räls på marken.

Hon hoppas nu få till en fast forskartjänst som kan följa arbetet med den nya stambanan. Ambitionen är att kunna tillsätta flera forskar- och doktorandtjänster inom kunskapsområdet, knutna till SLU och finansierade av Trafikverket liksom hennes professur.

– Stambanan är ett så pass stort och långt projekt att det finns muskler att testa olika idéer i. Det ska bli intressant att följa och se om det kan ge en positiv utveckling också inom andra områden.

Emily Wade är deltidsanställd av SLU och arbetar samtidigt kvar på deltid som landskapsarkitekt på Landskapslaget. När hon började sin professur tidigt i höstas kunde hon först resa fritt och hann träffa kollegor och studenter på både Alnarp och Ultuna, men senare rekommenderades alla att jobba hemifrån. Så nu jobbar hon från sitt hem på Färingsö utanför Stockholm, ”en landsbygd i förändring” som hon beskriver det. Där bor hon med familj, reptiler och höns och hon odlar ”så mycket hon hinner”.

– Jag gillar att så idéer både i jobbet och i rabatten. Men jag har också lärt mig att för att något ska växa och frodas så behöver man både rensa och ge både plantor och idéer näring. Och sen ska man njuta av skörden!