Hon blev länk i återuppbyggnad efter kriget

Elsa Sundling är troligen inte en arkitekt vars namn klingar välbekant för så många. Inte konstigt det, hon är en av många kvinnliga pionjärer som aldrig skrivits in i den svenska arkitekturhistorien. Men hennes verksamhet var både omfattande och anmärkningsvärd. Elsa Sundling var en modernist, formad i de radikala rörelser som växte fram under 1900-talets första hälft. Hon var verksam på skilda platser, främst i Frankrike och i den mansdominerade kretsen av modernister tycks hon ha tagit sin rättmätiga plats. Hon specialiserade sig på akustik, betongkonstruktioner och hållfasthetsberäkningar, och hon ritade stadsplaner, industrianläggningar och offentliga byggnader. Men det var hennes manliga kollegor som i slutändan fick sina signaturer på ritningarna och lyftes fram som upphovsmän till verken.

Vid andra världskrigets slut hade Elsa Sundling levt, studerat och verkat i den franska huvudstaden i nästan tjugo år. Hon hade tagit sig igenom såväl konststudier som arkitekturstudier, vistats bland konstnärer från alla världens hörn i det sprudlande Montparnasse, ritat sjutton biografer i Paris, varit arkitekt för Motalautställningen 1937 och upplevt ett världskrig. I en krönika för Aftonbladet beskrev hon 1945 sina upplevelser från den tyska ockupationen och hur hon under resor undersökte återuppbyggnadsmöjligheterna. ”Ingen skall kunna förneka att man är rädd när man hör bomberna explodera runt omkring sig, men som allt här i världen blir även detta till sist en vana; man kommer i en sorts trance och glömmer nästan att livet hänger på ett hår.”

Inte ens när nöden var som störst hade Elsa Sundling lämnat sitt andra hemland, och hon hade inga planer på det nu heller. Kanske stärkte erfarenheterna från kriget hennes band till Frankrike ytterligare, eller också såg hon likt många arkitekter de enorma möjligheter som kriget hade fört med sig, nämligen att bygga upp de franska städerna efter moderna stadsplaneideal. Det var åsikten på Marcel Lods kontor i Paris, hennes arbetsplats mellan 1946 och 1948.

1946 hade livet i Paris börjat återgå till det normala. Tonerna från gatumusikanter fyllde återigen gaturummen och folk köade i vanlig ordning utanför patisserier. Men situationen i huvudstaden var ojämförbar med många delar av landet. En av 20 byggnader hade förstörts och en på fem hade skadats under kriget. Bostadsbristen var akut och omfattande program för återuppbyggnad och omorganisation lanserades.

Marcel Lods var enav de franska arkitekter från den modernistiska rörelsen som under efterkrigstiden tilldelades en rad uppdrag. Han var en stark förespråkare för CIAMs manifest Charte d’Athènes och industrialiseringen av byggandet. Dessutom undersökte han likt Elsa Sundling återuppbyggnadsmöjligheterna under krigsåren och det finns en möjlighet att det var på den vägen de kom i kontakt med varandra. Även Sundlings svenska ursprung kan ha gynnat henne i anställningen hos sin nya chef. Under den tid som Frankrike varit dömt till overksamhet hade utvecklingen i länder som skonats kriget kunnat ske ostört och enligt Lods var det av stor vikt för Frankrike att ta del av vad dessa länder lyckats åstadkomma i fråga om tekniska framsteg inom modern byggnadskonst och material.

Under sin tid på Lods kontor kom Elsa Sundling att spela en viktig roll som förmedlare av den svenska byggnadskonsten. Detta syns både i hennes engagemang för återuppbyggnaden av den tyska staden Mainz mellan 1946 och 1948 och genom de resor till Sverige som hon gjorde tillsammans med Lods på uppdrag av franska staten med syftet att inhämta just lärdomar om svenska byggmetoder och material.

Återuppbyggnaden av staden Mainz tilldelades Lods på uppdrag av den franska militärregeringen. Ett provisoriskt kontor inrättades i staden och kärnteamet på plats bestod av Elsa Sundling och två unga arkitekter från Tyskland respektive Frankrike, Adolf Bayer och Gérald Hanning. Projektet var en radikal studie och som Lods själv beskrev det i arkitekturtidskriften L’Architecture d’Aujourd’hui 1947, ”en så fullständig tillämpning som möjligt av de konstruktiva principerna i Charte d’Athènes”. Samma år uppmärksammade också svensk dagspress Sundlings deltagande i projektet. “Svensk arkitekt bygger upp Mainz.” gick att läsa i Dagens Nyheter den 4 november 1947. I intervjun berättar Sundling om planerna. Förslaget byggde på ett tydligt separationstänk av funktioner och staden delades således in i tre olika delar. Den gamla stadskärnan ägnades inget större fokus. Det lilla som fanns kvar skulle bevaras som en turistattraktion. Istället koncentrerade sig teamet på områdena norr och väster om den gamla staden. Här skulle det nya Mainz bli “format av fritt liggande, grönt inramade “småstäder” av höghus”, för att citera Sundling. Dessa bildade tillsammans en “grön stad”, alltså höghus placerade i grönområden. Ett affärscentrum reserverat åt offentliga byggnader och kommers placerades i en nyutformad del mellan den gamla stadskärnan och den “gröna staden”.

Till att börja med hade Elsa Sundling en viktig samordningsroll i projektet, vilket fastslagits av den franska arkitekturhistorikern Jean-Louis Cohen och hans forskarteam som i år har publicerat boken ”Ein neues Mainz?”. Sundlings hänvisning till svenska exempel påverkade också utan tvekan Lods stora intresse för markegendom. Svenska källor visar att Sundling också tycks ha varit delaktig i utformningen av lägenhetshusen i bostadsområdet Unité d’habitation Wallstraße, den mest fördjupade och omfattande delen i planen för Mainz. I en katalog för utställningen 15 Uppsalaarkitekter som hölls på konsthallen i Uppsala 1956 framgår att Sundling deltog med planer, sektioner och fasadstudier från bostadsområdet i Mainz. Dessutom tycks hon ha varit drivkraften bakom att lägenheterna utformades för att underlätta arbetet för kvinnan i hemmet, och speciellt i fråga om köken. I den intervju som Dagens Nyheter gjorde med Sundling 1947 i Mainz framgår att hon själv konstruerade en specialinrättning under spisen, en rullvagn med värmeplatta och kylfack. “I den placeras maten, servisen och drycken, och när det hela är klart rullas middagen in till matbordet, varefter husmodern skall kunna sitta still på sin stol tills måltiden är genomäten.” Sundling räknade också ut hur många kilometer det skulle bespara kvinnan i hemmet och hennes kalkyler övertygade till den grad att Siemens lade upp tillverkningen av vagnen.

Om Sundlings vagn hann produceras råder det osäkerhet kring. Generalplanen för Mainz kom nämligen aldrig att genomföras. Teamets förslag mötte snabbt motstånd och kritiserades för att vara för radikalt, utopiskt och orealiserbart. Marcel Lods lyckades dock implementera dessa idéer i det parallellt löpande återuppbyggnadsprojektet i Sotteville-lès-Rouen i Frankrike som stod klart 1956. Trots att Sundlings ansvar var koncentrerat till projektet i Mainz finns i hennes privata fotosamling flera fotografier från projektet i Sotteville. Det är ingen vild gissning att hon hade ett finger med i spelet även i detta projekt.

Parallellt med arbetet i Mainz gjorde också Elsa Sundling och Marcel Lods två resor till Sverige 1946 för att på uppdrag av franska staten inhämta lärdomar om svenska byggmetoder och material. Besöken ledde till rubriker i de svenska dagstidningarna och för Aftonbladet konstaterade Lods att de hade en hel del att lära, “särskilt när det gäller modern arkitektur.” Gärdet i Stockholm var enligt Lods en lycklig lösning och något av ett ideal för franska städer. Med en hög bebyggelse erhålls ett fritt område som kan planteras. På så sätt menade Lods, ”får man fram de lungor som storstaden behöver för att kunna andas fritt.”

Genom det studerade materialet från tiden på Marcel Lods kontor går att dra slutsatsen att Elsa Sundling hade en betydande roll i förmedlandet av både den svenska byggnadskonsten och samhällsmodellen i efterkrigstidens Frankrike. Tack vare sina dubbla språkkunskaper och inblick i både den svenska samhällsbyggnaden och det franska återuppbyggnadsarbetet var Elsa Sundling en viktig länk de två länderna emellan.

Frida Nerdal är arkitekt. Texten är en bearbetning av ett kapitel i en kommande bok om Elsa Sundling.