Efter rivningen av Bobergs­­­hallen – Northvolt lämnar Borlänge

I februari 2023 rivs Bobergshallen, även känt som det “liggande Eiffeltornet”, men i juli i år meddelar Northvolt att man ångrat sig angående planerna i Borlänge. I ett skriftligt meddelande säger de att de är inne i en storskalig expansion i flera länder och att de just nu genomför en strategisk översyn angående området Kvarnsveden.

I början av hösten medger bolaget att de gått för snabbt fram i sina expansiva planer. I media rapporteras samtidigt om stora varsel på flera orter i Sverige.
 
Northvolts äventyr i Borlänge slutar med att kommunen genom ett kommunalt bolag köper tillbaka marken från batteritillverkaren och sedan säljer större delen av den vidare till ett företag som ska bygga datacenter på platsen. Vad som återstår av hallen är (förutom grundlig dokumentation från Dalarnas museum) några klassiska takbågar och pelarfötter. Borlänge kommun har köpt loss några delar.
 
Bobergshallen byggdes till Stockholmsutställningen på Djurgården 1897. Stommen var av fackverk som hölls ihop av nitförband, precis som det upprätta Eiffeltornet i Paris. Efter utställningen köptes maskinhallen av Domnarvets järnverk och fraktades till Dalarna.
 
2008 klassades Bobergshallen som ett omistligt arv för världen av World Monuments Fund efter en ansökan som Arne Ludvigsson, tidigare stadsarkitekt i Borlänge var med och initierade. Vid den tidpunkten ägde Stora Enso fortfarande byggnaden men hade inte använt den för papperstillverkning på 16 år, utan den var kallställd och användes bara som lager. Produktionen fortsatte på andra håll på bruket, tills Stora Enso meddelade att de helt skulle lägga ner pappersbruket.
 
Missmodet rådde fram till februari 2022, då det jublades i Borlänge. Kommunen hade lyckats landa en affär med den gröna batteritillverkaren Northvolt. De skulle nu bygga en ny fabrik där Stora Ensos gamla hade legat. Nu lovade Northvolt tusen nya jobb till Kvarnsveden.
 
Arne Ludvigsson såg att det nu åtminstone logiskt sett borde kunna finnas en öppning för att den slitna gamla Bobergshallen skulle kunna putsas upp och åter få skina som den en gång hade gjort på Djurgården.
 
– Northvolt ska tillverka grön energi. Och Bobergshallen är tillverkad av grönt stål. För fram till 1905 använde Domnarvet träkol för sin ståltillverkning och trä är en del av kretsloppet. Framställer du stål med trä är du redan hemma i det gröna. 
 
Men det visade sig tidigt att Northvolt inte var intresserade av att spara den gamla byggnaden. De ville ha mycket gjort i Kvarnsveden, och det skulle gå mycket snabbt. Och Bobergshallen var inte något de tänkte bekymra sig om. Den skulle rivas. 

Henrik Modigh är förvaltningschef på Samhällsbyggnadskontoret i Borlänge kommun.
 
– Vi kunde konstatera att byggnaden inte var skyddad med rivningsförbud i gällande detaljplan. Därför var kommunens möjlighet till bevarande begränsad.
 
– Northvolt ville riva den och det fanns inget i Plan och -bygglagen som kunde hindra dem från att göra det, säger han.
 
Pernilla Wåhlin Norén är Borlänges nuvarande stadsarkitekt. Hon säger att hon har svårt att se att det skulle gått att rädda byggnaden.
 
– Jämfört med andra byggnader av Boberg var den i dåligt skick. Man hade behövt göra något för länge sen. Den föll ihop som spaghetti när de rev den, säger hon.
 
Att byggnaden skulle ha varit i dåligt skick håller den gamle stadsarkitekten Arne Ludvigsson inte med om. Innan rivningen var han själv på platsen tillsammans med en rivningsentreprenör. De hade med sig huggjärn och släggor för att hugga loss betongen på några provställen och inspekterade stålkonstruktionen där bakom.
 
– Några enstaka stag kunde möjligen ha blivit rostiga, men att stålkonstruktionen skulle ha fallit ihop som någon skrotbil är fullständigt fel, säger Arne Ludvigsson.
 
Vad tänker han i efterhand om rivningen?
 
– Lärdomen av det här är att det räcker inte med att konstatera fakta. Det finns ingen i den här processen som har bestridit att Bobergshallen var en världsunik byggnad. Det är en komedi och en tragedi att den blev demolerad till skrot. Det är oerhörda värden som har gått förlorade. 

Arkitekten har sökt Northvolt, som hänvisat oss vidare till Borlänge kommun för frågor om Bobergshallen.

Artikeln är en kortad version av en längre text som publiceras i Arkitekten nr 7.