De tar debatten med olika perspektiv

Nej, Ingrid Reppens bostadshus Katscha hade inte platsat i någon av Laila Reppens böcker.

– Ingen trodde att det skulle bli byggt. Det faller utanför ramen för allt, säger Ingrid Reppen.

– Omultiplicerbart, konstaterar Laila Reppen.

På Arkitekturgalan i november fick de båda kliva upp på scenen och ta emot pris för sina insatser – men inom helt olika yrkesområden. Ingrid Reppen för att hon är ansvarig arkitekt för bostadshuset Katscha i Norrköping och Laila Reppen för sina böcker som sprider kunskap om vardagsarkitekturen. För båda innebär priset en bekräftelse på ett långt yrkeslivs strävan.

– För mig känns det som ett pris för lång och trogen tjänst. Det är glädjande att vardagsarkitekturen från 1880-talet fram till idag uppmärksammas, säger Laila Reppen.

Hon lockades till arkitektutbildningen på KTH i början av 1970-talet eftersom hon ”gillade att räkna och rita”. Hennes arbetslivs inriktning på den befintliga bebyggelsen började på Stockholms stadsbyggnadskontor där hon arbetade i 17 år och tog fram program och policyarbeten som skulle höja kunskapsnivån och underlätta bygglovhanteringen.

– Det har alltid handlat om vardagsarkitektur, att höja kunskapsnivån så att man vet vad det är man har och kan fatta kloka beslut om hur man utvecklar och förändrar byggnaderna, säger Laila Reppen.

Bland hennes böcker finns titlar som Så byggdes staden, Så byggdes husen, Så byggdes villan och så nu senast: Tidstypiskt, som berättar om arkitekturdetaljer i flerbostadshus under 100 år.

– Böckerna är forskningsbaserade och utgår från verkligheten. Den visar de hus och detaljer som var vanligt förekommande och som finns kvar än idag, säger Laila Reppen.

Det är alltså förklaringen till att Katscha i Norrköping troligen inte skulle komma med i en sådan bok. Medan Laila Reppens böcker visar den goda dussinarkitekturen, är Ingrid Reppens Katscha med 30 inbördes olika lägenheter med skiftande takhöjder än så länge ingen dussinvara.

– Jag har alltid ritat bostäder som är personliga tolkningar av platsen, boendet och kundens specifika önskningar, verkat för lösningar som inte bygger på klichéer som annars är så vanligt inom arkitekturen, säger Ingrid Reppen.

Hon tycker att dagens arkitektur blivit för mycket av minimalistiska lådor.

– Politikerna talar om bostadsförsörjning, men jag tycker att det är ett cyniskt sätt att se på det. Jag vill bidra till att skapa hem, säger hon.

Det för oss in på den debatt som blossat upp på sistone. Senast i förra veckan skrev gruppen som kallar sig Arkitekturupproret en debattartikel på arkitekten.se. De efterfrågar byggnader i historisk stil och anklagar arkitektkåren för smakmonopol och för att rita ”tråkiga lådor”. Ingrid och Laila Reppen reagerar båda starkt men lite olika.

– Jag tycker att de är bakåtsträvare och det är fånigt att som de dela ut Kasper Kalkon-pris till unika projekt när det är så mycket dålig vardaglig arkitektur som slinker igenom, säger Laila Reppen.

Ingrid Reppen tycker att det är bra och sunt att de engagerar sig och att det finns mycket som arkitektkåren kan göra bättre. Samtidigt poängterar hon att gemene man inte alltid inser att arkitekterna också styrs av lagar, regler, byggherrar och politik, vilket hon dock inte tycker att man ska klandra dem för.

– Vi kan inte kräva att ett folkligt missnöje ska vara professionellt. Men en del av det hat mot arkitekter som uttrycks borde riktas mot politiken. Vi har haft ett statsbärande parti som rivit stora delar av våra städer, det har vi i Sverige inte gjort upp med. Reaktionen är bevarande och protektionism samtidigt som vi har en kår som står för det avskalade och modernistiska. Jag förstår att folk reagerar, säger Ingrid Reppen.

Hon sökte sig till arkitektutbildningen efter en tid på konstskolor i slutet av 1970-talet och beskriver sig själv som ett unikum på KTH.

– Tidsandan var att det var helt förutbestämt hur man skulle rita. Jag satte rekord i underkända projekt. Ibland tittade lärarna inte ens på det jag hade gjort, berättar hon.

Trots det fick hon ändå jobb efter utbildningen, på Nyréns arkitektkontor där hon arbetade i 14 år. Tillsättandet av en ny konstnärlig professur lockade henne tillbaka till KTH för att undervisa en period på 1990-talet och början av 2000-talet.

– Det kanske är svårt för andra att förstå men för oss 50-talister betydde det mycket att det tillsattes en konstnärlig professur, alltså en med riktig yrkesförankring. Det var som att ämnet till slut vann över politiken, säger Ingrid Reppen.

Men inte ens hennes Katscha i Norrköpings gamla centrala industrikvarter har undgått låd-kritiken från dem som hellre ser nya byggnader i historisk stil. ”Bygg fult om ni vill men inte bland det vackra”, lyder en ilsken Facebook-kommentar när det stod klart att Katscha belönats med Bostadspriset.

Ingrid Reppen förklarar att det finns angreppssätt och lösningar i Katscha-projektet som är utmärkande just för hennes arkitektkontor, till exempel storskaligheten, men att Katscha i övrigt är väldigt specifikt för platsen.

– Mitt jobb är att tolka alla delar till en helhet och jag har aldrig gjort något utan historisk research. Historien är en del av nuet, den går inte att hasta förbi, men historien bär inte på någon sanning. Antikvarierna har ett viktigt uppdrag men de stakar inte ut framtiden, säger Ingrid Reppen.

Laila Reppen håller med.

– Mitt arbete och mina böcker handlar inte om bevarande, att man inte får göra förändringar. Men jag vill verka för att de beslut som tas är kunskapsbaserade. Man ska veta vad man gör när man ersätter med eller lägger till något nytt, säger hon.