Därför är roboten framtidens verktyg
De har länge använts i bilverkningsindustrin och med sin precision öppnar de nya möjligheter för arkitekter. Är robotarna nästa stora genombrott för arkitekturen?
I ett avskalat rum på KTH står en tidig version av framtidens arkitekturskapande robot.
Du har säkert hör talas om dem. Klipp på robotar som bygger ett hus från grunden på 24 timmar, eller själva räknar ut hur de ska bygga en bro, har fått tusentals delningar på nätet. Trots den stora potentialen har dock robotarnas genombrott inom arkitekturen låtit vänta på sig.
Men vi tar det från början. Vad är det egentligen vi menar när vi pratar om robotar i arkitekturvärlden? Själva robotarna är egentligen inte nya, utan har funnits sedan 1980-talet.
– Det är exakt samma robotar som använts i bilindustrin. De är gjorda för att sätta en glasruta på en bil om och om igen. Men när arkitekter och forskare fick tag på de här robotarna och började utveckla dem öppnades nya möjligheter, förklarar Annie-Locke Scherer, som är doktorand på KTH och har specialiserat sig på robotarnas roll inom arkitekturen.
Det första genombrottet kom 2008. Då ställde Gramazio och Kohler från Zürich på Venedigbiennalen ut en tegelmur som tagits fram och byggts av robotar.
– Det var då många först fick upp ögonen för robotarna, men i ärlighetens namn jobbade man nog mest med dem för att det var spännande. Det experimenterades mycket med allt från drönare till 3d-skrivare, berättar Annie-Locke Scherer.
Utvecklingen gick till en början snabbt, och olika robotprojekt ställdes ut på utställningar över hela världen.
– Runt 2014 började man arbeta med mer komplicerade processer. Man har lyckats göra robotarna smartare genom till exempel inbyggda ”feedback loops”, scanning och avancerade algoritmer. Det innebär att en robot till exempel med hjälp av scannern kan se om något har gått fel och själv räkna ut att den ska gå tillbaka och fixa det, säger Annie-Locke Scherer.
En av de svenska aktörer som börjat arbeta med robotar är just arkitekturskolan på KTH. I ett kalt rum i arkitekturskolans lokaler står roboten Kuka kr 16. Den är orange, har sex axlar och väger 235 kilo.
En av dem som använt roboten är masterstudenten Sindri Sigurdsson, som tillsammans med kurskamraten Juan Roman Cantu har skapat socklar och lister i lera och gips.
– Roboten gör att du kan vara mycket mer precis, den är exakt på fraktionen av en millimeter och det blir alltid samma resultat. Utan roboten hade det inte gått att ha den precisionen, berättar Sindri Sigurdsson.
– Det är alltid en utmaning för arkitekter att få till övergången mellan väggen och golvet. Här har roboten gjort att den rumsliga detaljen kan tas fram på ett mycket mer precist sätt. Med hjälp av roboten har flera modeller studerats i olika skalor, där sockeln ibland blir stor som ett rum, kommenterar professor Ulrika Karlsson.
Studenterna Rikke Henriksen Winther och Ben Weiser valde istället att använda roboten för att ta fram modeller i cellplast. Genom en hembyggd trådskärare som monterades på roboten hade de full kontroll över hur modellerna skars ut.
– Vi ville undersöka hur vi kunde använda roboten för att ta fram modeller, som vi sedan använde för att förstå rumsliga kvaliteter och upptäcka samband som vi annars inte skulle sett. Tack vare robotens sex axlar är den väldigt precis, säger Rikke Henriksen Winther.
När roboten är igång måste den som använder den stå bakom ett säkerhetsglas. Genom programmering ges instruktioner till roboten, som sedan skickas till de olika axlarna via sladdar.
– Det är framför allt programmeringen som tar lång tid, du måste säga till den exakt vad den ska göra. Men allt man behöver veta finns på nätet, inte minst på Youtube, säger Rikke Henriksen Winther.
– Det var frustrerande i början men efter fyra lektioner kunde vi använda roboten utan större problem. Att bli klara med listen tog fyra veckor men det var bara en dag med roboten, resten var för- och efterarbete, säger Sindri Sigurdsson.
Ulrika Karlsson visar för Annie-Locke Scherer och Sindri Sigurdsson upp den trådskärare som Rikke Henriksen Winther använt sig av för att skapa modeller i cellplast.
Roboten köptes in av KTH för ungefär två år sedan, och har sedan i höstas använts på arkitektutbildningen.
– Roboten är ett verktyg, som en sax eller en penna. I och med att den utvecklas och kan användas till fler saker bör den bli ett verktyg som arkitekter lär sig använda, säger Ulrika Karlsson.
Hur ser det då ut i resten av landet och världen? Experimenten är i dag på betydligt större skala än för bara några år sedan, men är fortfarande just experiment.
– Robotarna har länge levt inne i bubblor på universiteten, vilket är ett stort problem och har gjort att de inte är integrerade i byggprocessen än. Den stora utmaningen är nu att ta steget till byggföretagen och arkitektkontoren. Potentialen är för stor för att ignoreras, säger Annie-Locke Scherer.
Varför har det inte gjorts i större utsträckning?
– Industrin är konservativ, de gör det som de vet fungerar och har ett stort fokus på att leverera i tid. Därför är det svårt för alla typer av arkitektoniska experiment att slå igenom. Men det finns flera projekt som pågår runt om i världen, till exempel Innochain.
Innochain samlar forskare för att utveckla digitala verktyg som skapar förändring i hur vi tänker kring och designar den byggda miljön. I olika projekt samverkar man sedan med flera stora kontor, bland andra Foster and partners, Big och Cloud 9.
Projektet ”Integrating material performance” är framtaget av Tom Svilans, doktorand på Innochain som forskar på kopplingen mellan industriell timmertillverkning och arkitektur i tidiga skeden. Det är byggt i limträ av en robot och är ett samarbete med arkitektkontoren Blumer Lehmann och White.
Men trots att flera stora kontor har börjat doppa tårna i robotvattnet har det alltså inte slagit igenom brett. Än.
– Möjligheterna är enorma, men just nu finns det inte tillräckligt med pengar för att en konservativ byggindustri ska ta betet, säger Annie-Locke Scherer.
