Arkitekturupproret – fem år av hånfulla nätkommentarer

Är de arkitekturälskare eller arkitekturhatare, ­eller bara simpla nättroll? Beroende på vem man frågar får man helt olika beskrivningar av den rörelse som går under namnet Arkitekturupproret.

Det är inte så konstigt med tanke på att grupperingen inte är det minsta enhetlig – huvudgruppen på Facebook samlar cirka 34 000 följare, därutöver tillkommer lokalgrupper och en förening med cirka 400 medlemmar. De driver gemensamt åsikten att hus byggda med modernistiska influenser är fula, och att det borde byggas fler byggnader i klassisk tradition i dag.

Hösten 2018 genomför Arkitekturupproret sin hittills mest uppmärksammade kampanj. På morgonen den 22 oktober blir pensionären Arne Ludvigsson nedringd av journalister. Hans hemstad och föremålet för hans yrkesgärning som stadsarkitekt – Borlänge – har utsetts till Sveriges fulaste stad. Bakom utmärkelsen står Arkitekturupproret, vars medlemmar valt ut staden genom en Facebook-omröstning. ­Domen över Borlänge serveras i flera riksmedier: Här är Sveriges fulaste stad – förlorar solklart, rapporterar Expressen.

I stället för att låta sig nedslås hör Arne Ludvigsson av sig till sin tidigare arbetsgivare, Borlänge kommun, och diskuterar utnämningen med näringslivschef Angelica Ekholm. Arne Ludvigsson är övertygad om att många av de som röstat inte varit i Borlänge, och de två enas om att bjuda in Arkitekturupproret för en stadsvandring.

Tidigt på fredagsmorgonen den 9 januari står därför en udda skara samlad framför Borlänges bibliotek. Jacob Nordangård, iförd hög hatt, och Inger Glimmero Nordangård står tätt intill varandra, intill dem står ett par på några och tjugo – Elise Wiklund och Eric Norin. Till kvartetten hör även arkitekten Jerker Söderlind, iförd stadiga vandringskängor. De är här som representanter för Arkitekturupproret, för att gå på stadsvandring med Arne Ludvigsson som nu står bredbent på Sveatorget med en liten högtalare hängande över bröstet. Snön ligger kompakt över trottoarerna och gruppen på drygt 20 personer, med media och kommuntjänstemän, har torget för sig själva.

Förmodligen hade mötet i Borlänge inte ägt rum om det inte vore för personen bakom en pseudonym på Facebook. Arkitekturupproret bildades 2014 av ett anonymt Facebook-konto, som därefter byter namn med jämna mellanrum. ”Edvard Mehr Persson” är ett av namnen – med referenser till den framlidne skånske sångaren och skådespelaren Edvard Persson respektive Hjalmar Mehr – S-starke man i Stockholm och galjonsfiguren för ­stadens rivningar i Klarakvarteren.

– Alltså, det är en kille som är jävligt bra med datorer. Det är rätt häftigt att se hur han byggt upp det här och fått det att växa så mycket. Det hade aldrig nått hit utan honom, säger föreningen Arkitekturupprorets ordförande Sigvald Freylander, som till vardags är översättare och har en bakgrund som lokalpolitiker för MP i Danderyd.

Sedan starten har delar av Arkitekturupprorets verksamhet i sociala medier utgått från anonyma Facebook-konton. Grundaren ”Edvard Mehr Persson” har haft sällskap i ­Facebook-gruppen av tongivande medlemmar som ”Ragnar Östberg” och ”Sid Manning”.

Det senare kontot har tidigare hetat ”Kasper Kalkon” – likt föreningens pris – och flera medlemmar ur Arkitekturupproret har uppfattat att kontot tillhör ordförande Sigvald Freylander.
När han får frågor om kontot tillbakavisar han uppgiften om att det skulle vara han själv som använder kontot.

– Nej, det där är väl en kille som bor i Berlin som använder det och spökar runt i Stoppa förfulningen (Facebook-grupp under Arkitekturupproret-flagg, reds. anm.)?

Det blir ju konstigt när dina kollegor i Arkitekturupproret uppfattar att det är du som använder det kontot?

– Ja, det måste de fått om bakfoten. Jag ­skriver inte så ofta på Facebook.

En som är öppen med att han skrivit under pseudonym är Michael Diamant, som varit knuten till Arkitekturupproret sedan starten 2014. Han uppger att han använt ”Edvard”-kontot för att gruppen ska ha en och samma avsändare för sina mer generella budskap och säger vidare att det bara skett ett fåtal gånger.

Bakom pseudonymen ”Edvard Mehr Persson” har det genom åren lagts upp mängder med inlägg i andras Facebook-grupper i syfte att marknadsföra Arkitekturupproret, och publicerats negativa recensioner av ett flertal arkitektföretag. Personen bakom ”Edvard”-kontot har även ställt upp på intervjuer med traditionella medier så som Sundsvalls tidning, men då bakom pseudonymen ”Edvard Mehr Persson”.

När etnologen Lovis Moreau 2017 gjorde en observationsstudie om inläggen i Arkitekturupprorets Facebook-grupp för sin masteruppsats var det fyra konton som under mätperioden publicerade inlägg i gruppen. Totalt rör det sig om 102 inlägg, varav ”Edvard” publicerade 94 stycken. ”Edvard”-användaren har samtidigt sluppit undan kritik mot den egna personen.

– Det kanske inte är så snyggt, men ni arkitekter lyssnade inte på oss innan. Nu gör ni det, säger Michael Diamant, som inte vill kalla ”Edvard”-kontot för trollkonto.

Men varken han, Sigvald Freylander eller de andra medlemmarna i Arkitekturupproret vill berätta vem det är som ligger bakom kontot och som grundade aktivistgruppen. Personen omnämns dock alltid som en ”han” och några hänvisar till att hans jobb gör det känsligt att berätta vem han är, andra till att han är skygg av sig. Men när Arkitektens reporter via Facebook Messenger ber om att få prata direkt med honom meddelar han att han är på semester.

När Arkitekten hör av sig på nytt blir vi ­hänvisade till Sigvald Freylander respektive Michael Diamant. ”Edvard” skriver sedan att han egentligen inte finns – utan att kontot används av flera personer i Arkitekturupprorets ledning. Varken Michael Diamant eller Sigvald Freylander känner igen sig i den förklaringen, utan meddelar att de träffat mannen bakom ”Edvard”-kontot personligen.

Så kommer en vändning: Medan arbetet pågår med att intervjua Arkitekturupprorets ledning för den här artikeln försvinner plötsligt ”Edvard-kontot”. Han har blockerat Arkitektens reporter. Samtidigt minskar inläggen från ”Edvard”-kontot i Arkitekturupproret. Kort därpå publicerar Arkitekturupproret en förklaring:

”I fyra år har vi varit många personer gemensamt som har delat på den busige Edvard Perssons skojfriska och ofta ironiska Facebookkonto, men nu fimpar vi detta konto”, skriver Arkitekturupproret och uppger att det beror på att Facebook möjliggjort att lägga upp inlägg som en sida – en funktion som funnits i ett och ett halvt år – och avslutar sedan inlägget med:

”Bon voyage allas vår kära Edvard. Det var fyra roliga år vi hade med dina inlägg, men nu är det dags att bli seriösare”.

Tobias Olsson, förbundsdirektör på Sveriges Arkitekter, minns hur det under början av 2016 blev ett allt större problem för flera arkitektföretag och Sveriges Arkitekter med havererade kommentarsfält och negativa recensioner orkestrerade av Arkitekturupproret.

– Våra Facebook-inlägg blev nedösta med kommentarer från Arkitekturupproret-medlemmar. Många av kommentarerna var rena pajkastningen. Det kunde handla om liknelser vid Förintelsen när de kritiserade en byggnad eller påhopp mot arkitekter. Vi upplevde inte att det här var en uppmaning till en arkitekturdebatt, utan sådana här inlägg handlade bara om att sprida skit.

Sveriges Arkitekter tog fram riktlinjer för sina kommentarsfält och delade med sig av dem till medlemmarna.

– Det tog så mycket tid för oss att fundera på vad som var okej eller inte, att vi tog fram en policy för hur vi skulle agera i sociala medier. I korthet handlar det om att betrakta sociala medier som ett arbetsrum, där det som skrivs på Facebook också ska vara något som man faktiskt skulle ha sagt direkt till personen. Respekteras inte den goda tonen, eller om inläggen är från anonyma konton så är det befogat att ta bort dem, säger Tobias Olsson.

Tobias Olsson kontaktade även ”Edvard”-kontot och kritiserade massrecensionerna. ”Edvard” svarade med att det inte är en samlad attack och underströk att Arkitekturupproret numera försöker ”hålla en hög nivå” då flera politiker anslutit till gruppen.

”Ni kan räkna med att rörelsen kommer bli stor så det är kanske dags att ni börja ta den på allvar. Om ni vill ha oss på er sida så lyft fram något av våra alternativ i er tidskrift”, skrev ”Edvard” i chatten som Arkitekten har tagit del av och föreslog sedan:

”Låt oss få skriva en helsida i varje nummer av er tidskrift så ber jag alla att ta bort sina recensioner”.

Tobias Olsson dömde ut greppet som utpressning. ”Edvard” vill inte kalla det utpressning utan skyllde formuleringarna på tidspress.

”Det blir lätt knas när man skriver med mobilen”, skrev ”Edvard” till Tobias Olsson.

I stället för att stanna vid ett högljutt men obskyrt nätfenomen breddade Arkitekturupproret sin aktivism. Sommaren 2016 bildade man en ideell förening men strax därefter hoppade förste ordförande Christian Lettström av, och Arianna Benigno tog över ordförandeskapet. Hon kom in i rörelsen via kontakter med ”Edvard Mehr Persson” på Facebook. Själv skrev hon ofta om byggnadsvårdsfrågor och engagerade sig för rivningshotade byggnader. Efter bara fem månader lämnade hon över ordförandeuppdraget till Sigvald Freylander.

– Anledningen till att jag lämnade Arkitekturupproret var för att jag inte var nöjd med tonen. Det var för aggressivt och provokativt för min smak, med för högt tonläge mot arkitekter. Jag tycker att det är viktigare att lyfta grejer som är bra.

Arianna Benigno sympatiserar med Arkitekturupprorets stilideal, men driver vidare sina hjärtefrågor genom Byggnadsvårdsföreningen.

– Man kan ha en mer diplomatisk ton för att hitta kompromisser och nå sina mål. Det händer ingenting om man bara tjafsar.

Sigvald Freylander är den som 2016 ­kommer på och lanserar gruppens fulpris – Kasper Kalkon – som delas ut samtidigt som Kasper Salin-priset. Första utmärkelsen genererade en del publicitet. Samtidigt fortsätter ”Edvard”-kontot att pumpa ut Facebook-inlägg med ­udden riktad mot arkitektkåren.

Under våren 2018 publicerade ”Edvard”-kontot flera inlägg i Arkitekter utan gränsers Facebook-grupper, där han gjorde reklam för Arkitekturupproret genom att håna moderna arkitekturstilar och sprida ett påhittat pressmeddelande från Sveriges Arkitekter.

Pernilla Hagbert, kommunikationsansvarig för Arkitekter utan gränser, berättar att inläggen resulterade i att föreningens administratörer fick lägga tid på att moderera i grupperna, som tidigare varit helt öppna.

– Vi tar varken ställning för eller emot Arkitekturupproret, men det kan upplevas som en banal diskussion att ta upp i våra forum. Vi jobbar för en rättvis och hållbar byggd miljö, med ideella projekt runt om i världen. Stil- och smakfrågor hör bättre hemma i andra forum.

Parallellt med de retoriska utfallen mot arkitekter spred ”Edvard”-kontot Arkitekturupproret via likasinnade på Facebook. Han skickade vänförfrågningar till opinionsbildare, la upp länkar i såväl egna grupper som i lokala grupper och knöt flera aktiva debattörer till upproret.

Men i gruppens opinionsbildning i sociala medier återfinns mer hotfulla drag. Emma Jonsteg är vd för Utopia arkitekter och van vid att debattera arkitekturfrågor. Hon har vid flera tillfällen bjudits in till offentliga samtal om arkitektur och mötte i somras Jerker Söderlind på Veidekkes debattscen i Almedalen. Arkitekturupproret refererade debatten på sin sajt och fortsatte med att såga Utopias arbete genom omdömen som ”dagisarkitektur” följt av ”dystopiska mardrömshus”. Inlägget avslutas med en bild på fasaden till Emma Jonstegs bostad.

Emma Jonsteg har inte läst inlägget och berättar att hon undviker Arkitekturupproret i sociala medier.

– Så fort de ifrågasätts på nätet så blir de aggressiva eller byter ämne. Det är ett klassiskt trollbeteende. Men när jag mött dem i debatter har de varit trevliga. Jag hoppas att de nu rör sig mer i den riktningen.

Jonsteg poängterar att hon gärna ser en fortsatt debatt i sakfrågan – arkitektur.

– Men det är beklagligt att man använder sig av aggressiv retorik som mest handlar om att demonisera arkitekterna. Metoden leder inte till att arkitekturen blir bättre, säger hon och fortsätter:

– Det klart att jag blir personligt påverkad av att bli påhoppad. Men jag försöker att inte låta det bekomma mig.

Emma Jonsteg berättar vidare att hon och Utopia bjudit in Arkitekturupproret till ett samarbete.

– Vi har försökt att möta dem, till och med föreslagit att vi ska göra något ihop i mer klassisk tradition. Men då har de verkat mer intresserade av att fortsätta förolämpa oss än att åstadkomma något konkret.

Under rundvandringen i Borlänge är dock de hårda tongångarna som bortblåsta. Jerker Söderlind är tagen av Arne Ludvigssons detaljkunskaper. Han slår ut med armarna i kylan utanför Bayerska bryggeriet och ropar till de samlade journalisterna.

– Har ni filmat den här gubben?

Ludvigsson replikerar skojfriskt:

– Innan han dör?

Jerker framhärdar och det skrattas gemytligt i kylan.

– Det borde filmas och visas i skolorna så att barnen här lär sig om sin hemstad.

Inne i värmen på Palladium – den nedlagda biografen intill Sveatorget – blir Eric Norin upprymd när han berättar om debatten som var i Kulturhuset i Stockholm med Arkitekturupprorets Albert Svensson och Nils Gustafsson-Frecke mot Stockholms förra stadsarkitekt Karolina Keyzer och arkitekturkritikern Mark Isitt.

Debatten hölls en dryg vecka efter att resultatet från Borlänge-omröstningen kablats ut. Hörsalen var fullsatt med drygt 280 åhörare. Folk hänvisades till direktsändningen på Facebook, där man kunde höra drabbningen och en del sporadiska bu- och hejarop till Arkitekturupprorets favör.

– Det var som om folket reste sig. Det var ett sådant engagemang.

Eric Norin var 20 år och nybliven arkitektstudent när han hittade till Arkitekturupproret.

– Jag hade sett fram mot att börja på KTH men ingenting blev som jag hade föreställt mig. Det var oseriöst. Ingen brydde sig om arkitektur och jag gjorde som ungdomar gör och började leta mig ut på nätet efter likasinnade.

Eric Norin och flickvännen Elise Wiklund går sista året på Arkitekturskolan i Stockholm. Under sommaren 2017 medverkade de i Intbaus sommarskola för klassisk arkitektur. Skolan finansieras av Ax:son Johnson-stiftelsen och lockar studenter från hela världen med sin nischutbildning.

Som en del av utnämningen till Sveriges fulaste stad har Arkitekturupproret gjort upp med Intbau om att skicka en grupp studenter från sommarskolan. Studenterna ska skissa fram alternativa lösningar för Borlänge och från kommunens sida ser man stadsvandringen som en liten förstudie till sommarens aktiviteter.

En del i besöket består därför av ett möte på ett företagshotell med företrädare för plankontoret och de största fastighetsägarna i Borlänge. Kondisbitar är uppdukade på ett bord i bakre änden av lokalen. Interiörerna – med glaskuber och nakna rör i taket – står i bjärt kontrast till Arkitekturupprorets budskap.

Jerker Söderlind håller i en dragning där han visar bilder på modernistiska respektive nyklassicistiska byggnader och pekar ut det han tycker är fint och fult. Inger Glimmero Nordangård, som under sin dragning argumenterat för den klassiska traditionens estetiska överlägsenhet, reagerar fysiskt på en Powerpoint-bild föreställande Chalmers-byggnaden Kuggen ritad av Gert Wingårdhs arkitektkontor. Hon studsar upp ur stolen, viftar med händerna framför den projicerade bilden och säger:

– Ser ni? Det finns ingen harmoni i det här dekonstruktivistiska hafsverket.

Gert Wingårdhs person och uttalanden har länge varit något av ett rött skynke för Arkitekturupproret. Det finns otaliga trådar om honom där han kritiseras i deras Facebook-grupper. Vid flera tillfällen har Arkitekturupproret-medlemmar lagt ut bilder på Wingårdhs hem och han tillskrivs öknamn som ”Svingårdh” – vilket även var namnet på gruppens maskot.

– Det känns marginellt. Jag har politiker i min vänkrets och insyn i den typ av övertramp som sker i dag. I jämförelse med det är det här som riktas mot mig så pass milt. Men det är inte sympatiskt och människor i min närhet reagerar negativt på det, säger han.

Ofta motiveras hempubliceringarna med att de är till för att visa att Wingårdh – som bor i ett äldre hus – är en hycklare.

– Det är fascinerande. Jag väljer att bo i ett sekelskifteshus mellan 1800- och 1900-tal – för att jag tycker att det är alldeles utmärkta bostäder. Jag har inget emot att man bygger sådana hus i dag, men marknaden finns inte – för annars hade det producerats. Jag förstår faktiskt inte vad de eftersträvar med den argumentationen. Stilistiskt finns det inget hinder att bygga 1800-talshus. Problemet är att det inte finns några uppdrag att rita sådana hus, för det är ingen som vill lägga de summorna.

Arkitektföretaget Spridd och Björn Sundebys uppmärksammade projekt i Växjö då?

– Det är inte byggt än. Jag har dessutom sagt att det är ett jättefint hus.

Gert Wingårdh har återkommande debatterat med företrädare för Arkitekturupproret, däribland efter Borlänge-omröstningen. Han tycker att Arkitekturupproret ringat in ett faktiskt problem, men ger inte mycket för rörelsens lösningar:

– Det byggs väldigt påvra bostadsområden i Sverige i dag – med hög exploatering – och det är mot den resonanslådan som deras argumentation förs. Samtidigt uppfattar jag att alla stilar är möjliga just nu, medan de vill snäva ned det arkitektoniska uttrycket till ett slags eklektisk klassicism som den som uttolkades på 1800-talet. Det blir en väldigt konstig tvångströja att kränga på sig.

Vad tänker du att Arkitekturupproret och den här debatten leder till på några års sikt?

– I min värld har Arkitekturupproret i viss mån målat in sig i ett klassicistiskt hörn, och kommer snart inse att det är en återvändsgränd. Så just Arkitekturupproret har ingen framtid, däremot är det mycket relevant att ifrågasätta kvalitet. De är ett symtom på en sjukdom – bristen på debatt över vad vi ska bygga – men de är inte svaret.

Arkitekturpproret har haft flera skäl att jubla under 2018. Ordförande Sigvald Freylander åkte tillsammans med likasinnade till England för att följa Intbau och organisationens högste beskyddare – Prins Charles. Gruppen fick en rundtur i stadsdelen Poundbury – ett nybyggt område i nyklassicistisk stil med nyurbanistisk stadsplanering intill Dorchester. Bilder från staden visar byggnader i gräddvit puts eller synlig tegelsten, kolonner, valvbågar och spröjsade fönster.  Stadsdelen utgör modell för Prins Charles vision om framtidens arkitektur och är krönt med en kopia av Buckingham Palace.

I Sverige ligger framgångarna främst på skissbordet. Men de har kommit slag i slag det gångna året. Omröstningar som den om planerna för Skanstorget i Göteborg har efter kampanjarbete gått Arkitekturupprorets väg. Samma gäller för nybygget i Lorensbergs villastad i Göteborg där politikerna – däribland S-gruppledare i fastighetsnämnden – vände efter Arkitekturupprorets lobbying till att ge markanvisning åt vice ordförande arkitekten Albert Svensson och TB-gruppen, och körde därmed över tjänstemännen. De har också haft politiskt inflytande när Sverigedemokraterna motionerar i riksdagen och debatterar med öppna referenser till Arkitekturupproret. Även på Sveriges Arkitekters kongress behandlades motioner om Arkitekturupproret.

Fulaste staden-omröstningen blev rörelsens största mediala succé hitintills. Inom loppet av fyra dagar hade omröstningen om Borlänge nämnts 226 gånger i traditionella medier, enligt nyhetsbyrån Retriever. Och radion respektive tv-kanalernas debattpaneler fylldes med ansikten från Arkitekturupproret så som Sigvald Freylander och Jerker Söderlind.

Flera arkitekter har avböjt att debattera mot Arkitekturupproret eller medverka i den här artikeln. Orsaken är främst att de varit oroliga för konsekvenserna av att stöta sig med rörelsen och deras följare.

En som ofrivilligt drogs in i arkitekturdebatten efter Borlänge-omröstningen var arkitekten Ewa Bjerler. Hon är med i Växjö arkitekturförening och stod våren 2016 bakom ett öppet brev med invändningar mot Björn Sundebys planerade byggnad i Växjö.

Gruppen menade att skalan i kvarteret skulle bli fel, om huset fick den planerade takhöjden – som var betydligt högre än intilliggande bebyggelse.

– Våra invändningar handlade inte om utseendet på huset, utan vi tyckte inte detaljplanen fungerade på platsen som var ett riksintresse, säger hon.

Ewa Bjerler intervjuades då av SVT Småland och ombads kommentera stilen på byggnaden. Hon beskrev den som bakåtsträvande.

Detaljplanen gick sedan igenom. Ewa Bjerler lämnade debatten och fortsatte debattera andra lokala frågor. I höstas hörde Ewa Bjerlers dotter av sig efter att ha sett henne på SVT Aktuellt. Intervjun från 2016 hade klippts om och användes nu för att illustrera motståndet mot gestaltningen av Sundebys projekt. Arkitekturupproret publicerade en länk till inslaget i Facebook-gruppen med påståendet att ”den svenska arkitektbranschen” gör allt för att stoppa projektet.

Under det följande dygnet var det ett flertal personer som mejlade hatiska kommentarer direkt till Ewa Bjerler. En person kallade Ewa ”ful som en rugguggla” och uppmanade henne att läsa på Arkitekturupprorets hemsida om hur arkitektkåren fördärvat landets städer. En annan idiotförklarade henne och avslutade mejlet med: ”Jag hoppas innerligt att det kommer gå dåligt för dig för resten av ditt liv”.
– Jag tyckte att det var obehagligt. Förutom mejlen och att det skrevs i flera forum om mig, så märkte jag att det var många som kollade upp min profil på Linkedin. Jag anser att det här som händer, att man inte kan uttrycka sina åsikter utan att någon angriper en som person är en demokratifråga. Vågar folk uttrycka sina åsikter när man får sådan här respons?

Arkitekturupprorets ordförande Sigvald Freylander är förvånad över att föreningen vuxit så snabbt.

– Det var en kul grej från början. En intresseklubb som växte. Men vi måste ha kommit i rätt tid och med rätt förpackning. Budskapet är inte nytt. Skillnaden är att vi använder sociala medier med samtida referenser och har hittat rätt för att få spridning på vårt budskap.

Vad vill Arkitekturupproret uppnå?

– Vacker gestaltning och skönhet. Det talar för sig självt.

Finns det någonting du ångrar i hur ni har arbetat?

– Nej, jag förstår inte varför vi skulle göra det.

Jag tänker till exempel på det hårda tonläge som ni kan hålla gentemot arkitekter?

– Det där är en subjektiv bedömning. Men om jag säger såhär: Vem var det som började provokationerna? Någon har ställt upp den här fula byggnaden, som jag tvingas leva med. Det är en provokation som vi besvarar.

Så det tycker du motiverar det tonläget?

– Tonläget är en subjektiv bedömning. Vi får sådana som du som ifrågasätter tonläget, och sådana som tycker: ”Äntligen, Arkitekturupproret visar verkligen om arkitekter lever som de lär”.

Eller att ni återkommande lägger ut bilder på hemmen till personer ni kritiserar?

– Vi jämför bara om de lever som de lär. Det talar för sig självt.

När man följer er så är det tydligt att många samtalsämnen kretsar kring enskilda arkitekter – och det är flera som får ta mycket skit i er grupp. Exempelvis är pajkastningen mot Gert Wingårdh återkommande – hur ser du på det?

– Allt som handlar om honom, utgår hela tiden från vad han själv säger och gör. Det är inte så att man ur tomma luften bara kritiserar någon. Men gränsen går vid personangrepp.

Men många inlägg bygger just på att angripa enskilda?

– Det är ytterst få personangrepp där; vi skriver in det i reglerna för grupperna. Det anmäls och i värsta fall ligger det ute i ett dygn. Sedan får de här en varning eller tillsägelse. Det är bara att beklaga, men det finns rättshaverister överallt. Och det här är en allmän diskussion med random följare på Facebook.

Arkitekten har sedan oktober sökt ”Edvard Mehr Persson” för en intervju, men han ger lite olika förklaringar och ­verkar inte vilja vara med. Är det så att ”Edvard” inte kan stå för det han skrivit?

– Han känner inte för det. Jag kan inte stå för hans inställning. Han vill inte vara en offentlig person. Han är så nöjd med det lilla liv han för.

Hur ser du själv på att ”Edvard” publicerar rena lögner om exempelvis Sveriges Arkitekter i andra Facebook-grupper, i syfte att driva trafik till Arkitekturupproret?

– Det vet jag inget om. Jag vet i och för sig att han härjade runt i andra grupper. Vad han gör i andra grupper är hans ensak, men än så länge är han inte utsparkad på Facebook.

Det kändes som att flera från Arkitekturupproret som var med i Borlänge ville tona ned omröstningens betydelse och tyckte det var obekvämt att peka ut staden som Sveriges fulaste?

– Här slänger vi ut något på skoj, för att se vart vinden blåser. Sedan hakar alla medier på. Vad ska vi göra åt det? Det är bara en sketen omröstning. Vi är inte vana vid det här. Det är vanliga privata människor i Arkitekturupproret. Plötsligt får vi världens uppmärksamhet, det skaver.

Arne Ludvigsson har planerat för en heldag med Arkitekturupproret och vandringen leder vidare med bil till Kvarnsvedens pappersbruk som ägs av Stora Enso. Staket och en vägbom omringar området. Väl inne får gruppen bära varselvästar, bygghjälmar, skyddsglasögon och skor med hätta.

Efter den obligatoriska säkerhetsgenomgången och introduktionen till områdets historia – Erik Johan Ljungberg är Dalarnas motsvarighet till Alfred Nobel, enligt Arne Ludvigsson – går vi in till Ljungbergshallen. Ett världsarv enligt Arne Ludvigsson som fått medhåll av World monument fund, fallfärdigt och redo för skrotning enligt Stora Enso – som hellre stoltserar med sin senaste pappersmaskin PM12 i sin video om bruket.

Solstrålar letar sig in genom det trasiga taket. Arne Ludvigsson redogör för historien bakom Ljungbergshallen, som ritades av Ferdinand Boberg till Stockholmsutställningen 1897. Några i sällskapet bildar en halvmåne runt Elise Wiklunds mobil. Skenet från skärmen lyser upp i halvdunklet. Hon sveper över bilder från ett av sina arbeten på KTH; utifrån arkiverade skisser har hon konstruerat en ritning och en modell över hallen – som hon inte besökt förrän nu. Eric Norin tar fram bilder från Världsutställningen och pekar ut i rummet var Liljeholmens ljusfabriks monter var placerad när utställningen hölls.

Ett dovt muller hörs från hallen där PM12 är i bruk. Ljungbergshallens framtid är oviss, om inte någon skjuter till mångmiljonbelopp för restaureringskostnader så riskerar hallen att skrotas. Arne Ludvigsson skiner upp när jag frågar honom om skolprojektet Elise Wiklund visat upp.

–  Det blir ett till kapitel här, se bara Elises skisser och de nya generationerna. Engagerade ungdomar som hon och Eric är framtiden.

---

Här skulle artikeln ha tagit slut. Men när det går upp för Michael Diamant och Sigvald Freylander att reportaget innehåller kritik mot Arkitekturupproret och att den behandlar användningen av pseudonymer blir duon förbannade.

Michael Diamant vill inte medverka och avfärdar rapporteringen som ”slaskjournalistik”. Ordförande Sigvald Freylander kräver
i sin tur att han ska få en helsida text publicerad i samma nummer.

I samma veva hör ”Edvard” av sig och skriver att Arkitekturupproret är en fredlig rörelse, men att en kritisk artikel är att betrakta som en inbjudan till bråk.

”Om du tänker publicera detta kan vi bara se det som att Sveriges Arkitekter medvetet söker konflikt med Arkitekturupproret”, skriver ”Edvard” och konstaterar:

”Så vänligen radera allt du har skrivit.”