Arkitekter söker klassisk skolning – i Bergslagen

Ljudet av blyerts som pressas mot papper är det enda som bryter tystnaden i den svenska sommaridyllen. Varje drag med pennorna är noga avvägt och streck för streck växer de faluröda husens detaljer fram i ritblocken. Måtten på pelare, pilastrar, spröjs, slaggsten och läckt noteras minutiöst för att avbildningarna ska bli felfria.

I gräset framför ett avträdeshus i empirestil från 1840-talet sitter Laura Hutton med benen i kors böjd över sin ritning i djup koncentration. När vi kommer fram skjuter hon upp sina solglasögon så att de vilar mot hjässan och fyrar av ett leende lika skinande vitt som pärlorna runt halsen.

– Det här är en befriande upplevelse för mig. På min utbildning tilläts vi inte rita klassisk arkitektur men här är jag bland likasinnade och får grundläggande kunskaper som ingen har kunnat ge mig innan, säger hon och stryker sin blonda lugg åt sidan.

Till vardags är hon praktiserande arkitekt hemma i USA. Men den här sommaren är hon på Engelsbergs bruk för att tillsammans med 20 främlingar från runt om i världen, varav fyra från Sverige, under en månad drillas i allt från typografi till att rita klassiska detaljer. De kommer från Australien, Mexiko, Filippinerna och till och med från Italien för en djupdykning i arkitekturhistorien i hjärtat av Bergslagen.

Det kanske låter märkligt att lämna Sicilien för att studera klassisk arkitektur i Västmanland, men det finns en förklaring. Det finns helt enkelt ytterst få utbildningar av det här slaget i hela världen och här på bruket har de som vill återuppliva den klassiska arkitekturen hittat en välvillig mecenat – Ax:son Johnson-stiftelsen.

Peter Elmlund är ansvarig för den del av stiftelsens program som handlar om städer och den som tagit initiativ till att starta sommarkursen i klassisk arkitektur. Han dyker upp till lunchen efter morgonens tennisspel iklädd en blåvitrandig skjorta med håret bakåtkammat och hälsar välkommen med ett fast handslag och en lika fast blick.

I hans regi har Ax:son Johnson-stiftelsen under flera år arbetat med stadsbyggnadsfrågor. Bland annat stödjer de utbildning och forskning på arkitektutbildningarna i Lund och Stockholm och arbetar internationellt med UN-habitat.

– När vi började i början av 2000-talet var det ingen som pratade om staden och det offentliga rummet. Vårt fokus har hela tiden varit att flytta diskussionen från byggnader till platser, säger Peter Elmlund.

Idén till sommarskolan kom egentligen först när de själva behövde anlita en arkitekt för att rita en ny gård som kunde smälta in i den världsarvsklassade omgivningen på bruket. När de fick titta utomlands för att hitta en arkitekt som klarade av den känsliga uppgiften, såg Peter Elmlund ett behov att fylla.

– Vårt uppdrag är att göra det som inte marknaden mäktar med, säger Peter Elmlund och fortsätter:

– Och ingen kan väl tycka att det är dåligt med pluralism?

En trappa upp från lunchrummet står stafflier och ritbord uppställda i smågrupper under de frilagda takbjälkarna på den gamla ventilfabrikens vind. Ett ensamt fönster på rummets kortsida släpper in naturligt ljus och skrivbordslamporna får möblerna att kasta långa skuggor. Mitt i rummet står Christopher Liberatos och Jenny Bevan som är kursens huvudlärare och tillsammans driver arkitektkontoret Bevan och Liberatos i Charleston i South Carolina, USA. Båda är klädda i blåjeans och smårutiga skjortor, hon i blåvitt och han med röda inslag. Tillsammans ligger paret bakom kursplanen för sommarskolan och även om det står klassisk arkitektur i namnet så menar de båda att det de egentligen lär ut inte är bundet till en viss stil – det är traditionell arkitektur.

– Innan modernismen fanns det bara arkitektur – inte modern eller klassisk, säger Chistopher Liberatos med eftertryck och låter hakan vila på ena handens knogar.

I begreppet klassisk arkitektur lägger han de stilar som medvetet eller omedvetet följer principerna från den klassiska grekiska och romerska arkitekturen. Men med begreppet traditionell arkitektur täcker de in all arkitektur som knyter an till lokala traditioner, kultur och material vilket de menar att modernisterna förkastat. Det är viktigt för dem, inte minst eftersom de har studenter från hela världen. Målet är att studenterna på fyra veckor ska få med sig en metod som gör att de själva kan studera arkitekturen på hemmaplan och förstå hur de kan bygga vidare på den kultur som utvecklats under generationer just där.

– Vi lär dem att läsa traditionell arkitektur. Det är ett språk som de sedan kan använda för att uttrycka sig själva, säger Christopher Liberatos.

Det är det gemensamma språket som gör att äldre hus harmoniserar med varandra i staden och upplevs som en helhet trots att det kan skilja hundratals år mellan dem, menar han. På så sätt skapas också en läsbarhet i staden, viktiga byggnader sticker ut och andra byggnader drar sig tillbaka. Men han menar att det för den sakens skull inte behöver bli likriktat.

 

 

Christopher Liberatos drar en liknelse från filmen Harold å Maude där huvudpersonerna i en scen sitter i ett fält av prästkragar. Där Harold ser ett fält med likadana blommor får Maude honom att titta på dem en och en. Det finns långa, korta, tjocka och ingen är den andra lik.

– Rätta mig om jag har fel, men visst är den modernistiska stadsplaneringen helt och hållet utdömd nuförtiden? Alla är överens om att den är misslyckad. Då är det kanske dags att ifrågasätta modernismen även inom arkitekturen, säger han.

Även om han inte rakt av vill döma ut all modern arkitektur är det tydligt att han inte ser mycket att hämta inom modernismen.

– Det går inte att hitta någon syntes mellan klassisk och modernistisk arkitektur eftersom modernismen handlar om att bryta med det förflutna. I Ciams dokument finns till och med en bild på ett klassiskt hus med ett stort kryss över, säger Christopher Liberatos.

Men det viktiga är att utgå från platsen, klassisk arkitektur passar inte heller överallt. Ett renässanspalats har till exempel ingen plats i Den vita staden i Tel Aviv i Israel som är ett genomgående modernistiskt område.

– Där är det fullkomligt naturligt att rita i Bauhausstil, säger han.

De båda huvudlärarna menar att studenter som behärskar det traditionella språket är hett eftertraktade på marknaden – inte minst eftersom det finns så otroligt få utbildningar. Christopher Liberatos är klassiskt skolad från grunden på universitetet Notre Dame i USA som är en av ytterst få arkitektskolor i sitt slag. Jenny Bevan har en ”vanlig, modernistisk” utbildning i botten och utgår ifrån sina erfarenheter när hon drar upp läroplanen.

– Jag försöker att ge dem det jag skulle ha velat ha när jag var student, säger Jenny Bevan.

Många av de som går sommarkursen i Ängelsberg är arkitektstudenter och flera av dem har mött motstånd när de försökt rita så kallad ny klassisk arkitektur på sina skolor.

– Det har bara gått en vecka nu men för vissa av dem är det här en förlösande upplevelse. Några har hotats med att bli underkända för att de velat utforska de här stilarna. Jag blir så trött på personer som säger att det vi håller på med inte är ”av vår tid”. Våra studenter är 19–20 år gamla, hur kan det de gör inte vara av vår tid!?, säger Christopher Liberatos.

Även de som haft uppmuntrande lärare har haft svårt att lyckas utveckla sina färdigheter på skolorna. Ytterst få lärare har tillräckligt djup arkitekturhistorisk kompetens menar de.

– Flera studenter har velat visa sina gamla skolprojekt här bara för att de så gärna vill ha vettig kritik, säger Jenny Bevan.

I solskenet på trappen till det som kallas nya brukskontoret, men som egentligen är en gästgivargård från 1600-talet som flyttats hit från Dala Floda i början av förra seklet, sitter Elise Wiklund och Eric Norin. I knät har de varsitt improviserat ritbord, en träfiberskiva med ett prydligt fasttejpat papper och uppmärksamheten är fäst på ett skissblock som ligger mellan dem, där de noterat husets mått vilka nu ska överföras till en detaljerad ritning. Runt omkring dem strävar deras kurskamrater med skalstockar och måttband för att kartlägga varje millimeter av många detaljer.

– Mycket av det vi gör här borde ingå i grundutbildningen. Det är som lärarna säger; det är ett språk och kan du inte det så förstår du inte vad tidigare arkitekter har gjort och varför, säger Elise Wiklund som snart ska börja sista året på KTH när hon lyfter blicken från ritningen.

Få på skolan har lärt sig läsa äldre arkitektur och kan se vilken tidsperiod en viss detalj kommer ifrån, menar hon. Hon får medhåll av Eric Norin, även han ska börja sista året på KTH, som tittar upp från sin ritning och kisar med ena ögat i den starka solen.

– Det blir ett famlande i mörkret, en naiv förnekelse av historien. Det handlar inte om att återskapa gamla stilar utan om att återknyta banden till historien, säger han.

Sedan drar han ett citat från den brittiske arkitekten Robert Adam, en av den nya klassiska arkitekturens starchitects, och som kommer att upprepas av flera elever på sommarskolan i Ängelsberg: ”Arkitekturhistorien är som en bok och för att kunna skriva nästa kapitel i boken så måste vi veta vad det står i de föregående.”

På grusvägen som är brukets huvudstråk rör sig den brittiske gästläraren George Saumarez Smith, som håller i dagens övning, mellan studenternas smågrupper. Han har en turkos pulloverväst över sin blåvitrandiga skjorta och en väska ledigt slängd över axeln. Till vardags jobbar han hos just Robert Adam på Adam architecture, en av få firmor som specialiserar sig på ny klassisk arkitektur. Det finns några liknande i Storbritannien och ännu några till i USA men utöver det endast enstaka runt om i världen. Det gör det svårt för de studenter som är intresserade att hitta någon att lära sig av.

– Det finns en hel generation arkitekter som inte kan den klassiska arkitekturen, säger George Saumarez Smith med mjuk röst.

 

 

Christopher Liberatos och Jenny Bevan har precis stannat till med sina cyklar. Han fyller i:

– Vi traditionalister lever en rätt marginaliserad tillvaro.

Men det kommer det snart att bli ändring på tror Jenny Bevan.

– Intresset för tradition blomstrar igen inom alla konstformer. Titta bara på det förnyade intresset för hantverk och till exempel slow food-rörelsen. Vi ser oss själva som en del av det, säger hon medan hon låter armarna vila på styret.

Från att ha jobbat för sig själva på olika håll i världen har de nu dessutom byggts ihop av sin egen organisation, Intbau, som står som avsändare för sommarkursen i Ängelsberg tillsammans med Ax:son Johnson-stiftelsen.

Intbau, en akronym för International network for traditional building, architecture and urbanism, grundades av Storbritanniens prins Charles och samlar i dag runt 5 000 medlemmar världen över. Organisationens mål är att stödja byggandet och bevarandet av traditionell arkitektur, det vill säga sådan som utgår ifrån lokal kultur, hantverk och material.

De senaste åren har samma idéer plockats upp på allvar även i Sverige, kanske framför allt av föreningen Arkitekturupproret. Idéerna har även fått fäste på tidningarnas ledarsidor. Både Sydsvenskan i Malmö och Göteborgs-Posten, två av Sveriges största morgontidningar, har på ledarplats propagerat för att bygga nytt i äldre stilar. Samma åsikter har framförts i flera lokaltidningar och på debattsidor det senaste året och lobbyisterna i tankesmedjan Timbro har arrangerat seminarier på temat och driver opinion för klassisk arkitektur i sin nättidning Smedjan. Än så länge har det inte fått särskilt stort genomslag bland arkitekter men fyra av kursdeltagarna i Ängelsberg är studenter från KTH. Även om inte alla fyra är här för att de vill rita ny klassisk arkitektur själva – vissa vill fylla en kunskapslucka eller att få en bättre grund att stå på – är de eniga om att intresset växt på skolan de senaste åren.

– Det som premieras på skolan är att hitta en egen stil, inte att lära sig av andra, säger Elise Wiklund, en av studenterna.

Eric Norin är en av de som drar det längst, han var själv en av Arkitekturupprorets första medlemmar och har i princip ritat klassiska projekt genom hela utbildningen. Lärarna tar honom seriöst, menar han, men har svårt att ge någon vettig vägledning eller kritik.

– Den bästa kritik jag fått är en gästkritiker som sa: ”Vilken fin ritning! Men var är ditt projekt?”. Hon letade väl efter något avskalat i glas och betong och kunde inte urskilja mitt tillägg, säger Eric Norin.

Värre var det när han gjorde ett utbytesår i Frankrike. Där upplever han att de hittade på ursäkter för att slippa diskutera hans projekt alls – han kunde bli utslängd från kritiken för att ett papper hängde snett.

När hela gruppen samlas för en öppen kvällsdiskussion visar sig Eric Norins erfarenheter i Frankrike inte vara unika. Många har känt sig isolerade i sitt intresse. Någon säger att det är skamligt, lite tabu med klassisk arkitektur på skolan. Det betyder mycket för dem att få träffa likasinnade och för en gångs skull få vara i majoritet.

– Alla här älskar klassisk arkitektur lika mycket som jag gör och det betyder jättemycket för mig att få träffa andra med samma intresse. Jag trodde jag var ensam. Det finns ingen klassisk arkitektutbildning i Australien och innan jag kom hit visste jag inte ens att det fanns en annan australier som gillade samma saker som jag, säger Christopher Filippidis som blev förvånad när han träffade landsmannen  Adam Vandepeer på sommarkursen.

 

 

Flera av dem har känt sig motarbetade, någon har till och med haft en lärare som kallat klassisk arkitektur fascistisk. Den politiska aspekten går inte att bortse från, tycker bland annat Jack Handscombe, konststudent från Edinburgh.

– Tyvärr har den populistiska högern kapat den här frågan i alla fall i Storbritannien och det är viktigt att inte låta det ske. Det klassiska språket är flexibelt och vi kan använda det för att uttrycka demokratiska värderingar, säger han.

Själv utforskar han klassisk arkitektur i sin konst och betonar att han verkligen vill skapa moderna verk, men som har en koppling till historien.

– Modernismen är ett irrationellt avbrott på en flertusenårig linje och vi borde kunna plocka upp den tråden igen, säger han.

Dagen efter bär det av till Falun för exkursion. På det sluttande torget utanför Kristine kyrka under en jämngrå himmel sitter Ricardo Mouret från Mexiko helt klädd i svart med en ljusgul trenchcoat och Eve Zeltina från Litauen i en lång grön jacka och håret uppsatt i en tofs. För Ricardo Mouret är det här första gången han träffat likasinnade. Till vardags studerar han i Mexico city men känner sig inte riktigt hemma.

– De vill alltid få mig att göra märkliga skapelser, säger han och ler blygt.

Eve Zeltina är klar med sin arkitektutbildning. Äntligen, efter fem år, kan hon rita det hon vill.

– Ja, de får en verkligen att känna sig som en idiot i skolan, fyller hon i.

All modern arkitektur är förstås inte dålig, och allt i klassisk stil är förstås inte bra, fortsätter hon. Men ta till exempel Poundbury, en nybyggd brittisk stad i traditionell anda, folk älskar det medan arkitekter hatar det och tycker att det är ett skämt.

– Så vem har rätt? Enprocentarna?

 

 

Två veckor senare i Gamla stan i Stockholm fullkomligt väller turisterna fram längs de smala, vindlande gränderna. Med sina skissblock i händerna och blicken fäst på en port från förrförra seklet bildar Monali Wankar Chakraborty från Indien och Ionut Dohotariu från Rumänien en ö i strömmen av människor. Den senaste veckan har kursdeltagarna haft sina första designuppgifter – en utmaning för de båda restaureringsexperterna.

– Jag är så fokuserad på bevarande och det krävs ett annat tankesätt för att rita något nytt, det kändes lite märkligt, säger Monali Wankar Chakraborty med ett leende.

– Det förvånade mig faktiskt att jag kunde använda de klassiska motiven på en ny byggnad. Det var spännande, säger Ionut Dohotariu.

Runt hörnet sitter Nils Gustafsson på huk med ett måttband framför en annan av stadsdelens portar. I våras väckte han viss uppståndelse med sitt exjobb på KTH – en vidareutveckling av Ferdinand Bobergs Nobelpalatsförslag. Det hamnade förstås mitt i den pågående debatten om Nobelmuseum och hyllades på nätet av bland andra Arkitekturupproret, men tajmingen var egentligen en slump för Nils Gustafsson som fascinerats av projektet i flera år. Han har även tidigare försökt utforska äldre stilar men det är först i och med sommarkursen som han känner att han har fått rätt verktyg.

– Det har varit en stor befrielse faktiskt. På arkitektskolan kastas du bara ut för att upptäcka själv, här har vi lärare som ger oss uppmuntran, kunskap, verktyg och en arbetsmetod. Trots att det har varit väldigt intensivt så har alla gått runt med ett leende på läpparna, jämför det med en vanlig arkitektskola – där går ju alla runt och har ångest, säger han och slår ut med armarna.

I Stockholm är de bland annat för att bekanta sig med Swedish grace, en stil som blandar det folkliga, traditionella med det klassiska enligt lärarna på sommarkursen.

– Alla arkitekter älskar ju Asplund och han hade ju klassisk skolning och när de pratar om honom så är det något fint. Den klassiska arkitekturen är grunden och alla borde kunna den, säger Nils Gustafsson.

KTH-studenterna Elise Wiklund och Eric Norin möter upp på Stortorget. De håller med. Det är inte så att alla kommer att gå härifrån och rita klassiska projekt, men de har hittat lärare som lyssnat och kunnat hjälpa dem vidare.

– Efter den här kursen så sitter jag på fler argument till varför jag tycker som jag gör, säger Elise Wiklund.

De upplever att intresset för klassisk arkitektur ökar på skolan och en öppnare attityd mot att utforska andra stilar från både elever och lärare. Det är kanske ett genombrott på gång för traditionalisterna i Sverige?

– Jag skulle säga att det bubblar, det kokar inte än. Men helt plötsligt så kommer det en kund och så har vi vårt goda exempel, vår Villa Savoy, säger Eric Norin.