Arkitekt skriver dystopisk roman om städer

– För mig handlar boken om arkitektur. Det är en kritik mot hur vi arkitekter ibland arbetar, när vi ritar utan att fråga oss varför. Marknadens intresse är vinst och arkitekternas intresse är behov och där skapas en konflikt där jag i dag tycker att vinsten får en för stor roll, säger Pernilla Wåhlin Norén.

Hon arbetar som arkitekt och stadsplanerare i Borlänge kommun och har inspirerats av staden i sitt författarskap.

– Boken utspelar sig i en fiktiv stad som liknar Borlänge. Här är staden uppbyggd kring älven och dess kraft, staden i boken är uppbyggd kring människorna och deras kraft. Men det finns ett stort vemod där, säger hon.

Varför valde du att göra det till en dystopi?

– Vi arkitekter jobbar ofta med utopier, när vi gör en stadsplan eller säljer in ett förslag. Men när man i romanform försöker beskriva den perfekta staden blir det snabbt läskigt. Jag har testat flera gånger och det blir varje gång en dystopi.

Boken har beskrivits som science-fiction, är det korrekt?

– Ja, sci-fi är lite av en bespottad genre men är ett bra sätt att skapa en diskussion. Vi låtsas att det är på det här sättet, och att det här och det här kan hända. Då kan man strunta i begränsande faktorer men ändå diskutera och kritisera samtiden.

Vad i samtiden kritiserar du i boken?

– Inom arkitekturen tycker jag att det har blivit för abstrakt, att många inte ser varför vi bygger ett hus. I stället för att se behoven hänger vi upp oss på osynliga värden, som tillväxt eller att tjäna pengar.

På vilket sätt handlar boken om det?

– I boken utvinns kraft från människors känslor. Jag tycker att vi redan i dag handlar med människors känslor, i många sammanhang körs människan över och används som medel i stället för mål.

Vilka då, till exempel?

– I dag ser man ofta på ett hus som ett objekt. Jag minns ett tomtköp där mäklaren frågade om vi redan tittat ut ett hus. Men det fungerar inte så, man kan inte se allt som objekt utan kontexten. Man måste kunna se djupare än så.