Allt fler sakkunniga inom tillgänglighet

Kvadrin består av fyra arkitekter och en byggnadsingenjör som specialiserat sig på granskning och kontroll av tillgänglighet i byggnader. De har funnits som nischföretag sedan 2014 men har decennier av tillgänglighetsarbete i bagaget.

I takt med att kommunerna blir allt bättre på att se till att lagkraven för tillgänglighet uppfylls har efterfrågan på deras sakkunnighet ökat. 

– Kommunen vill ha papper på vad som är fel för att kunna kräva åtgärder. Om avvikelser släpps igenom åker man på kostnader senare. Jag tror den nya lagen om bostadsanpassningsbidrag kommer bidra till ytterligare skärpning av det här med tillgänglighet, säger Inger Ekvall.

De flesta uppdrag handlar om nybyggnation och de brukar återkomma i olika faser – från bygglov till färdig byggnad. I utlåtandet listas avvikelserna med hänvisning till aktuell bestämmelse i BBR, Boverkets byggregler.

– Sen ger vi också tips och råd om vad som behöver granskas i ett senare skede. I bygglovet granskas utformningskravet och där ser man inte tröskelhöjder eller färgsättning. Det kommer i det tekniska samrådet inför byggstart, säger Christina Kvillborn.

Beställaren är antingen ett arkitektkontor eller en byggaktör. Varje granskning tar inte så många timmar, men det betyder också många uppdrag på gång samtidigt. Kvadrin har omkring 500 uppdrag under ett år.

– Jag jobbar bara med bostäder och brukar ha mellan 30 och 40 uppdrag aktuella, säger Inger Ekvall.

De vanligaste bristerna är trappor som saknar ledstänger, för höga trösklar och onåbara knappar. Och det som var rätt i ritningarna till bygglovet kan ha ändrats i bygghandlingarna.

– Entreprenören har kanske hittat en billigare trappa. Jag upplever att tillverkare av byggmaterial inte har hängt med. Många standardtrösklar är runt 25 millimeter höga, trots att gränsen går vid 20, säger Inger Ekvall.

Om det finns särskilda skäl får byggnadsnämnden bevilja mindre avvikelser från BBR, exempelvis vid ombyggnader.

– Unika trappor och kulturhistoriska värden kan inte tas bort. I de fallen måste man underordna sig byggnaden, och kanske acceptera alternativa vägar för rullstolsburna, säger Maria de Val.

Att uppmärksammad och prisbelönt arkitektur ofta brister i tillgänglighet tycker de ger fel signaler.

– De kan ha skulpturala, jätteläckra trappor utan ledstänger och interiörer där både väggar, tak och golv är målat i knallgult, säger Ann Bjerkelund.

Riksförening ska utveckla gemensamt förhållningssätt

I dagsläget finns 226 certifierade sakkunniga som är aktiva, och de senaste åren har antalet utfärdade certifikat ökat rejält.

Förra året certifierades rekordmånga – 60 personer – och hittills i år har 30 fått intyget.

– Intresset för certifieringen är stort, och det märks också på att fler vill gå utbildningar i tillgänglighet. Framförallt ökar intresset bland yngre arkitekter, och de har inte alltid hunnit få den erfarenhet som krävs för att bli certifierade, säger Magnus Jerlmark på Kiwa som är certifieringsorgan för Sakkunniga i tillgänglighet TIL2.

När nya PBL kom 2011 blev det möjligt för kommuner att ställa krav på att tillgängligheten vid ny- och ombyggnation granskats av en certifierad sakkunnig. Då infördes också start- och slutbesked.

– Den ursprungliga tanken var att fånga upp tillgängligheten tidigt i projekten, och de sakkunniga fanns främst på arkitektkontoren. Nu har området utvecklats och det finns en efterfrågan på utlåtanden och besiktningar. Idag är många sakkunniga i tillgänglighet konsulter, säger Magnus Jerlmark.

Redan för drygt tio år sedan startades ett nätverk bland arkitekter som jobbade med tillgänglighet.

– Vid nybyggnation är lagen tydlig, men vid ombyggnation krävs ofta bedömningar. Byggaktörer vill gärna hitta olika smitvägar och då kan det bli diskussioner. Även om lagen är öppen för utveckling av praktiska lösningar, är ett bör ofta ett skall, säger May-Britt Rolén, initiativtagare till det informella nätverket med ett hundratal sakkunniga.

Så småningom växte det fram ett behov av en mer formell organisation. Hösten 2017 bildades Tillgänglighetssakkunnigas riksförening, TILRF, som har ett 80-tal medlemmar. 

– Föreningen fungerar som remissinstans för olika utredningar och förslag. Det ger oss insyn i utvecklingen av regelverket och möjlighet att påverka. Vi sakkunniga hanterar ju lagtexten varenda dag, säger Karin Gärdenäs som var med och drog igång riksföreningen.

Föreningens ambition är också att skapa samsyn mellan sakkunniga ute i landet.

– Det är inte något absolut regelverk utan en funktionslagstiftning. Därför krävs också ett gemensamt förhållningssätt, det ska inte vara lättare eller svårare att få godkänt för att man anlitar en viss sakkunnig, säger Karin Gärdenäs.