30 år i planeringens tjänst

När Boverket skulle flytta till Karlskrona 1988 drev dåvarande generaldirektören Gösta Blücher på för att en institution med Fysisk planering skulle etableras på den kommande högskolan. Hösten 1989 påbörjade 17 studenter kommunplaneingenjörslinjen.

Nu, 30 år senare, har några av dem och deras lärare samlats i multisalen på Campus Gräsvik för att uppmärksamma jubileet för utbildningen.

Men det var nära att firandet uteblev.

– Det var skakiga år i början, säger prefekten Abdellah Abarkan som ger en tillbakablick i sitt inledningsanförande och konstaterar:

– Det är ingen slump att utbildningen finns kvar, utan ett resultat av ett ihärdigt arbete.

Den gamla örlogsstaden Karlskrona hade tagit stryk under 1980-talet med nedläggningar inom tillverkningsindustrin och stigande arbetslöshet. När kommunen i slutet av decenniet fick nya myndigheter så som högskolan, Kustbevakningen och Boverket lindrades avbräcket.

Karlskrona fick ytterligare medvind när stora arbetsgivare inom it – så som Ericsson och Europolitan, nuvarande Telenor – satsade i staden. Verksamheterna gav ringar på vattnet och informationsteknologi var det nya heta.

Dåvarande högskolerektorn Per Eriksson, som själv disputerat i telekommunikationsteori, identifierade it-sektorn som ett framtidsämne och nischade skolan mot ämnet.

– Rektorn förstod inte riktigt vad vi höll på med här och ville hellre ha platserna för att starta fler it-utbildningar, säger Kristina Nilsson.

Hon föreläste från starten för de blivande planerarna och arbetade som prefekt under åren 1992 till 1996. Hon påbörjade arbetet med att utöka utbildningen till att bli fyra och ett halvt år, ansökte om rätt att utfärda magisterexamen och arbetade om kursutbudet.

Mest stolt är hon över att ha parerat nedläggningshotet och varit med om att etablera utbildningens kvaliteter på arbetsmarknaden under rådande lågkonjunktur.

– Erkännandet kom när arbetsgivare började efterfråga fysiska planerare i sina platsannonser, säger Kristina Nilsson, som numera har sin professur vid Luleå tekniska universitet.

Hon efterträddes som prefekt av Eva Öresjö, som knutits till skolan under våren 1995.

Eva Öresjö var disputerad sociolog och docent i byggnadsfunktionslära vid Lunds tekniska högskola när hon fick uppdraget att skapa en forskningsöverbyggnad som skulle kunna möjliggöra att programmet fick examinationsrätt på magisternivå.

Men att lämna två forskningstunga institutioner för en praktisk yrkesutbildning blev en stor förändring för henne.

– Jag ska erkänna att jag ofta ställde mig frågan om jag över huvud taget skulle fortsätta under det första halvåret. Jag visste ju också hur det pratades i Lund, där man påstod att BTH utbildade b-arkitekter.

Tvivlen förbyttes till övertygelse om att klara uppdraget. Nya namn från andra forskningsdiscipliner rekryterades till institutionen. Tillskotten gav mersmak och Eva Öresjö arbetade vidare i åtta år som prefekt.

– Vi lärde oss att när vi blev ifrågasatta gällde det att inte sätta sig ned och bli offer, utan då måste man göra någonting åt det, säger hon och exemplifierar:

– Det var ett himla tjatande om it. Så vi gjorde en skrift om it i fysisk planering, där det framgick hur it användes i fysisk planering. Varje gång det tjatades om vår it-profil, kunde jag vifta med den där skriften.

“I’ve been waiting for this moment for all my life, oh Lord.” Phil Collins stämma fyller taxin medan vi rullar över glashala vägar genom den småländska höstnatten mot Karlskrona.

Bilresan är resultatet av ett signalfel utanför Nässjö som kullkastade möjligheten att hinna med tågbytena i Alvesta och Emmaboda.

Prefekten Abdellah Abarkan skrattar av igenkänning när han hör om missödet. Han bor med sin familj på Vendelsö i Haninge söder om Stockholm. Under sina första år som tågpendlare hann han detaljstudera flera stationshus.

– Under de där åren blev jag tvungen att ställa in så mycket saker på grund av förseningar att jag till slut gav upp. Så nu flyger jag utan skam från Ronneby i stället.

Den låga höstsolen strålar in över paneldeltagarna i multisalen. De diskuterar professionens framtida utmaningar och ringar in ämnen som klimatet, barnperspektivet och stadsförtätningar.

Sedan Abdellah Abarkan rekryterades till BTH 2009, har institutionen arbetat med utmaningar som avvägningen mellan vetenskap och praktik respektive implementeringen av Bolognaprocessen. Han ser nu andra ämnen som frågetecken inför framtiden, så som yrkestiteln som planeringsarkitekt.

– Utbildningen är lyckad, men det är en professionsutbildning som slutar med en akademisk examen. Vi kommer behöva tänka igenom om vi ska börja arbeta för att få rätten att utfärda en professionsexamen för planeringsarkitekter. Det är en fråga som kollegiet så småningom behöver ta ställning till, för våra studenter måste nu vända sig till Sveriges Arkitekter för att legitimera en professionsutbildning de får hos oss.

Hur ser du på att söktrycket till Fysisk planering är förhållandevis lågt – till grundutbildningen är det cirka 100 förstahandssökanden på 70 platser per läsår?

– Det är egentligen inga större problem för kandidatprogrammet, då det innehåller en unik kombination av samhällsplanering och gestaltning. Vi fyller de platser vi har till förfogande och kan ta in de mest meriterande. När det gäller mastern finns det en större konkurrens och man kan hitta jämförbara utbildningar på andra håll.

Han identifierar högskolans geografiska placering som ett hinder och ser behov av både större infrastrukturella satsningar, men även lokala satsningar i Karlskrona.

Själv är Abdellah Abarkan på plats i Karlskrona tisdag till torsdag, men ändrar upplägget utefter behov.

– Trots stora infrastrukturella begränsningar är Karlskrona en mycket intressant stad, med förutsättningar att utvecklas till regionens metropol. Men läget är ganska utsatt, om du ska komma hit från Stockholm måste du byta tåg två eller tre gånger. Kommunikationen är ett tydligt problem. Sedan är vi också en skola där många anställda pendlar. På vår institution är det cirka sju personer av tjugotvå anställda som veckopendlar, säger han och fortsätter:

– Studentlivet är ganska begränsat. Det händer inte mycket. När våra studenter är klara hos oss så går de hem. En möjlighet som finns nu är att Karlskrona kommun vill satsa på campusområdet. Det borde man gjort för längesen.

Med i paneldiskussionen om planeringsyrkets framtid är Alva Zalar som i juni tog sin mastersexamen i stadsplanering efter fem års studier vid BTH.

Som uppvuxen i Karlskrona har hon inte behövt fundera på vad det innebär att komma till staden som nybliven student.

– Det är klart att det finns saker som jag saknade, det är bara att jämföra Malmös kulturutbud med Karlskronas så förstår man varför. Men jag tror att det finns viktiga fördelar i BTH:s läge, säger hon.

Möjligheten att snabbt få ett hyreskontrakt är större i Karlskrona än i många studentstäder och avstånden på Trossö i centrala Karlskrona är försumbara.

– Alla kunde cykla hem till alla. Man råkar inte bo i samma förort, som i andra städer, utan bor verkligen nära varandra. Jag fick ett helt nytt sammanhang i min egen stad när det kom jättemycket folk utifrån och jag hittade massor av nya kompisar, som jag fortfarande umgås med, säger hon och konstaterar att avsaknaden av utbud på aktivitet sporrade kreativiteten:

– Vi byggde växthus, gjorde pallkragar och tog initiativ till en parkeringsdag där vi undersökte vad man kan göra av parkeringsytorna i staden.

Hon ser även yrkesmässiga fördelar i att Fysisk planering ligger i Karlskrona, då kommunen både inhyser världsarvet på Trossö, skärgårdsmiljöer och frågeställningar som är representativa för mindre svenska städer. Den förhållandevis lilla institutionen möjliggör även tät kontakt mellan studenter och lärare.

– Det finns en informell tillgång till lärarna i och med att vi har all verksamhet i en och samma byggnad. Jag upplevde en stark sammanhållning både mellan oss studenter och gentemot lärarna och det finns en väldigt tydlig vi-känsla som jag fortfarande är en del av, trots att jag slutade i somras.

Alva Zalar är nöjd med sitt utbildningsval. Hon tycker att utbildningen är underskattad och att mått som söktryck inte beskriver kvaliteten i själv utbildningen.

– Det är inte så enkelt att söktryck går att likställa med kompetens. Den stora nackdelen är att det finns folk som inte söker ”fysplan”, och jag skulle vilja se en större diversitet – men det problemet finns även på de andra arkitekt-skolorna.

Jubileet avslutas under kvällen på Trossö. Cirka 20 minuters bussresa och promenad bort på Rydows salong har sällskapet samlats på nytt. Den här gången för att skåla för 30-årsjubileumet och fira tidskriften Plans nya nummer. En del av dagens paneldeltagare har hunnit avvika på grund av tåg- och flygtider.

Karlskronabördige Patrik Faming står på scen och showar med sitt band Playing out loud. Han var en av de 17 studenter som startade på kommunplaneingenjörslinjen i Karlskrona, hösten 1989. Tanken var att Patrik Faming och hans klasskamrater skulle vara klara med utbildningen 1991. Men utbildningen byggdes på med ytterligare terminer, genomgick en namnändring och hann byta lokaler innan de flyttade in i de renoverade
lokalerna på den gamla militärförläggningen i Gräsvik.

– För mig gjorde det inte så mycket att vi fick plugga vidare när konjunkturen började svaja. Vi var ett litet järngäng som kämpade vidare, medan en del hoppade av och bytte bransch, säger han och minns tillbaka:

– Jag minns att det rådde en pionjäranda på utbildningen, och att det fanns en stor nyfikenhet och experimentlusta bland oss som var knutna till den. Vi hade en otroligt fin gemenskap både elever emellan men även med lärarna.

Det var först 1993 som Patrik Faming och hans klass lämnade BTH för arbetslivet med examen i fysisk planering.

Han hittade jobb som guide på bomässan Bo93 och lyckades därefter få nya uppdrag genom Karlskrona kommun innan han fortsatte karriären som planeringsarkitekt i Nybro. Patrik Faming arbetar numera som verksamhetsutvecklare på Boverket i Karlskrona. Han gästföreläser på BTH, samtidigt som han tar emot studiebesök på myndigheten med studenter från fysisk planering.

– Det var några kämpiga år där i början, då det var svårt att hitta arbete. Men det berodde inte på utbildningen utan konjunkturen. Tvärtom är det tydligt att utbildningen gett oss en väldigt fin bas att stå på. Med facit nu 30 år senare ser man att många stadsbyggnadskontor i princip tagits över av BTH-alumner.