Ungdomars suicid som rumslig akt

Självmord förklaras främst utifrån interna element, såsom ålder, psykisk ohälsa och kön, i stället för att lägga fokus på externa element såsom metod och plats för suicidet (Clarke & Lester 1989; Lester & Stack 2015). Men suicidet uppstår i ett samspel mellan människa och miljö.

Människor tenderar att i alla situationer agera i samspel med den omgivande fysiska miljön. Detta innebär att den fysiska miljön kan användas i förebyggande arbete vid sidan om mer traditionella sociala insatser. Tanken på situationell prevention, det vill säga insikten om att villkoren i ett givet sammanhang kan manipuleras för att därmed få till stånd ett annorlunda utfall av människors agerande, är inte ny. Ändå är preventionsaspekterna ofta underutvecklade i både teori och praktik.

Den fysiska miljöns betydelse vid avvikande situationer och dess preventionsaspekt är ganska självklar vid närmare eftertanke och yttrar sig på en mängd sätt: stötdämpande golv reducerar risken för frakturer vid fallskador inom äldreomsorgen, utformningen av entréer till bostadshus påverkar inbrottsrisken, korridorers utformning och toaletters placering är centrala för att minska mobbning i skolor. För den praktiserande arkitekten är kunskapen om vad som fungerar inte ny, utan en kunskap som traderats och utvecklats över tid. Dock har den sällan analyserats i termer av varför det fungerar, hur det fungerar, för vem och när det fungerar.

Avsaknaden av specifika och systematiska analyser som sammanlänkar vad, hur, när, vem och varför kan underminera den potential som finns i arkitektens och stadsplanerarens arbete. På samma sätt kan ett allt för stort fokus på individens sociala eller ekonomiska förhållande medföra att den situationella preventionen glöms bort i det förebyggande arbetet eller lämnas över till andra fält, vilket verkar ha skett när det kommer till suicid, där sociala insatser har fått ett större utrymme än de situationella, trots att suicidsituationer alltid inkluderar en plats eller ett fysiskt objekt. Jag menar därför att arkitekten har en roll att spela; ungdomars suicid kan förebyggas genom planering av stadsmiljöer och designen av fysiska objekt.

I snitt sker det tre suicid per dag i Sverige, och för ungdomar och unga vuxna i åldern 15-29 år är suicid den näst vanligaste dödsorsaken (Folkhälsomyndigheten 2016; Socialstyrelsen 2016; 2018). Alla självmordsförsök kommer inte till vårdens kännedom – men enligt organisationer för suicidprevention och efterlevandestöd och de praktiker som arbetar med suicidprevention går det att beräkna antalet försök utifrån den så kallade tio-koefficienten. Tio-koefficienten innebär att på varje fullbordat suicid går tio suicidförsök, på varje suicidförsök går tio personer med allvarliga suicidplaner och på en person med suicidplaner går tio personer med suicidtankar. Detta ger oss att under 2016, då 190 personer i åldersgruppen 15–29 år tog sitt liv, så skedde 1 900 suicidförsök, 19 000 suicid planerades och 190 000 unga hade suicidtankar i åldersgruppen.

I min studie framkommer att ungdomars suicid och suicidförsök skiljer sig från andra åldersgrupper. Unga planerar inte; de använder mer tillfällighetsbaserade metoder och verkar inte bry sig om konsekvenserna av handlingarna – i flera fall finns det en osäkerhet kring om de vill dö eller bara förändra sin situation på ett desperat sätt. Ungdomars impulsivitet kan ses som en central faktor. Även om de mått dåligt under en längre tid är det snabbare beslutsprocesser mellan tanke och handling, jämfört med äldre som planerar över en längre tid.

Även om de flesta suicid och suicidförsök för unga sker i hemmet, finns det en större tendens att ungdomar söker sig till platser i närområdet i jämförelse med andra åldersgrupper. En annan aspekt som lyfts fram i min intervjustudie av personal som arbetar med omhändertagande av självmordsbenägna är att: ”Unga verkar föredra enkla lösningar, tåg och broar, troligen för att de inte har möjlighet att få tillgång till ett större antal tabletter eller liknande”. Platsen ger således inte bara en plats för suicidet utan även en metod.

Platserna som används mest frekvent – så kallade ”hotspots” – är välkända av ungdomarna. De används eller passeras i vardagen, samtidigt som de är lättillgängliga; det är inte svårt att ta sig upp på broar, byggnader eller perronger. Dessutom är det i regel platser som blir väldigt öde vissa tider av dygnet, som broar och tågperronger där flödet av människor upphör när arbetsdagen är slut eller mataffären stänger. Platsernas integration i den lokala omgivningen är så att säga temporär, eller bunden till vardagens rutiner. Det finns indikationer på att graden av ödsligheten och övergivenheten påverkar ungdomars situation negativt – inte enbart för att upptäcktsrisken minskar utan även för att själva känslan av uppgivenhet förstärks (jfr. Tuan 1977). Dessa faktorer kan sammantaget bli en katalysator vid suicidet. Vad kan då göras i relation till arkitektur och stadsplanering för att minska ungdomars suicidala situationer? Det förebyggande arbetet kan antingen vara proaktivt eller reaktivt, genom att endera minimera risken för att suicidogena platser byggs eller åtgärda de hotspots som uppstått i ett område. Jag vill belysa tre centrala punkter i arkitektens roll som förebyggande aktör: integration av platsen, attraktivitet och riskbedömningar i samverkan.

För det första, så behöver platser integreras i den omkringliggande omgivningsrytmen för att undvika att dessa blir ”övergivna”. Det handlar om att sammanlänka platsen till andra funktioner i närområdet, såsom affärsverksamheter eller bostäder. Att se och synas på platsen kan vara hindrande, men även att kunna bli upptäckt och uppmärksammad i en kris kan vara nog så viktigt för att få en annan utgång av situationen. Självklart är detta komplext att hantera, inte minst för att hotspots ofta ligger lite utanför bebyggelsen med hänsyn till ljudstörningar, funktioner och liknande. Men det går att locka andra personer till platsen, genom att se över gångstråk, noder och attraktivitet på platsen.

För det andra, så behöver frågan om hur estetik och säkerhet kan kombineras till attraktiva platser adresseras. Ofta hamnar dessa två perspektiv i konflikt med varandra. Klassiska hoppskydd på broar är ofta utformade som stålstängsel, vilket kan stigmatisera platsen och signalera att den är ”missbrukad” och leda till att invånare undviker platsen. Genom att tänka kreativt går det att skapa estetiska, säkra och funktionella åtgärder. Inspiration kan hämtas från utvecklingen av rondeller, som har en säkerhetsfunktion i trafiken, men som kommit att smyckas med blommor, ljus och liknande.

För det tredje, så behöver det göras lokala riskbedömningar i samverkan med andra aktörer. Situationerna varierar geografiskt utifrån var, när och hur ungdomar rör sig, vilka platser som kan ge tillfällen för suicidala handlingar och vilka platser som redan är hotspots. För att få kunskap om specifika risker eller tidigare problem på lokal nivå krävs att arkitekter samverkar med andra parter såsom räddningstjänsten, polis, fältassistenter, vårdpersonal och så vidare. Rätt åtgärd på rätt plats är av yttersta vikt för att få ett gott resultat, men åtgärderna måste även ta hänsyn till att platserna är vardagsplatser, som måste fungera både för det de är avsedda för. Exempelvis måste tåg- och tunnelbaneperronger fungera för resor, men samtidigt vara säkra och utformade för att i högsta möjliga grad minimera risken för oönskade händelser. Här kan både ljussättning och fysiska barriärer ha en positiv funktion.

Givetvis är det förebyggande arbetet komplext, men när det kommer till suicid måste även de externa elementens betydelse för situationen lyftas fram – utan tillgång till plats eller metod kan åtskilliga liv räddas, främst eftersom suicidsituationer inbegriper fler element än individen. Suicid är en rumslig akt.

Charlotta Thodelius, doktor i arkitektur vid Chalmers tekniska högskola med avhandlingen Rethinking injury events. Explorations in spatial aspects and situational prevention strategies (2018).