Trånga normer för att lyckas som designer

År 2013 var för trettonde året i rad vinnarna i tävlingen Form+1 Award enbart män. En utställning samma år på Röhsska museet, som visade västsvenska designers som ställt ut i Milano, var sammansatt enbart av män. Det var två händelser som i sig var tecken på ett tillstånd. Men vilket var tillståndet egentligen?

Projektet Omforma, som pågick 2014-2016,  har undersökt formgivarnas arbetssituation utifrån diskrimineringsgrunderna för att ta reda på hur de strukturer ser ut som innesluter vissa i designbranschen och utesluter andra. Det blev tydligt hur sammanflätade strukturerna är mellan vilka som får ta plats och vilken plats design har i samhället.

I Omformas undersökning fanns frågor till formgivarna om det fanns tillfällen när de kände att det fanns aspekter av deras bakgrund, utseende eller person som var till deras nackdel i mötet med andra människor i branschen. Och ja, det gjorde det, svarade många. Vi fokuserade då på de diskrimineringsgrunder som gett mest utslag: kön, klass, etnicitet och ålder och fann att det finns strukturer som tillsammans utesluter vissa och innesluter andra. Branschen är likriktad med en smal norm att förhålla sig till, den är uppdelad efter kön, makten är undanglidande, formgivarna slåss om jobben och dessa strukturer tillsammans leder till att avvikarna försvinner från designbranschen.

Design och arkitektur länkas ofta samman för att det är två discipliner som båda handlar om form, funktion och användarvänlighet. Själva processen att rita ett hus och en lampa kan till det yttre verka olika, men grunden i designprocessen kan nog ändå sägas vara densamma. I båda yrken handlar det om att förhålla sig till ett uppdrag och en eller flera klienter, samt till vissa givna förutsättningar som budget, teknik, material och slutanvändare. En stor skillnad mellan branscherna är våra huvudsakliga uppdragsgivare. Där arkitektbranschen domineras av stora byggbolag, kommuner och markägare och ständigt närvarande lagar om var och hur det ska byggas, är det i jämförelse mindre privata företag som ger uppdragen i designbranschen. Något annat som skiljer branscherna åt är den stora andelen frilansare i designbranschen. Det har inte alltid varit så, och det är värt att tänka på i dessa prekariatets tider.

En av våra informanter har gått både på arkitekthögskola och designhögskola och hon gör en intressant jämförelse utifrån viljan att medvetandegöra normer i våra branscher. I en övning på arkitekthögskolan visade det sig att ”95 procent av arkitektstudenterna hade vuxit upp i en villa.” Men övningen urartade när studenterna ombads berätta om deras föräldrar var arkitekter. ”Då havererade övningen totalt. Ingen skulle ifrågasätta deras rätt att bli arkitekter och de förstod inte att det handlade om att belysa hur det påverkar yrkesrollen och branschen och hur vi ritar och planerar.” Trots att det var svårt att föra ett samtal om hur bakgrunden påverkar arkitekter i deras praktik blir informantens slutsats att ”de försökte åtminstone och på designhögskolan skulle de aldrig göra den här typen av övning.”

Ett av flera fokus i projektet Omforma har varit hur ålder och klass påverkar yrkesaktiva designers. Många av Omformas informanter kände att det gäller att lyckas före en viss ålder. Det framkom en bild av en bransch som jagar trender och tror att de unga i kraft av just sin ringa ålder ska förstå nutid och framtid, på samma gång som dessa unga inte tilltros egen kompetens. ”Dessutom är en ung designer billigare och kanske helt gratis. Ungdomskulten liknar den i musik- och skådespelarbranschen eftersom designern har blivit synonym med produkten – en felaktig tolkning då produkten oftast är resultatet av ett teamwork”, svarade en av de intervjuade i undersökningen. Så många som 66 procent av de yrkesaktiva över 50 år och 57 procent under 30 år tyckte att deras ålder var till en nackdel. Att det dessutom upplevs tungt både för unga och äldre tyder på att det finns en utmätt tid att göra karriär på. Den ideale designern är i så fall cirka 40.

Det är även tydligt att det tar ett tag innan en designer kan kalla sig etablerad och få en inkomst som det går att leva på. Undersökningen visade att det är årtiondet efter avslutad utbildning som lönen ligger som högst för att sedan dala fram till pensionen.

Fler kvinnor än män upplever att deras ålder är ett hinder. 72 procent av de som svarade att deras kompetens bedömdes till deras nackdel på grund av deras ålder var kvinnor. Som alltid när det gäller diskriminering vittnar svaren om en känsla av osäkerhet runt hörnet. Är det mig det är fel på, eller vad hände? Men när det gäller ålder så går det ändå att jämföra med hur bemötandet var tidigare. En kvinnlig designer: ”Jag tänker alltid först att det är något hos mig som är fel. Nu är jag kvinna och över fyrtio, egen företagare. Jag börjar höra från mina uppdragsgivare saker som: ’Nu är du passé!’ ’Hur ska du klara dig nu när du är över fyrtio!!’ ’Det kommer yngre och snyggare tjejer som du ska klara att konkurrera med’. Alltid sägs det förtäckt som ett skämt.” När en designer har förlorat sin ungdomliga charm och dessutom råkar vara kvinna blir verkligheten lite råare än förut.

Åldern blir en hets för den enskilda designern. Att det sedan verkar vara svårare för vissa att bli tagna på allvar på grund av sin ålder än för andra – det vill säga svårare för kvinnor än för män – visar att diskrimineringsgrunderna inte kan ses en och en utan måste förstås sammanhängande och växlande.

En annan aspekt som trädde fram som viktig för designbranschens utövare var klass. Alla har inte samma ekonomiska och kulturella förutsättningar som grund in i yrket. Frågan är vem som har råd att utbilda sig till designer? ”Det viktiga är att inte ge efter för de där strukturerna/…/ oavsett vad den lilla makteliten tycker.”, ansåg en manlig designer med kulturarbetande föräldrar.

Alla som svarade på Omformas enkät fick en fråga om sin årsinkomst – och svaren är nedslående för hela gruppen – men de är ännu sämre för dem som upplever sin klassbakgrund som en nackdel. Två tredjedelar av de som svarade att de upplever sin klassbakgrund som en nackdel uppgav att de tjänar under 160 000 kronor om året. Att tjäna så pass lite är inte hållbart speciellt lång tid, och för den som inte har möjlighet att få ekonomisk uppbackning kan det helt enkelt vara uteslutet.

Det är inte heller alla föräldrar som uppskattar att deras barn vill utbilda sig till designer: ”Jag hade en stor kamp med min pappa om att få plugga design. När jag började plugga kom nästan alla mina kollegor från samma typ av bakgrund. Jag hade inga kopplingar och kunde inte de outtalade reglerna. /…/ Jag har designat möbler och även om jag fick viss procent i rabatt så skulle jag inte ha råd att köpa möblerna.”

Många försöker få det att gå ihop genom att arbeta med annat vid sidan av, något som tar den tid som skulle behövas för att finna en plats i branschen. Till slut blir design inte huvudsysslan, utan mer som en hobby.  En designer berättar: ”Efter designhögskolan gick jag tillbaka till det jag gjorde innan och arbetade på en a-kassa, man måste ju kunna betala sina räkningar. Jag jobbar deltid och frilansar lite med design vid sidan.” Bristen på pengar leder till brist på tid och att inte kunna driva sitt yrke fullt ut. Han funderar också på om det finns en annan koppling till klass: ”Det känns som att om man har ett visst kontaktnät innan får man lättare jobb än om man inte har det där kontaktnätet.”

Klass, ålder, etnicitet och kön är kriterier som tillsammans skapar en bild av den ideale designern. En man som har fötts in i yrket, hunnit etablera sig och är cirka 40 år, har en helsvensk bakgrund och efternamn och en trygg ekonomisk grund från något annat håll. Den här normen upprätthålls genom att de som fördelar jobb, uppdrag, priser och uppmärksamhet verkar utifrån att normen är idealet.