Smakfrågan i arkitektur ofta osynlig för samtiden

Det finns vissa basala frågor i vårt yrke som arkitekter, som ofta tycks svåra att få grepp om. Frågor som till sin karaktär är ytterst svårfångade då de berör så vaga och omätbara saker som smak och påverkan av trender och ideal. Samtidigt är smaken de glasögon genom vilka vi ser, tolkar, uppfattar, bedömer och beslutar kring arkitektur. Därmed berör de här frågorna inte bara en intern arkitekturdebatt, utan hela det fält där arkitektur möter samhälle.

I beröringspunkten mellan arkitekt och övriga samhället, är diskussionen om ”folkets” vs. ”elitens” smak både gammal och ständigt aktuell. Från uttalade tankar om god smak och form som folkdanande krafter under 1800-talet, via 1950-talets modernistiska ideal om den rena formen som moraliskt högtstående, till dagens debatterade uppdelning mellan “folkets” preferenser och “kulturelitens”. Från framför allt 1970-talet och framåt har ifrågasättandet och kritiken av dessa hierarkier ständigt varit aktuella och idag är ifrågasättandet av normer och maktstrukturer en del av kulturdebatten på de flesta områden.

Smak handlar om identitetsskapande, vilket inbegriper aspekter såsom kön, klass och kulturell identitet. Arkitekter skolas in i ungefär samma kulturella och sociala kontext och kan skickligt balansera på samma värdeskala av form, stil, smak och ideal. Att definiera innanför och utanför, felt och fult, rätt och fint – görs utifrån underförstådda koder som ofta gör det överflödigt att reflektera. Det outtalade har en tendens att skapa gemytlig sammanhållning, men är också en särskilt effektiv uteslutningsmetod. Detta gäller i allra högsta grad frågan om smakkulturer där det är väsentligt att förstå vilka privilegier det innebär att vara införstådd med den ”rätta” smaken. Och omvänt, vilket försåtligt hinder det kan vara att inte kunna orientera sig med relevant kulturellt kapital. Inom arkitektyrket handlar det bland annat om att bli medveten om den ofta självbejakande bubbla vi befinner oss i för att lättare kunna ifrågasätta, kritisera och välja hur vi vill förhålla oss till rådande ideal och normer. På samhällsnivå handlar det om att bli medveten om vilka strukturer och hierarkier som leder till de val som formar vår fysiska miljö och vårt samhälle.

Enligt den franske sociologen Pierre Bourdieu bestämmer kulturell bildningsnivå och levnadsbana vår smak. Den miljö vi har erfarenhet av och som bestämmer människors smakpreferenser, kallar Bordieau för Habitus. Habitus får mening tack vare att det skiljer sig från andra positioner eller livsstilar. Den smak som utmärker en viss grupp bär enligt Bourdieu alltid med sig en avsmak för andras smak. Enligt den här sociologiska modellen för smak som ideologi behöver en smakkultur definieras gentemot någon annans för att ha ett värde för den som identifierar sig med smakkulturen. Mitt ”bra” är bra för att jag jämför med ditt som jag anser vara ”dåligt”. Men om jag maskerar spåren av den personliga smaken blir min smakkultur och mina uppfattningar normen som definierar det ”goda”. Frågan om att osynliggöra är en fråga om positionering och makt.

För att syna och förståde rådande smakideologierna inom en disciplin, såsom arkitektur, behöver man titta på den historia som lyfts fram, hur arkitektrollen formuleras och reproduceras och hur vi använder språket när vi vill beskriva och formulera arkitekturen. I vår studie har vi följt en handfull svenska byggnadsverk via presentationer, diskussioner och samtal. Genom detta har vi velat exemplifierat hur den uppenbara men osynliga smakfrågan kan ta sig i uttryck i arkitekturen.

Kvarteret Kruthornet, ritad av Abako arkitekter i slutet av 1980-talet,består av en 60 meter lång tegelfasad med upprepade gavelmotiv och blå pilastrar som möter marken.

Eftersom aspekter som smak, stil och ideal ofta är osynliga för samtiden, kan det vara lättare att utgå ifrån en epok som vi borde ha viss distans till. Vi har då vänt oss till den så kallade postmoderna stileran i Sverige, ca 1975–1990. Postmodernismen var en period av starka formmässiga experiment och tydliga gestaltningsgrepp, som gör frågan om smak extra synlig. Det fördes en diskussion om smak inom arkitekturen och det fanns en strävan mot en mångfald av uttryck och stilar. Något decennium efter sin höjdpunkt ansågs den så kallade postmoderna arkitekturen dock vara formbunden, kommersialiserad och banal. Idag syns återigen valv, bågar, lunettefönster och collageaktiga interiörer som tydliga markörer för en ”vågad” arkitektur.

Genom de byggnader vi följt träder berättelser fram som visar olika sätt att distansera det egna arbetet från frågan om smak. Utmärkande är att god arkitektur antas ha objektiva kvaliteter som reser sig över den egna kortvariga samtiden. Att vara frikopplad från de fluktuerande influenser som hör till ens samtid – något som begreppet ”tidlös arkitektur” betecknar – är ett eftertraktat ideal. Den här typen av kvalitetsmarkerande begrepp stämplar arkitekturen med en självklar beständighet som därmed också antyds ha ett högre värde. Så väl under funktionalism som postmodernism visar sig detta vara ett väl inövat positioneringsmedel, uttrycken är bara olika. Det postmoderna idealet tillät och premierade förvisso referenser i arkitekturen – men det var likväl inte referenser till den egna samtiden utan till högt värderade delar av kulturhistorien som klassicismen, gotiken och renässansen.

En av de byggnader vi har studerat är kvarteret Kruthornet i Haga i Göteborg. Byggnaden ritades som ett kontors- och parkeringshus av Abako arkitekter i slutet av 1980-talet och byggdes 1991. Kv Kruthornet som idag utmärker sig som en synnerligen expressiv och formstark byggnad, beskrivs av den ansvarige arkitekten i tidskriften Arkitektur 1988 i framförallt sakliga ordalag. Presentationen håller sig till arkitekturens till synes mätbara värden. Beskrivningar av det associativa uttrycket, med sina utpräglade fasader, saknas. Istället betonas de rationella ansatserna till gestaltningens tillblivelse med betoning på hantverkarens arbete och materialens egenskaper. Aktiva val i formgivningsarbetet uteblir i beskrivningen. Arkitekternas arbetsmetod beskrivs som ett ”//….systematiskt återerövrande av svunna materialhanteringskunskaper, materialbetingad design, materialinspirerade geometrier, av att stå med gummistövlar i gropen, på ställningar tillsammans med muraren med en god sten och en pinne i handen…//”

Det kvarteret Kruthornet exemplifierar är ett vanligt förhållningssätt då arkitektur framställs. Uppenbara estetiska uttryck lämnas helt okommenterade eller framförs som resultatet av rakt igenom praktiska, rationella och pragmatiska beräkningar. Detta förhållningssätt verkar gälla oavsett typ och ambitionsnivå på arkitekturen. För att dra en parallell till mode – en kulturyttring som ju också kombinerar funktion med estetik – så vore det ungefär som att alla beskrivningar av mode skulle följa samma mall som beskrivningar av Fristads arbetskläder. Hävdar man rationalitet är det svårare att argumentera mot de val som uppenbart har gjorts.

Genom det här förhållningssättet är det inte bara gestaltningsvalen som osynliggörs. Det framställs som att en samling av icke-val har alstrat en självklar byggnad – inte en formgivare med expertis att gestalta byggd miljö. Det är med andra ord också ett osynliggörande av arkitektens kompetens som formgivare.

Maskerandet av smaken upprätthåller en svårnåbar maktposition för arkitekturen. Men denna maktposition är uppenbarligen ett tveeggat svärd för ämnet och för dem som verkar inom den. Att medvetet och kritiskt diskutera frågor om smak och ideal är paradoxalt nog ett sätt att höja arkitekturens faktiska ställning och relevans. Utan initierad förståelse är det svårare att med tillit acceptera praktikens vilja att driva och utveckla ämnet. Den senaste tiden har den här motsättningen aktualiserats i debatter som beskriver arkitekters elitistiska hållning och ”smakmonopol”. Risken är att där frågor om smak och estetik utelämnas återstår istället ett hålrum för oförståelse och polemik att gro.