“Restaurering är ett uttryck för sin tid”

Restaurering. Att återställa. Vi har alla en bild av vad det kan innebära. Inte sällan sätts ordet i samband med monumentvård, och får då en air av elitism över sig: De främsta byggnaderna restaureras med de bästa av material, beprövade metoder och gärna med inslag av forskning. Man återställer till en ursprunglig glans, lyfter fram, rekonstruerar. Däremot återställer man sällan till ursprungligt skick, oavsett vad man påstår, eftersom flera av de miljöer som restaureras kan ha saknat el, vatten och avlopp eller tillgänglighet på en idag acceptabel nivå när de uppfördes. Begreppet sopar dock banan med de enklare och mer handfasta beskrivningarna ”ombyggnad” eller ”renovering”. Restaurering; ja, då pratar vi inte längre om stambyten eller en ny köksinredning.

Låt oss göra en djupdykning i ordets betydelse och dess praktik idag.

Om man försöker beskriva sitt arbete med restaurering för en engelskspråkig kollega förvirrar man sig gärna lite ängsligt in i begreppen ”Architectural conservation” eller ”Preservation”, utan att känna sig helt bekväm med något av dem.

Det är inte konservering av det befintliga vi håller på med, det finns det konservatorer till. Och bevarande? För all del. Men utesluts då inte den praktik som avser förändring och komplement? Hela ämnet verkar tyngt av internationella dekret, lagstiftning, semantiska utflykter och tolkningsutrymmen. För att komplicera det ytterligare kommer ordet restaurering ofta med två ryggsäckar: -ideologi och -konst. Redan här börjar diskussionen bli direkt avskräckande och inbjuder knappast till öppna samtal kring vår byggda miljö. Att skära fel verkar mer eller mindre oundvikligt.

Men när orden väl fått gro är det svårt att släppa dem. De skärper tanken. Mer sällan diskuterar vi arkitektur i termer av ideologi eller konst. Om det är en lättnad eller en nackdel tål att fundera över.

En sak är fast och oföränderlig; att arbeta med restaurering är att adressera den befintliga miljön. Från att ursprungligen ha inkluderat endast monumentvård har ämnet sakta men säkert spridit sig till industrins övergivna hallbyggnader, lantbrukets magasin, modernismens bostäder och till stadsmiljöer. Utvecklingen går hand i hand med byggnadsminnesmärkning och definitioner av riksintressen eller världsarv. Så snart vi lyckats ringa in ytterligare ett område som bevarandevärt står vi med en ny fråga: hur ska vi hantera det här? Tiden stannar inte. Motsatsen till handling är förfall. Ur detta drivs, tvingande, restaureringspraktikens dialektik fram: Ska vi acceptera slitaget, uppskatta patinan, se det som en arkitektur som utmejslats av tiden själv? Eller ska vi, tvärtom, ge kulturarvet nya tolkningar, användningsområden och ny gestalt? Stillhet eller handling – båda är medvetna val som grundar sig i olika ställningstaganden. Detta motsatspar har funnits lika länge som man mer medvetet gett sig på kulturarvet i akt och mening att berätta något om det, det vill säga i över 200 år.

Nybyggd arkitektur skapas i ett behov, ett önskemål eller i arkitektens tanke. Vad gäller restaurering ligger patienten redan på operationsbordet och har vänner, fiender, släkt och någon slags diagnostiserad problematik. Vi har en relation till den byggda miljön, även om den ibland är rätt likgiltig eller till och med dålig. När den hotas börjar vi gärna engagera oss i den. Och våra idéer om hur patienten bör tas om hand sträcker sig från rekommenderad vila till amputation.

Kanske är det just dialektiken, med sin närhet till filosofi och politisk teori, kombinerat med den omgivning som redan gör anspråk på platsen, som binder restaurering till ideologi. Ifrågasättandet av tolkningsföreträdet följer nästan alla infekterade debatter om den byggda miljön. För en projekterande arkitekt är det tillspetsat, eftersom du som arkitekt kommer att sysselsätta dig med en byggnad du inte har ritat själv – ett förhållande som kräver respekt och förmåga att ifrågasätta de egna bevekelsegrunderna. Du står inte i centrum, situationen gör det och din kapacitet att förstå den. Kanske kommer byggnaden till slut påverka dig mer än vad du har påverkat den.

När ett projektteam ger sig i kast med en befintlig miljö ska det behärska sina egna uttrycksmedel men också ha en förståelse för det befintligas förutsättningar och dess ursprungliga sammanhang. Varje åtgärd är ett val som påverkar något som redan existerar. Valet ska ske inte bara med utgångspunkt i den egna skickligheten, men i relation till vad som redan finns där – hur det var tänkt, hur det har ändrats. I den bemärkelsen blir ordet restaurering ett uttryck för en högre kvalitet, en större kunskap hos alla inblandade, en mer tränad förmåga att göra komplexa avvägningar och kirurgiska ingrepp i till exempel stomme och bjälklag. Eller, när det faller sig, i stadsrummet. Det är en förflyttning av fokus från arkitekten till arkitekturen.

Varje restaurering är ett uttryck för sin egen tid, det är så den kommer att bedömas av eftervärlden. För många förblir upplevelsen av den ursprungliga miljön den mest grundläggande, svindlande. Andra kommer att lägga märke till de nya tillskotten; de som har anpassats till den äldre byggnaden, de som getts ett eget, kontemporärt, uttryck och som har tillskapat nya funktioner. Detta kräver en lång rad kompetenser utöver den gestaltande. Restaurering är en praktik som ligger djupt inbäddad i arkitekturens alla dimensioner. Här behövs kunskap om samhället, lagstiftning, värderingsmetodik, material, metod, konstruktion, produktionsplanering, samordning, teknisk innovation och resurshantering. Det är en kollektiv konstform. På det hela taget är en pågående restaurering ofta ganska rå och brutal, nära handen och långt bort från hypoteser om varsam ombyggnad. För att återanknyta till operationstemat: När vi syr igen operationssåret bör patienten dock ha blivit frisk.

Begreppet Restaureringskonst pekar alltså mot konst i bemärkelsen ”svårt”, som i ingenjörskonst, läkarkonst, byggnadskonst eller cirkuskonst. Det är en balansakt som kräver en lång rad aktörer för att lyckas. Alla dessa aktörer skapar något tillsammans – också att få dem att dra åt samma håll, att arbeta mot ett begripligt mål, kräver kreativitet.

Konst blir det när det nya övertygar, blir en ny helhet. Vi både vidmakthåller och utvecklar för människor; deras möjlighet att bli berörda eller få nya perspektiv är ett djupare syfte. Skapandet är kanske också det moment som skiljer restaureringen mest från det rena bevarandet. Det är en handling som inte bara innebär, men också syftar mot, en förändring. Att återställa. Precis som all arkitektur måste restaureringen lösa sitt problem – en bättre logistik, full tillgänglighet, bättre energivärden, en begripligare gestaltning, ett tillvaratagande av underliggande kvaliteter, en värdigare tillvaro för byggnad och brukare.

Restaurering utgör vare sig en byggnadstyp eller en stil, utan representerar ett angreppssätt. Det kan därför ibland kännas begränsande att ämnet så starkt har knutits till byggnadsvård. Att använda traditionella material och metoder kan vara klokt av många anledningar, en nödvändig kunskap, men sambandet mellan metod och mål är inte självskriven. Att det skulle finnas en skillnad mellan att restaurera ett slott, en gruva eller ett bostadsområde från 1970-talet är också ett snävt tänkande. Kategorierna är inte intressanta, även om tillvägagångssätten skiljer sig åt. Begreppet restaurering är ett uttryck för komplexiteten och ambitionen i uppgiften. Idag finns det anledning att snarare koppla det till tillvaratagandet av befintliga resurser än till de om bevarande eller konservering. Det är en långsam förflyttning mot en värld som inte förbrukar mer än vad den åstadkommer.

Det är osannolikt att vi någonsin kommer att kunna enas exakt om vad begreppen ovan betyder, mer än i lingvistisk bemärkelse. Men en sak är all bra restaurering ett uttryck för: Arkitektur.

Torun Hammar är arkitekt och gästprofessor i Restaureringskonst på Kungl. konsthögskolan/arkitektur.