Perifer mark blir urban front

Några av de många myter som florerar kring gentrifiering hävdar att det är en naturlig förändring av staden som gynnar alla invånare och att alternativet till gentrifiering är förfall. Inget av detta är sant. Gentrifiering är en mycket specifik form av stadsutveckling som kommit att bli dominerande i vår tid. Samtida populära stadsutvecklingsbegrepp som: ”förnyelse”, ”inkludering”, ”blandstad”, ”attraktivitet”, ”hållbar stadsutveckling” kastar en mystifierande slöja som döljer att gentrifiering gynnar vissa grupper på bekostnad av andra. När sociologen Ruth Glass på 1960-talet myntade begreppet gentrifiering var tonen en annan. ”Ett efter ett har många av Londons arbetarklasskvarter invaderats av övre och lägre medelklass. Ruffiga hus och längor – två rum uppe och två nere – har tagits över när hyreskontrakten löpt ut och gjorts om till dyra, eleganta bostäder. Större viktorianska hus som fått förfalla i äldre eller nyare tid, och som förr hyste hyresgäster eller på annat sätt nyttjades av flera boende, har renoverats på nytt. När denna ”gentrifiering” väl har inletts i ett område dröjer det inte länge förrän alla ursprungliga arbetarinvånare har trängts ut och hela områdets sociala karaktär har förändrats.”

Invasion, tränga ut, förändrats. Glass språk syftade till att fånga att gentrifiering ytterst handlar om makt och resurser – vem som ges plats i staden och på vilka villkor. Gentrifiering är varken naturlig eller oundviklig utan möjliggörs genom politisk styrning av markanvändning och kapitalflöden. I boken The New Urban Frontier visade Neil Smith hur gentrifiering närs och drivs av en ojämlik fördelning av makt och resurser i staden.  Istället för att vara en lösning på urbant förfall menade Smith att gentrifiering snarast möjliggör och upprätthåller dynamiken mellan förfall och investeringar. På så vis skapas, i en ständigt pågående rörelse, nya urbana fronter som kan exploateras. Med begreppet räntegap sökte Neil Smith fånga denna rörelse – gapet återfinns i ett stycke mark där skillnaden mellan det värde marken har skiljer sig markant från det värde marken skulle kunna få med en annan, fastighetsekonomiskt, ”bättre” användning. När nu kommuner driver gentrifiering under epitetet ”stadsförnyelse”, eller det mer normativa imperativitet ”att bygga stad”, drivs fastighetsvärdena upp med betydande konsekvenser för de människor som verkar och bor i områdena.

I Göteborg marknadsförs den ”nya” stadsdelen Kvillebäcken som ett skyltfönster för hållbar stadsutveckling. Utvecklingen är ett första steg på den radikala omvandling av Göteborgs centrala delar där city skall expanera till andra sidan älven och inkludera delar av Hisingen.

På platsen där det nya bostadsområdet Kvillebäcken växer fram låg tidigare ett oansenligt industriområde utan namn – ofta kallat bortom Backaplan eller Gustaf Dalénsområdet. Industriområdet växte fram under 30- till 40-talet och var inledningsvis främst metall- och färgindustrier men ersattes successivt av plåtfirmor och bilverkstäder och senare mindre handel och olika verksamheter. De låga hyrorna och möjligheten att bygga om lokalerna invändigt gjorde att området var en betydelsefull och centralt belägen plats för verksamheter som annars har svårt att betala de höga hyror som återfinns i City. Trots att planer länge fanns för en ombyggnad saknades det ekonomiska intresset hos investerare – beläget på Hisingen sågs området som perifert. Planerna på ombyggnad gjorde att hyresgäster i hög grad gavs korttidskontrakt då de hyrde lokaler och området försattes i vad Gabriella Olshammar i sin avhandling kallade för ett ”permanentat provisorium”. En omritning av stadens karta förändrade läget. Idén om Älvstaden med ett City på båda sidor om älven innebar att den perifera marken plötsligt sågs som central och potentiellt värdefull. Det hade skapats en urban front.

I de nya städer som växer fram – där kunskap, kreativitet och konsumtion premieras – signalerar den äldre industribebyggelsen en rest från det förflutna som inte passar in. Redan 1996 påpekade Näringslivssekretariatet (nuvarande Bussiness Region Göteborg) att ”Hisingens karaktär av industriområde och ’arbetarstadsdel’ /…./ fortfarande /torde/ påverka dess attraktivitet för de mer ’borgerliga’ tjänsteföretagen”. Gustaf Dalensområdet ansågs vidare ge intrycket av ”ett industriområde i förfall”.  Konklusionen Näringslivssekretariatet drog var att det var ”väsentligt att stärka hela Hisingens image”.  Förslaget talar sitt tydliga språk – Hisingens karaktär av arbetarstadsdel var inte tillräckligt (ekonomiskt) attraktiv – att stärka imagen handlar i hög grad om att förändra karaktären så att det bättre passar in i medelklassens föreställning om det urbana. I detta språkmaskineri betecknas ”gentrifierare” – den grupp medelklass som avses flytta in i renoverade och ombyggda områden – ofta som banbrytare eller pionjärer – som om de landstiger obruten mark där ingen tidigare varit.

Forna (centrala) industriområden tenderar att värderas i dagens samhälle i den grad de kan omvandlas och omstöpas på ett sätt som är anpassat till den samtida stadsplaneringsapparaten och bidrar till stadens förnyade identitet. På så sätt kan de bli platser för nyinvestering, värdeökning och omvärdering och marknadsförs som nya ”kreativa oaser” eller ”gröna bostadsområden”. Med den språkliga omstöpningen följer nästan alltid en stigmatisering av den tidigare användningen – i termer av ”waste” med ordets många skilda konnotationer till smuts, skräp, tomhet, slöseri, värdelöshet, oduglighet, förorening. Den urbana fronten i Gustaf Dalénsområdet följde ett välbekant mönster – stigmatisering av platsen (såsom en slum, kåk- och barackstad och inte minst med kommunalstyrelsens ordförande Anneli Hulténs ord som ”Gazaremsan – ingen ordning alls”) och ett ekonomiskt övertagande följt av rivning. Den hårt drivna marknadsföringen av bostadsområdet som nu växer fram hämtar sin näring genom att markera skillnad till det förflutna. När det tidigare området kännetecknades av moskéer, föreningsverksamheter och bilverkstäder målar marknadsföringsfilmen Kvillebäcken – kontinentalt och göteborgskt istället upp en bild av framtida vita invånare som knappast utför kroppsarbete utan istället njuter av det nya stadslivet:

”Vi som bor i Kvillebäcken älskar stadslivet och uppskattar det okonventionella, det som överraskar, det som bubblar av liv, kreativitet och mångfald. Vi är engagerade i samhälls- och miljöfrågor och samtidigt ’vardagslivsnjutare’ av stora mått. Vi ser oss gärna som något av banbrytare. Det är nog därför vi gillar att den ursprungliga själen från gamla Kvillebäcken finns kvar som en charmig ingrediens i det nya Kvillebäcken som har vuxit fram.”

Sedan kommunen riktat strålkastljuset mot Hisingen i början av millennieskiftet har mycket hänt. Av de femtiotalet verksamheter som tidigare fanns i industriområdet finns endast en kvar – flyttad till den nya saluhallen som blivit den charmiga ingrediens som återstår av det gamla området. Frontlinjen har flyttat vidare in mot Kvillestan – där flera av fastigheterna redan börjat renoveras med stigande hyror som följd.

Urbana fronter återfinns överallt i våra städer och med nuvarande bostads- och stadsutvecklingspolitik kommer allt fler stadsdelar att gentrifieras och människor med låga inkomster att tvingas bort. Det är en utveckling som urholkar städerna, skapar skarpa gränser mellan rik och fattig och underminerar möjligheterna till en rättvis fördelning av stadens resurser. Motsatsen till gentrifiering är inte förfallna stadsdelar utan en demokratiserad stadsplanering och bostadspolitik som tar utgångspunkt i kollektiva behov och värden.