På gemensam mark i Venedig

År 1999 fick ekonomen Elinor Orstrom Ekonomipriset till Alfred Nobels minne för sina analyser av ekonomisk organisering, särskilt kring samfälligheter. Hon hade visat möjligheterna för en långsiktigt hållbar ekonomi där det är brukarna som tar besluten, inte staten eller riskkapitalister.
Inom planering och arkitektur har brukarna de senaste åren fått ta allt större plats. Temat för den trettonde arkitekturbiennalen i Venedig, under ledning av den brittiske arkitekten David Chipperfield, var också Common Ground.

Under öppningsdagarna i Venedig berättar Chipperfield att han valde titeln efter att ha formulerat vad han ville visa: hur arkitektur i grunden är ett verktyg för att förbättra livet i det samhälle vi lever i.

– Därför är arkitektur ett politiskt instrument. Men det kräver att allmänheten har tillräcklig kunskap för att kunna be om en arkitektur som uppfyller deras önskemål om framtiden. 99 procent av vår byggda miljö består av platser vi använder dagligen. “Our Common Ground.” Vi har glömt bort det när vi fokuserar på spektakulär arkitektur, på museer och konsthallar.

Redan under öppningsdagarna får Chipperfield ta emot kritik för sitt val av både tema och arkitekter. Samtidigt som vernissagepubliken befinner sig på plats levererar Wolf Prix en het salva i AJ, Architect’s Journal, om Chipperfields “banala biennal” och om hur han har missat att hantera de stora politiska frågorna bakom arkitektur. Chipperfield får också kritik för att det är de stora stjärnarkitekterna som bjuds in, som inte gjort sig kända för att arbeta med det vi kanske förknippar med Common Ground, att arbeta med publika platser och för det allmännas bästa. Dessutom är nästan alla inbjudna från Europa, med stor dominans från Schweiz.

Men för David Chipperfield handlar temat också om att vi ingår i en gemensam arkitekturtradition. Han har bett arkitekterna visa varifrån deras arkitektur kommer – från vilka tankar, utmaningar och idéer.

– Common Ground är att ha olika idéer, men förenas i samma vision. Arkitektur är troligen den mest kollektiva aktivitet som finns. Men vi behöver också det arkitektoniska geniet för att föra oss framåt och uppåt, särskilt i den ekonomiska kris vi befinner oss i. Frågan är hur den arkitekturen kan bidra till samhällets utveckling.
Common Ground är alltså ett vitt begrepp och tolkas också så under biennalen. I Arsenalen, ett gammalt varv i utkanten av Venedig, ryms de arkitekter som bjudits in på temat och de fyller de stora tegelsalarna med installationer, modeller, ritningar, ljus och ljud. Här dominerar veteraner framför något yngre kontor. Totalt finns 158 utställningar bara inom temat! Här finns också vissa av de 112 nationella paviljongerna, varav några förhåller sig till temat. En bit bort, i trädgården Giardini, ställer de flesta nationella paviljongerna ut, förutom i en större central paviljong som rymmer delar av temautställningen. Dessutom finns andra utställningar utspridda i Venedig. Louisiana och Gehl Architects visar till exempel Life Between Buildings på ön San Giorgio Maggiore.

I ett av de första rummen i Arsenalen hänger vita skulpturala strukturer som de flesta känner igen som Zaha Hadids. I rummet finns modeller och studier från arbetet i Zaha Hadids studio och dessutom verk av tidigare arkitekter i samma tradition, såsom Frei Otto, Felix Candela och Heinz Isler. Här framhäver Hadid sin del i en utveckling kring arkitekturens geometrier och strukturer.

En av de rakaste och vackraste tolkningarna av temat gör Kuwait som deltar i biennalen för första gången. Zahra Ali Baba ledde arbetet i ett nätverk av arkitekter och forskare som har tagit fasta på ett slags samlingsrum i Kuwait, så kallade diwaniyas, och som har stor betydelse för den politiska diskussionen i Kuwait. Innan oljan började exploateras på 1960-talet fanns 18 diwaniyas i hela landet. Idag finns över 3.000. Men bara män har varit tillåtna i dessa publika rum, kvinnors samtal har fått ske i hemmen. En kvinna som gör entré i en diwaniya blir ignorerad, berättar Zahra Ali Baba.

Men sedan fyra år (!) har kvinnor rösträtt i Kuwait och ett fåtal diwaniyas för både kvinnor och män har öppnats.

– Här kan alla mötas för ett demokratiskt samtal, säger Zahra Ali Baba.

Den här typen av offentliga rum har också påverkat landets stadsplanering. Det stora rummets golv är täckt av ritningar och diagram från översiktsplaner, de flesta ogenomförda, som illustrerar utvecklingen i landet under de senaste 50 åren, oljeindustrins period.

Måltiden som en plats då vi delar samma rum är kärnan i utställningen Gran Horizonte. Urban Think Tank, aktuella i tävlingen om ny stadskärna i Kiruna, är några av David Chipperfields gäster och de känner sig som självklara sådana. De återgäldar gästfriheten med att bygga en restaurang mitt i Arsenalen – som blir en naturlig mötesplats på biennalen. I botten av konceptet ligger fenomenet kring byggnaden Gran Horizonte i Caracas, ett höghus som aldrig färdigställts. Ett betongskelett utan fasad, hiss eller elektricitet bebos av hundratals människor som bildar ett litet fungerande och isolerat samhälle tillsammans, ett squat.

– Vi vill visa att informella städer, så kallad slum, är viktig för den urbana utvecklingen, säger Alfredo Brillembourg och Hubert Klumpner och delar ut sin nya tabloid Slum.

Den iransk-brittiska arkitekten Farshid Moussavi går i sin utställning till Deleuze och hans teoribygge kring begreppet “affects”. Hon förklarar “affects” som det arkitekter uttrycker i sin arkitektur, men som ligger före vår personliga upplevelse av den. Besökarna omsluts här av projektioner som förändrar rummet och upplevelsen av det. Projektionerna visar fasader, material och mönster som arkitekter skapat för att förmedla ett uttryck eller en känsla, en “affect”.

– Arkitektur upplevs inte på samma sätt av olika personer. Arkitektur kan inte skapa upplevelser men arkitekter kontrollerar dessa “affects”. Det är som att lyssna på samma stycke musik. Kompositören ville förmedla en tanke och en känsla, men vi får ändå olika upplevelser av musiken beroende på vår egen biografi och personlighet, förklarar Farshid Moussavi.

De nationella paviljongerna i Giardini förhåller sig friare till temat, även om flera av dem mycket väl kan rymmas inom Common Ground, med de breda tolkningsmöjligheter som finns. Japan fick Guldlejonet för bästa nationella paviljong, med Toyo Ito som curator. Här är tolkningen av temat jordnära. Fem arkitekter samarbetade med fiskare i en by som drabbades hårt av tsunamin 2011. Kazujo Sejima från SANAA, en av de fem, berättar under en av många debatter under biennalen hur arkitekterna själva tog initiativ till projektet. Först var bara ingenjörer inbjudna att reparera förstörd infrastruktur. Men nya bostäder kommer att ta flera år att bygga och byinvånarna måste bo i tillfälliga bostäder. De såg att det framför allt var gemensamma lokaler som saknades för invånarna, platser att mötas på. Med hjälp av sponsrande företag och arkitekturstudenter försöker de hitta en möjlighet att bygga enkla byggnader i byn.

– Vi frågade oss vad vi arkitekter kan göra och började först arbeta utan kund, förklarar Kazujo Sejima.

Utanför USA:s paviljong sitter människor i energiska samtal på röda kuber, en del av utställningen Spontaneous Interventions. Här inne visas 124 projekt som alla har ett bottom-up-perspektiv och har utförts av arkitekter, konstnärer och lokalbefolkning tillsammans. Här finns cykelbanor, mobila trädgårdar, marknader och tillfälliga vigselrum. Alla projekt i det offentliga rummet, som kommer invånarna till gagn. Ett komplext system leder vägen mellan projektens teman med olika färger.

– Vi behöver skapa en ny ikonografi, nya färger för USA säger David van der Leer som har varit curator för utställningen.

Nationerna väljer att utnyttja sina paviljonger på olika sätt. Spanien har bjudit in fem kontor som visar flera av sina projekt. Fernando Menis visar upp sitt aktuella arbetsbord, med alla arbetsmodeller av akustiska lösningar för Torun auditorium i Polen, på en vägg och bakom den sin historia och tidigare projekt.

– Jag visar genom mina projekt hur jag utvecklats till den arkitekt jag är idag, förklarar han.

Spanska Cloud9 fick priset Best Building of the Year på World Architecture Festival i Barcelona 2011 för den publika byggnaden Media-ICT Building. I Venedig visar kontoret upp modeller av byggnaden tillsammans med projekt som priset ledde vidare till, bland annat ett i Kuwait. Kontoret arbetar tvär¬disciplinärt och rymmer förutom 20 arkitekter också bland annat biologer och musiker. På väggen i paviljongen hänger en karta över deras samarbetspartners. Enric Ruiz-Geli, som leder Cloud 9, förklarar att den gemensamma visionen är att skapa pilotprojekt för olika framtida klimatsituationer.

– Europa måste konkurrera med Asien med sin kunskap. Vårt budskap till biennalen är att vi måste bygga kunskapen tillsammans med andra än arkitekter.

Till skillnad från Spaniens överfyllda paviljong har Nederländerna låtit Petra Blaisse ensam ta hand om utrymmet. Hon gör det med ett draperi som löper längs en skena i taket och allteftersom delar upp rummet i ett antal mindre. Budskapet är att poängtera möjligheter för existerande byggnader att transformeras till nya syften och funktioner.

Utställningen är en kommentar eller fortsättning på 2010 års nederländska utställning Vacant NL som lyfte fram outnyttjade lokaler i hela landet. Allt för magert, tycker Ronald Rietveld som var curator för 2010 års nederländska paviljong, tillsammans med sin bror Erik Rietveld. Han har också synpunkter på den nordiska paviljongen.

– Som en formövning för förstaårsstudenter, säger han. Samtidigt är det troligen svårt att skapa utställningar som gör Sverre Fehns paviljong från 1962 rättvisa.

Finland är värdland för den nordiska paviljongen i år. Curator Peter MacKeith bjöd in 32 arkitekter från Finland, Sverige och Norge, alla födda efter 1962, till utställningen Lighthouses. Uppgiften var att gestalta den nordiska identiteten och arkitekternas egna i ett givet format på 60x60x60 cm och samtidigt förhålla sig till kontexten och varandra.

– Det jag kan läsa av resultatet, säger Peter Mac¬Keith, är att nordiska arkitekter inte förhåller sig till naturen på en romantiskt sätt. Istället visar de en tydlig medvetenhet om att naturen är hotad. Kuberna bjuder också in till att röra vid, de har en stor materialitet.

De flesta objekt upplevs här just som objekt, men Nod Combine utmärker sig. Kontorets “kub” är ett rum att kliva in i för att uppleva en filmad vandring genom Södermalm i Stockholm. Ett landskap i förändring.

– Vi vill visa vårt arbetssätt. Att inspirera människor till att involvera sig mer i beslut som rör deras byggda miljö. Med en dialog som kombinerar lokalkännedom med professionell kunskap kan arkitekter och politiker också fatta bättre beslut, förklarar Anders Mårsén från Nod Combine.

Danmark strax intill nordiska paviljongen har tagit sig an utmaningen med Grönlands smältande glaciärer. Paviljongen förmedlar en karg ö som luktar fisk (hänger torkad i entrén). Det danska arkitektkontoret BIG bidrar med ett förslag till flygplats i Nuuk på Grönland.

– Det arkitekter kan bidra med i klimatdiskussionen är att visa på konkreta bilder av konsekvenser av förändringar och av de beslut vi fattar, säger Bjarke Ingels från BIG i en debatt vid paviljongen under en av öppningsdagarna.

Flera nationer tar i sina utställningar arkitekturens akustik på allvar. Tydligast är Polen som lyfter fram rummet som en stor resonanslåda. De gråspacklade väggarna rymmer högtalare och ljud som förstärker vår insikt om att rum kan vara jättelika instrument och ger en tankeställare om de många akustiskt okänsligt rum som formges idag. En essäsamling följer med utställningen där vi bland annat får ta del av Sten Eiler Rasmussens budskap: “I hope that I have been able to convince the reader that it is possible to speak of hearing architecture.”

Sista öppningsdagen får Álvaro Siza Vieira ta emot Guldlejonet för sin livsgärning. Hans installation, längst bort i en trädgård utanför Arsenalen, ger också den starkast rumsliga upplevelsen på biennalen. En vandring genom trånga gränder, med referenser till Venedigs stadsrum, omgärdade av murar putsade i varmt rött.
Och David Chipperfield uttrycker sin tacksamhet till Álvaro Siza.

– Siza kombinerar hantverkskännedom med passion och mänskliga värden. Jag har svårt att föreställa mig någon starkare än Siza. Som tack har han gett oss en fantastisk paviljong.