Oslotriennalen visar projekt i arkitekturens gränsland
Med avstamp i dagens globaliserings- och migrationsfrågor visar arkitekturtriennalen i Oslo på arkitektkårens möjlighet att ingripa på oväntade sätt. Projekten spänner från en kartläggning av frivilliginsatser på Lesbos till en äppelpress för ett norskt asylboende.
– Vi vill diskutera vad vi menar utgör en ny sorts tillhörighet och vad det i sin tur betyder för arkitekter, vare sig det gäller politik eller estetik, säger Carlos Mínguez Carrasco, en av de fem curatorerna bakom Oslos arkitekturtriennal vars sjätte upplaga öppnar idag.
På plats i Norges design- och arkitekturcenter, Doga, som hyser en av de två utställningarna, visar den New York-baserade arkitekten de två bidrag han tycker är starkast.
Tre stora plexiglasskivor illustrerar hur ett nätverk i form av rutter och mottagningsstationer succesivt tagit form på Lesbos de två senaste åren. I bakgrunden rullar en What’s app-tråd som användes av frivilliga på plats i december. På en vägg bredvid sitter foton av begravningar av några av dem som inte klarade resan. Ceremonierna arrangerades av aktivistgruppen The Center for Politcal Beauty som med stöd av de anhöriga fraktade de döda från Medelhavets kust till begravningsplatser i Berlin som politisk kommentar.
– Vad som är intressant är att inse att havet också är arkitektur, eftersom graven finns någonstans i havet. Det här är en mörk sida av utställningen, men arkitektur är inte bara för människor utan också för de döda. Vi har engagerat arkitekter att engagera sig i de här svåra frågorna för vi menar att arkitektur i högsta grad även finns på platser som Lesbos, säger Carlos Mínguez Carrasco.
Även de övriga 34 bidragen i rummet visar arkitektur i bred bemärkelse, majoriteten är nya verk. Här hänger bland annat en gigantisk säck med foder för norska fiskodlingar av sojabönor från plantager i Amazonas som tränger bort lokalbefolkning och djur. Intill står en modell som representerar ett Madridbaserat forskningsprojekt om de informella ekonomier som uppstår efter att en vräkning har ägt rum.
Om On Residence, som utställningen på Doga heter, uppehåller sig vid kommentar och analys är systerutställningen på Nasjonalmuseet Arkitektur platsen för mer konkreta arkitektförslag. Därmed inte sagt att de tio bidragen i In Residence, som denna del heter, är mindre oväntade.
Här får besökaren ta del av berättelser om de hemlika patientrummen i Dubais lyxiga sjukvårdsstad, läsa om de dygnet-runt-öppna hyrförråden för New Yorks konstant flyttande unga medelklass och lyssna till mannen som försörjer sig på att sälja drömmar genom att hyra ut fejkautentiska lägenheter via Airbnb.
Vid en nyritad äppelpress med tillhörande manual står Joakim Skajaa från Eriksen Skajaa Arkitekter. Kontoret har tidigare forskat på kollektiva lösningar och arbetat med nyanlända. Det bidrag de sände triennalen kretsar kring en övergiven äppellund intill ett boende för asylsökande.
– Vi ville undersöka hur trädgården, som ju representerar en idé om paradiset, skulle kunna bli en tillflykt från flykten. För oss var det viktigt att inte komma som arkitekter och göra något konstigt utan att bidra med något praktiskt användbart som samtidigt var poetiskt, säger han.
Joakim Skajaa ser äppelprojektet som en självklar del av sin arkitektpraktik, eftersom det handlar om ett grannskap och platsens kvalitet. Hans inställning delas av arkitekten och doktoranden Elisabeth Søiland, som tillsammans med sociologen Åsne Hagen och arkitekten Silje Klepsvik undersökt hur nyanlända skulle kunna välkomnas snabbare in i det norska samhället.
Det färdiga konceptet innehåller bland annat en prototyp på en app där etablerade norrmän hyr ut rum till asylsökande vilket bekostas av staten, som lägger samma summa som uppehället på ett asylboende skulle kostat.
– Hur man organiserar rum och hur man använder dem för att öppna upp samhället är definitivt arkitektur för mig, säger Elisabeth Søiland.