Normkritisk visualisering ger mer jämlika städer

Som samhällsbyggare ser vi ett stort glapp mellan de tidiga skedena i stadsutvecklingsprocessen och de senare, då ett förslag ska presenteras. Tidigt lägger vi en värdebaserad grund genom till exempel dialogprocess där vi tar reda på hur vardagslivet på platsen ser ut idag, vilka kvaliteter som ska stärkas och vilka som ska adderas. I senare skeden följer inte alltid dessa kvaliteter med i de visualiseringar som används för att visa upp projektet. Här ser vi stor möjlighet till förbättring genom normkritisk visualisering.

Ett normkritiskt perspektiv innebär att synliggöra rådande normer och analysera dem, men också om att ifrågasätta de ojämlika maktstrukturer som dessa normer skapar i vårt samhälle. Normkritik handlar om att komma åt själva grunden till varför ojämlikhet mellan olika människor uppstår. Det innebär att man är självkritisk och låter insikten om människors olika förutsättningar i den byggda miljön påverka det dagliga arbetet som arkitekter och stadsplanerare. Det handlar alltså om att vi samhällsbyggare måste ställa oss frågan: Vilket samhälle är det vi bidrar till genom de normer vi visar upp i våra visualiseringar?

Att visualisera genom till exempel bilder, presentationer, 3D- och fysiska modeller är en självklarhet i arbetsprocesser inom arkitektur och stadsutveckling. Beställare och andra som berörs av vårt arbete vill kunna föreställa sig resultatet i förväg. Illustrationer tas fram och används flitigt både i interna och externa sammanhang av såväl byggherrar, arkitekter, stadsplanerare som andra i processens olika skeden. En känsla och en upplevelse ska förmedlas. Problemet är att det sätt vi idag visualiserar på många gånger förstärker samhällsnormer och riskerar att bidra till exkludering snarare än inkludering.

Vår erfarenhet är att de normer som finns inom arkitekturvisualisering sällan utmanas. Vilket vardagsliv kommer att utspela sig här, vilka är invånarna och vem ges rätten eller förutsättningarna att vistas här? Vad vill vi säga med visualiseringen av vårt arbete? Med bilderna vill vi gärna visa upp en vision, vilket gör att de ibland kan uppfattas som utopiska och i värsta fall omöjliga att uppnå. Ofta domineras bilderna av ballonger, blå himmel, glada barn och en majoritet av vit medelklass. Våra ambitioner inom stadsutveckling talar om mångfald och allas rätt att ta plats i staden. Att integrera mer normkritiska visualiseringar kan få oss att reflektera över, utmana och utveckla våra förslag redan i tidiga skeden och genom hela skiss- och gestaltningsprocessen.

Det finns mycket forskning på stadsbyggnad och makt. Forskaren Julia Fredriksson vid Chalmers Arkitektur lyfter både fram forskning kring rumsliga strukturer och människors liv i staden i relation till makt, och forskning med fokus på planeringsprocesser. Det finns även studier kring representation och bilder av staden, och hur de bidrar till att upprätta och upprätthålla maktstrukturer. De flesta visualiseringar målar upp en bild av ett vardagsliv med fokus på unga, ”kreativa” innerstadsmänniskor och en köpstark medelklass för att marknadsföra platsen. Personer som inte känner igen sig i denna vision riskerar då att känna sig exkluderade.
Marcus Jahnke, designforskare vid RISE, betonar att forskning i gränslandet mellan design och normkritik inte är ett sammanhållet eller väletablerat fält, och inom designforskningen är den än så länge bara en smal fåra.

Att integrera mer normkritiska visualiseringar kan få oss att reflektera över, utmana och utveckla våra förslag redan i tidiga skeden och genom hela skiss- och gestaltningsprocessen, menar Samuel Michaëlsson och Lisa Wistrand.

Ett exempel på inspiration inom området är dock den brittiska kultur- och samhällsteoretikern Sara Ahmeds koncept ”the feminist killjoy”, den feministiska glädjedödaren – beskriven i The Promise of Happiness, år 2010 – som beskriver hur feminister positioneras som glädjedödare i en sexistisk värld. Enligt Ahmeds analys visar detta hur sociala normer upprätthålls genom att de kopplas samman med behovet av att inte förstöra den ”goda stämningen” för att åstadkomma normbrytande förändring.

Hur kan vi som samhällsbyggare ta lärdom av denna forskning och applicera den i våra processer? I vårt forskningsprojekt inom White Research Lab (WRL) ville vi utmana rådande normer med visualisering som verktyg. Vi valde Järntorget i Göteborg, en plats med många associationer och av stor betydelse för staden, både som geografisk knutpunkt och som en plats av politisk och social relevans. Med Järntorget som bas tog vi fram en rad snabba skisser på hur vi normalt brukar visualisera en plats – till exempel utifrån olika årstider och aktiviteter.

Utöver dessa visualiseringar tog vi även fram ett antal bilder som visar Järntorget utifrån mindre representerade perspektiv och situationer. Till exempel visar de kompletterande bilderna torget befolkat endast av kontorsmänniskor, demonstranter och polis under en fredlig manifestation, samt en mer tillspetsad situation där polis och demonstranter drabbar samman.

I denna studie blev det tydligt för oss att en plats som Järntorget med sitt komplexa vardagsliv inte på ett rättvisande sätt kan sammanfattas i en enda bild. Visualiseringarna av Järntorget hjälpte oss också att förstå hur platsens historia, identitet och fysiska förutsättningar skapade ramar och möjligheter för olika människors vardagsliv och aktivitet.

Den stadsutveckling som vi idag ägnar oss åt inkluderar inte alla grupper. Som samhällsbyggare behöver vi jobba på bred front och utveckla alla våra verktyg för att de miljöer vi skapar ska bli mer inkluderande. Visualiseringarna är ett av branschens verktyg. Genom att använda normkritiska visualiseringar i högre grad än idag kan vi delta i en positiv utveckling av våra byggda miljöer, i stället för att låta rådande normer styra dess utformning. Det handlar konkret om att beskriva platsens funktion och karaktär utifrån fler människors perspektiv och upplevelser, och nyttja visualiseringens möjligheter och kraft.

Vi samhällsbyggare har makten att antingen inkludera eller exkludera genom vårt arbete. Att i våra visualiseringar fylla en bild med normkritiska skalobjekt kan vara ett steg på vägen, men är inget självändamål. Framförallt tror vi att visualisering måste integreras tidigt i projekten, som ett analysverktyg och inte enbart för att sälja projektet.

Samuel Michaëlsson är visualiserare på White Arkitekter och driver arkitekturtidskriften PAPER magazine. Lisa Wistrand är kulturgeograf på White Arkitekter.