Nätverk av mötesplatser säkrar sociala värden

En avgörande del av vår förmåga att hantera samhällsutmaningar är länkad till förekomsten av det som bland andra sociologen Pierre Bordieu och statsvetaren Robert D Putnam benämner som socialt kapital. Det vill säga starka och svaga sociala band – relationer – mellan människor. Socialt kapital är något vi bygger tillsammans och det kan inte sparas och ”läggas på hög”. Det måste ständigt förnyas genom nya möten mellan människor.

En grundläggande förutsättning för att vi ska kunna mötas är att vi ser varandra. Genom den vardagliga samvaron i samhällets delade rum, som gator, köer och lekplatser, vänjer vi oss vid varandras närvaro. Vi ”lär oss” tolerans och grundtillit, vi socialiseras. På mer avgränsade och riktade platser, som fikarum, barer och omklädningsrum, utvecklar vi fördjupade relationer. På ytterligare andra platser, som kontor, klassrum och föreningslokaler utvecklas synergier, gemensamma målsättningar och projekt. Förutsättningen för olika typer av möten är att det finns ett rikt utbud av mötesplatser som understödjer och möjliggör dem.

Sverige har historiskt – åtminstone under en betydande del av efterkrigstiden – varit ett relativt socialt och kulturellt homogent land med ett stort utbud av sammanbindande mötesplatser. Många av dem i form av folkrörelser, som arbetar-, frikyrko-, nykterhets- och idrottsrörelsen. Sedan ett antal decennier tillbaka går vi emellertid mot en tilltagande social och kulturell heterogenitet. För att underhålla det sociala kapitalet i ett heterogent samhälle måste vi arbeta än mer målmedvetet med att stärka de överbryggande mötesplatserna. Där möts grupper över identitetsgränser och utvecklar både ömsesidig tillit och gemensamma identiteter, som komplement till sina olika gruppidentiteter. Förutsättningarna för överbryggande möten är att olika gruppers vägar korsas tillräckligt ofta i sammanhang där det finns både möjligheter till, och krav på, interaktion.

Själva nätverket av mötesplatser har en fundamental betydelse för oss alla och utgör en form av osynligt samhällskapital, för vilket ett betydande ekonomiskt värde skulle kunna beräknas – om man så ville. På Inobi har vi utvecklat ett teoretiskt begrepp för att kunna tala om och analysera nätverk av mötesplatser. Vi kallar det för interstrukturen, vilket ungefär betyder ”den sammankopplande infrastrukturen av platser som möjliggör och stimulerar social interaktion mellan människor”.

I det vi då kallar en strategisk interstrukturförsörjning bör de olika mötesplatserna ses som strategiska noder i ett nätverk som existerar i flera dimensioner. Det innebär att vi måste ta hänsyn till att möten inte bara sker i det fysiska rummet utan även inom ramen för korporativa mötesplatser (gemensamma organisationer och intressen), på virtuella mötesplatser (sociala medier) och i temporära mötesplatser (händelser tydligt avgränsade i tiden, såsom evenemang, mässor med mera). Det medför att fysiska mötesplatser måste utformas med hänsyn till vilken funktion de kan fylla för att understödja mötesplatser i andra dimensioner.

Detta nätverksperspektiv öppnar för att göra varje mötesplats mer ändamålsenlig och värdefull genom att se dess relation till andra platser. Ett exempel är de lokala matbutikerna på stadsdelstorgen som inte bara fyller en praktisk funktion i grannskapet utan också fungerar som magneter för rörelser som gör att andra verksamheter och mötesplatser runt omkring dem kan existera. I mindre samhällen är det inte ovanligt att matbutiken kompletterats med en hörna med sittplatser och en kaffetermos. En enkel form av kompletterande mötesplats som möjliggörs av stråket till och från butiken, men med möjlighet till andra former av möten än de som matbutiken medger.

Att trygga ett allsidigt utbud av mötesplatser borde egentligen höra till kärnan i arkitekters och stadsplanerares verksamhet. De miljöer vi utformar har en mycket stor betydelse för värdeskapande möten, och därmed för samhällsutvecklingen i stort. Vår formgivning griper in i förutsättningarna för möten på alla nivåer, från övergripande stadsstrukturer, kvartersformer och stråk till utformning och orientering av entréer, passager och förgårdsmark – de små detaljerna som avgör hur väl de stora greppen fungerar i praktiken.

Att förstå hur interstrukturerna fungerar i den fysiska miljön och aktivt arbeta för att nya byggnader och stadsmiljöer skall verka såväl sammanbindande som överbryggande är helt centralt om vi vill att samhället skall gå mot integration snarare än segregation.

För den enskilda mötesplatsen finns mycket erfarenhetsbaserad och grundläggande kunskap från arkitektyrket att använda för att optimera platser beroende på deras roll i interstrukturen. Vi vet till exempel att social interaktion inte bara är beroende av närhet – upplevelser av trygghet och trivsel är också avgörande för att människor ska vilja interagera med varandra på en plats. Likaså att det finns något att interagera kring.

När det talas om mötesplatser inom samhällsplanering och fastighetsutveckling saknas ofta helhetsperspektivet som ser både interstrukturen och den enskilda mötesplatsen. En plats genererar inte värdeskapande möten per automatik bara för att vi skriver ”mötesplats” på en plankarta. I samband med nyexploateringar går samhällsplaneringen ofta bet på att ställa krav på ett allsidigt utbud av platser för olika former av social interaktion inom och mellan grupper. Därmed blir många nya miljöer helt i onödan dåliga på att stimulera möten. Och många miljöer blir i praktiken direkt hämmande och bidrar till social segregation och isolering.

Byggprojekt som genomförs utifrån snäva sektoriella perspektiv och utan interstrukturanalys riskerar å sin sida att slå sönder befintliga interstrukturer. De samhälleliga kostnaderna för sådana felbeslut blir sällan synliggjorda, eftersom det inte finns begrepp för att tala om dem, än mindre mäta och utvärdera dem – själva interstrukturen är osynlig.

Genom att inventera och analysera data rörande mötesplatsers användning är det möjligt att göra mer underbyggda antaganden för vilka strategier som kan leda fram till att fler värdeskapande möten sker. En mötesplatsanalys kan givetvis göras på en enskild mötesplats, men den kommer inte att säga så värst mycket. Mötesplatser är nämligen kontextuella och definieras alltid i relation till det omgivande systemet av mötesplatser. Enskilda mötesplatser kan alltså inte förstås fullt ut med mindre än att interstrukturen också studeras.

Ny teknik i form av crowdsourcing, mobilappar, sociala medier med mera möjliggör helt nya sätt att dokumentera platsers användning över tid och inhämta synpunkter på hur de kan uppgraderas. Genom att inventera, kartlägga och analysera interstrukturer i samhällsplanering och byggprojekt läggs grunden för ett mer strategiskt arbete med samhällets interstrukturförsörjning. En nödvändig förutsättning inte minst för att kunna bygga och underhålla det sociala kapital som är grundläggande för att möta de utmaningar vårt samhälle står inför. Hur vi skapar band mellan människor i den lilla och stora skalan. Hur vi undviker att kön, klass och etnicitet blir vattendelare som ger olika sociala grupper olika livschanser. Att förstå hur interstrukturerna fungerar i den fysiska miljön och aktivt arbeta för att nya byggnader och stadsmiljöer skall verka såväl sammanbindande som överbryggande är helt centralt om vi vill att samhället skall gå mot integration snarare än segregation.

Texten baseras på boken Att bygga mötesplatser – guide till strategisk interstrukturförsörjning skriven av Martin Livian, Erik Berg, Fredrik Rosenhall och Andreas Eklöf på Inobi analys och arkitektur.