När arkitekter hyllar varandra

Rik, sträng, behärskad.

Med de orden motiverade juryn till det första Kasper Salin-priset sitt val av pristagare. Året var 1962 och mottagare Sigurd Lewerentz och Markuskyrkan i Stockholm. Juryn fattade sig ovanligt kort, denna första utsaga rymdes i en enda mening.

Prismotiveringar är särskilt intressanta eftersom de kan fungera som en vägledning till vad som utmärker arkitektonisk kvalitet, ett annars svårfångat begrepp. De avspeglar också växlingar i språkbruket och synen på arkitektur.

Det speciella med Kasper Salin-priset är att juryn uteslutande består av arkitekter, fyra till antalet. Att delta i utdelningen av detta pris är ett hedersuppdrag och under åren har en rad namnkunniga arkitekter avlöst varandra i prisjuryn. De formuleringar juryn enas om har till uppgift att motivera priset och tilldela byggnaderna rollen som föredömen inom svensk byggnadskonst. Mer specifikt ska utlåtandena precisera vad som utmärker ”hög arkitektonisk klass”, vilket stadgarna anger som ett krav för att tilldelas priset.

Jag har ägnat en språklig-statistisk studie åt hur Kasper Salin-prisets jury väljer sina ord när den premierar det bästa i svensk arkitektur. Det har skett i form av ett uppsatsarbete inom kursen Att utvärdera arkitektur – teorier och metoder som ges vid Arkitekturskolan, KTH i Stockholm. Källmaterialet utgörs av prisjuryns samtliga utlåtanden, som jag sedan har analyserat med stöd av kvantitativa och kvalitativa metoder.

Ur texterna har jag skilt ut alla värderande ord och utsagor som framhåller byggnadernas kvaliteter. En sådan utsaga kan bestå av en eller flera meningar, alternativt kan en mening omfatta flera utsagor. I texterna, som omfattar drygt 5 000 ord, räknade jag in 144 olika värdeord som kan knytas till arkitekturen, 47 som beskriver arkitekternas insatser och 252 utsagor om kvalitet.

Prismotiveringarna visar hur en grupp högprofilerade arkitekter ser på arkitektur och på sina kolleger – säkert också hur de själva vill bli beskrivna. Ordvalet kan också säga en del om arkitektkårens självbild.

Efter en närläsning av juryns utlåtanden är mitt huvudintryck att de är starkt berömmande, liksom att arkitekternas insatser värderas högt. Vilket knappast är oväntat, med tanke på att texterna har en sorts reklamkaraktär. Deras uppgift är att framhålla kvaliteten på svensk arkitektur och förhoppningsvis lyfta enskilda byggnader till ikonstatus. Ett omdöme om en prisvinnare är knappast rätt ställe att lufta kritik, så om de brister även vinnande byggnader sannolikt visar upp får vi inget veta.

Vilka egenskaper tillskriver då arkitekterna i juryn sina kolleger? I ordmolnet här intill framgår vilka värdeord juryn oftast använder för att beskriva arkitektens insats – ju större ord, desto oftare förekommer det i utlåtandena.

Orden kan spaltas upp i två kategorier. Den första lyfter fram yrkeskunnandet, vanligen uttryckt som omsorgsfull och skicklig. Ord som rationell, säker, kunnig och teknisk signalerar också en arkitekt som behärskar sitt yrke.

Men enbart ett solitt yrkeskunnande räcker inte för att bli prisvinnare på hög nivå. Den andra kategorin av värdeord försöker beskriva mer svårfångade egenskaper. Synsättet verkar vara att högklassig arkitektur utmärks av ett personligt avtryck där arkitekten med sin persona besjälar arkitekturen. Här bjuds på en hel palett av epitet som hängiven, fantasifull, intuitiv, humoristisk, modig, ödmjuk och kanske mindre väntat: anarkistisk. Listan kan bli lång, som ett uttryck för att de flesta karaktärsdrag kan utgöra en tillgång i det arkitektoniska skapandet.

De prisvinnande arkitekterna får olika epitet. Fyrfaldige Kasper Salin-prisvinnaren Gert Wingårdh beskrevs 1988 som kunnig och omsorgsfull, vilket innebär att han har den yrkesmässiga grunden. Men han kvalificerar sig med fler egenskaper: han är även spirituell, konstnärlig och självständig. På motsvarande sätt fick Ralph Erskine 1970 års pris som ambitiös, intuitiv och mångsidig, medan 2012 års prisvinnare Carmen Izquierdo beskrevs som djärv, poetisk och (även hon) självständig.

Juryn kan också överraska, som när den väljer egenskaperna egensinnig och slarvig som värdiga en prisvinnare. Den förra gällde Ove Hidemarks handhavande med Gävle teaters om- och tillbyggnad, som gav priset 1984. Den senare gällde 2009 års vinnare bostadsområdet Urbana Villor i Helsingborg med arkitekterna Cord Siegel, Pontus Åqvist och Ulrika Connheim, vars verk enligt juryn utmärks av ”en slags charmig slarvighet”.

De vanligast förekommande värdeorden juryn använder för att beskriva arkitekturen är vacker, rik, enkel och variationsrik. Tidsandan ger avtryck: under den period modernismen ännu var förhärskande (1962–74) framhölls gärna arkitekturen som enkel i utlåtandena. När postmodernismen tog över (1975–94) blev vanliga epitet generös, kraftfull, spännande, detaljerad och associationsrik. Efter 1995 beskrivs arkitekturen ofta som öppen – favoritordet! – eller som tydlig och precis. Juryn applåderar under senare år arkitekter som vill ta ut svängarna: en prisvinnare får gärna vara djärv, modig, spontan eller experimenterande.

Jag kan iaktta en inflation i användningen av värdeord, där tonläget med tiden blivit högre och berömmet allt mer översvallande. Exempelvis tar juryn år 2000 för första gången till epitetet genial. En möjlig förklaring är att juryns ökande ambition att lyfta statusen för de prisvinnande byggnaderna – och därmed även för arkitektkåren.

Ser man till hela utsagor för vad juryn menar med kvalitet eller ”hög arkitektonisk klass” finns tre dominerande begrepp som har varit påfallande stabila under hela den tid priset delats ut. Oftast motiveras således priset med att byggnaden har ett arkitektoniskt uttryck, följt av egenskaperna genomtänkt – ett samlat begrepp för hur väl arkitekten löst sin uppgift – och funktion (se diagrammet intill). Andra kriterier som teknik, samspel med omgivningen, nyskapande och hållbarhet är mer tidsberoende.

En slutsats av min genomgång av prismotiveringarna är därmed att kvalitetsbegreppet har en stabil kärna – med ovannämnda tre kriterier – som står över modets skiftningar. Den visar också att synen på kvalitet vidgats under de decennier priset delats ut och att fler kriterier än tidigare används för att motivera en prisvinnare. Det kan tolkas så att arkitektens uppgift har blivit alltmer komplex, åtminstone som arkitekterna själva upplever det.

För att fördjupa analysen och se i vilken utsträckning juryns utlåtanden speglar tidsandan har jag kategoriserat värdeorden utifrån två motsatspar: enkel och sammansatt respektive lågmäld och intensiv. Exempelvis förs ordet intim till kategorierna enkel och lågmäld, händelserik till sammansatt och intensiv.

En kombination av de två motsatsparen ger fyra kategorier av värdeord, som visar en tydlig tidsmässig koppling. Under den senmodernistiska perioden sker en förskjutning i användningen av ord mot kategorin enkel/lågmäld, under postmodernismen mot sammansatt/intensiv och under perioden efter 1995 mot enkel/intensiv.

Hur hanterar då arkitekterna i prisjuryn det svenska språket? Motiveringarna är i mitt tycke välskrivna i den meningen att de är tydliga, begripliga och inte tyngs av fackuttryck. Nämnas kan att juryn får bistånd i sitt formuleringsarbete av en sekreterare från Sveriges Arkitekters kansli och tidvis har även tidskriften Arkitekturs redaktör varit behjälplig.

Inte sällan kan utlåtandena rymma rent poetiska ordvändningar. Ett exempel är när juryn motiverar 1991 års pris till Nyréns Arkitektkontor för tillbyggnaden av Jönköpings läns museum:

”Formen motiverar sig starkt och självfallet inifrån. Rumsmarschens utbyggnad ur den befintliga anläggningen kombinerar överraskande rytmisk rikedom med rumsgestalternas sakliga utförande. Mästerligt tecknar rummen ljus och ljuset rum.”

Så motiveras priset: Figuren visar fördelningen av de kvalitetskriterier Kasper Salinprisets jury använt för att motivera priset åren 1962–2014. Viktigast är det arkitektoniska uttrycket, följt av kriterierna genomtänkt – ett samlat begepp för hur väl arkitekten löst sin uppgift – och funktion. Kasper Salin-priset delas ut årligen av Sveriges Arkitekter till ”ett svenskt byggnadsverk eller grupp av byggnader av hög arkitektonisk klass”. 56 pris har delats ut sedan 1962. Vid tre tillfällen har priset tilldelats två byggnadsverk, 1976 delades inget pris ut. Juryn utgörs av fyra arkitekter som utses av Sveriges Arkitekter.