Tävlan inom arkitektur har mycket gemensamt med andra bedömningssporter, som konståkning eller backhoppning. Det finns vissa moment som måste vara med, men dessutom måste det vara vackert, stilrent, och i backhoppningen måste luftfärden dessutom vara lång. På något sätt tänker vi oss att om domarna är många ökar objektiviteten och det godtyckliga minskar, och kanske är det där vi gör den verkliga tankevurpan. För hur många som än dömer, tänker de troligen ungefär likadant, och systemfelet – om det finns ett sådant – förstärks.
Av tradition hålls könen isär när det kommer till tävlingar. I någon sorts förvirrad idé om att kvinnor skulle vara svagare och långsammare, både till fysik och tanke, har de egna turneringar. Lionel Messi är kortare och lättare än de flesta kvinnorna i svenska damlandslaget – trots det är han världens bästa fotbollsspelare.
Precis som på skolgården hålls det feminina och maskulina åtskilt. Flickor umgås, leker kull och kurragömma, pojkar spelar fotboll, bråkar och tävlar.
Könsroller är en produkt av produktionsförhållandena. Jägarsamhället hade sina, precis som bondesamhället. Men de släpar efter och idag uppfostras fortfarande flickor och pojkar efter en tid som passerat – industrialismen. Tankarna om hur kvinnor och män/pojkar och flickor ska uppföra sig är seglivade och förändringens långsamhet kan antagligen förklaras med att vi verkar vara så sällsynt överens.
Den första att förklara könsrollerna var Nancy Chodorow med sin teori om The reproduction of mothering (1978) alltså att flickor i huvudsak uppfostras till att bli nya mödrar. Susanne Rithanders Pojkar och flickor i förskolan (1991) visar hur konsekvent vuxenvärlden bemöter flickor och pojkar för att de som vuxna ska bli varandras motsatser. Min egen bok Myten om det motsatta könet (2007) visar på samma sak, men också hur förbluffande lätt det är att låta pojkar och flickor träna samma saker och på så sätt få möjlighet att umgås. Men det finns också de som är helt övertygade om att kön har sitt ursprung i biologin trots att det är större skillnad inom könen än mellan både vad gäller muskelstyrka och hormoner.
En tävlan om bästa byggnad är förstås inte annorlunda trots att könen möts i en gemensam tävling. Normen för en vinnare är maskulin, det förväntas i första hand en man högst upp på prispallen. ”Wow – det var en kvinna som vann i år!” var det nog många som tänkte 2012, den enda gången priset delats ut till en byggnad som ritats av en solitär kvinna, Carmen Izquierdo. Begreppet arkitekt är av hävd en man. Trots att det idag finns fler arkitekter i Sverige som är kvinnor refererar de flesta till arkitekten som en han – precis som läkaren.
Illustration: Kati Mets
På 1950-talet kulminerade den svenska ”hemmafrutiden”, en amerikansk import som egentligen handlade om manlighet – ”En riktig man försörjer sin familj”. Kvinnor blev alltså tvungna att stanna hemma, inte bara av konvention, utan också för att visa att de gift sig med en riktig man! Det fick också konsekvenser för näringslivet. Eftersom bara män kunde lönearbeta blev man tvungen att importera sådana från främst Finland, men också Italien, Jugoslavien och Turkiet. När kvinnorna så småningom kom ut på arbetsmarknaden hamnade de till stor del i den lågbetalda, barnvänliga offentliga sektorn, medan männen blev kvar i den välavlönade, barnfientliga privata sektorn. Följden har blivit att vårt land fortfarande har världens mest könssegregerade arbetsmarknad – 75 procent av männen arbetar där det bara finns män och vice versa. Den långsamma förändring som sker är att allt fler kvinnor letar sig in till den privata, mer välbetalda sektorn. Den motsatta utvecklingen, att män ska ta klassiska kvinnoyrken, väntar vi fortfarande på. Aldrig – varken förr eller senare, har vi varit så övertygade om existensen av det ”motsatta” könet.
Flickor fostras därför fortfarande till att vara lydiga och lyhörda, att undvika konflikter och att vara finmotoriskt skickliga. Eftersom vi inte kan släppa tanken att könen ska vara motsatta förväntas pojkar därför vara olydiga, självständiga, konfliktsökande, grovmotoriskt välövade och så vidare. I pojkars liv finns också ett behov av driv, vilket betyder att de ständigt måste anstränga sig för att bli mer och bättre i det som gör pojkar och män mer manliga. Målet att rädda eller behärska världen helt på egen hand är förstås inte realistiskt, men en riktig man förväntas hur som helst kämpa på. Pojkar och mäns överdrivna risktagande leder till kortare livslängd, ensamhet och ger ett tydligt avtryck i olycks- och brottsstatistiken.
En annan konsekvens av detta är att pojkar och män ständigt förväntas vara aktiva, tävla och prestera. Deras liv blir ett evigt herre-på-täppan. Så passande då att vår tid hyllar entreprenören, personen som ställer sig utanför den gällande ordningen, den som tänker utanför boxen och konstaterar att regler och konventioner är till för andra. Entreprenören utvecklar, pushar på, vrider och vänder, höjs till skyarna, och det är ofta en han.
Tävlan är i sig dessutom baserat på maskulina värden. Pojkar tävlar om allt, inte bara det uppenbara och sanktionerade som vem som springer snabbast, klättrar högst, slår hårdast eller är starkast, utan till exempel också vem som kan äta fortast eller vem som ritar snabbast. Subjektiviteten kan vara total och domen uttalas inte sällan av den med mest styrka, makt och kontroll. Egentligen finns det ingenting man inte kan göra upp om och spelet behöver inte vara rent – fusk räknas ofta som smart och innovativt. I en arkitektonisk tävlan framstår momenten nyskapande, experimentellt och modigt som själva ryggraden i vad som premieras.
Jag tror att vi kommer att få se övervägande manliga vinnare av Kasper Salin-priset en lång tid framöver. Att majoriteten av Sveriges arkitekter i dag är kvinnor garanterar i sig inga segrar. Jämställdhet i vårt land, ja i hela världen, är en tanke om att maskulinisera kvinnor, eftersom samhället i sig är maskulint och fungerar som en man.
Tyvärr finns inga tecken på någon förändring. Den vite, västerländske mannen är norm och motståndet mot hans sätt att tänka och leva är nästan obefintligt. När vi jämför till exempel löner, är det hans lön vi jämför med och inte en indisk kvinnas minimilön. Och minns väl, den vite västerländske mannens situation är vad de allra flesta på jorden ser som ett eftersträvansvärt ideal. Arkitekter är inte undantagna. Kasper Salin-priset skulle förstås lika gärna kunna gå till en byggnad i avsaknad av estetiska värden men som värnar miljön, barnen eller de gamla. Eller utan åthävor hyllar stilleståndet, det säkra, beprövade och involverande. Kanske är det att kräva revolution, att samhället skulle hylla de klassiskt feminina värdena och att det skulle närma sig en moral som sätter ansvaret och relationerna främst. Kanske skulle Kasper Salin-priset i ett sådant samhälle inte ens delas ut.
