Många myter om bostadsfrågan

Myter är inte detsamma som lögner, något som i sak är inkorrekt. Det är att vi tar något för givet, inte mytens grad av sanning eller lögn, som utgör grunden till dess makt. Politiker, exploatörer, byggföretag, fastighetsägare och mäklare och den ekonomiska eliten framställer gärna sina normer, värderingar och antaganden om bostadsmarknaden som självklara sanningar och som om de vore generella intressen för alla invånare.

En del myter upprätthåller inaktivitet: inget behöver göras för att det är bra som det är. Andra myter betonar vikten av handling: Vi behöver förändra lagrum och strukturer för att förbättra rådande situation. En av de vanliga myterna idag är budskapet: ”Vi måste sänka kvalitetskraven”. Budskapet baseras på föreställningen om att kostnaderna för nybyggda bostäder ökat på grund av alltför höga kvalitetskrav. Genom att sänka kraven, och därigenom kostnaderna, skulle fler billiga bostäder kunna byggas. Ett exempel är ett uttalande av förre bostadsministern Stefan Attefall som i en intervju 2012 menade att ”vi måste inse att vi inte kan driva upp kravnivån till max om vi ska ha billiga, yteffektiva lägenheter”. Förre finansministern Anders Borg framställde i en intervju 2014 kraven på nya bostäder som ett hot mot landets ekonomi; ”klarar vi inte av att ta ner regel-bördan /…/ så stryps svensk tillväxt”.

Sänkta krav tenderar att framstå som det enda möjliga alternativet för att bygga billiga bostäder. Inte enbart politiker och byggherrar utan också grupper och individer som själva lider av bostadsbrist och som kommer att drabbas av regeländringar, driver aktivt processer för att sänka kraven. Problemet är att antagandet att sänkta krav skulle leda till billigare bostäder först och främst tar hänsyn till produktionskostnaderna, inte kostnaderna för den enskilde och för samhället.

Sänkta krav är inte längre enbart ett politiskt budskap utan även en realitet. Den förra regeringen gav Boverket i uppdrag att ifrågasätta kraven i Boverkets byggregler (BBR) i uppgift att sänka kostnaderna för nyproduktion av bostäder. Boverkets föreslagna regeländringar antogs i juli 2014 och gäller bland annat så kallade ”små bostäder” och studentbostäder.

Sverige är ett exempel på ett land som historiskt sett successivt ökat kraven på bostäder. För hundra år sedan hade Sverige bland de sämsta boendeförhållandena i Europa, men genom att instifta lagar och regler, inrätta myndigheter, bostadsbolag och boendeorganisationer och genom subventioner ökade bostadsstandarden; från kåkstäder till Folkhem och från Folkhem till dagens internationellt sett höga bostadsstandard. Historien har visat att det går att instifta lagar och krav som innebär att alla kan åtnjuta en god bostad.

Sverige har högt ställda mål för att trygga rätten till en bostad och för att skapa en hälsosam byggd livsmiljö, mål som omsätts i lagar och regler. Riksdagen har definierat och preciserat målet God Bebyggd Miljö, enligt vilket ”städer, tätorter och annan bebyggd miljö skall utgöra en god och hälsosam livsmiljö samt medverka till en god regional och global miljö”. Politiken att sänka kraven för att bygga billigare bostäder håller fast vid de högt ställda målen för en hälsosam bebyggd livsmiljö, då inga ändringar i formuleringen av målen har skett. Samtidigt har ändringar i politiken för hur målen ska åstadkommas genomförts genom sänkta krav i PBL och BBR.

Möjligheten till dispens och möjligheten att bygga mindre bostäder än tidigare har lett till boareor som vida understiger Boverkets förväntade minskningar. Trångboddhet kan synas vara ett vagt begrepp då det är svårt att beräkna i siffror och eftersom definitionen och upplevelsen av trångboddhet varierar över tid och mellan stad och landsbygd. I Sverige anses idag att enpersonshushåll i enrummare är trångbodda. Regeländringarna kommer således att innebära att fler personer blir trångbodda, eller mycket trångbodda. En konsekvens av regeländringarna blir att vi accepterar att vi bygger för ökad trångboddhet, små bostäder adderar ytterligare trångboddhet till det existerande bostadsbeståndet.

Trångboddhet gäller även föreställningar om vad som utgör en god bostad. Tidigare har det ansetts rimligt att funktioner skall vara avskiljbara, till exempel att det finns en sovalkov eller en dörr till köket i en liten bostad, för att anses vara en god bostad. När bostadsytan minskas i små bostäder och studentbostäder, finns ofta ingen möjlighet till avskiljbarhet. Dessutom berör regeländringarna också hälsoaspekter eftersom dagsljusinsläppet minskar och bullernivån kan ökas genom sänkta gränsvärden.

Om man lägger samman den minskade boarean, begränsningarna i inredningsfrihet och avskiljbarhet med eventuell inverkan av ökat buller och minskat dagsljusinsläpp framkommer en bild av ett betydande skifte i definitionen av vad en god bostad numera är.

Ytorna pressas till lägre nivåer även i vissa av de så kallade ”små bostäderna.” Flera företag bygger eller planerar flervåningshus med ett stort antal identiska små bostäder. Enligt Boverket är det lättnader på bostadsutformningskraven som gjort dessa bostäder möjliga, förutsatt att bostäderna är genomgångslägenheter för unga. Hyreslägenheter inom kategorin ”små bostäder” marknadsförs ofta som ungdomsbostäder för personer mellan 18 och 25 år. Men eftersom ålder inte är reglerat i lag som ett skäl att vräka boende, kan det på sikt visa sig omöjligt att rikta vissa bostäder till en viss åldersgrupp.

Trångboddhet riskerar också att permanentas i viss typ av bebyggelse och för vissa grupper. En av dagens stora utmaningar när det gäller byggandet av nya bostäder, framförallt i storstadsregionerna, är segregationen. Detta uttrycks i stadens bebyggelse genom att inkomstnivåer, etnicitet och bostadsform tydligt överlappar och koncentreras till olika delar av staden. De små bostäder som nu planeras och byggs är bostäder för de grupper som inte tidigare haft råd att köpa eller hyra en bostad. Flera uppförs i grupper eller kvarter med ett stort antal identiska moduler.

I Malmö planeras flervåningshus med små lägenheter som ett sätt att förtäta miljonprogramsområden. Att bygga så pass många, identiska bostäder har tidigare nästan uteslutande förekommit i form av studentbostäder. Koncentration av samma typ av bebyggelse har annars starkt kritiserats i Sverige. Inte ens under den numera ofta kritiserade miljonprogramsbebyggelsen uppfördes flervåningshus med enbart enrummare. Efter miljonprogrammets dagar har tanken om blandad och varierad bebyggelse vunnit allt större gehör i syfte att motverka segregation. Det sätt som små bostäder byggs på idag är ett steg i motsatt riktning. Koncentrationen av små moduler i specifika byggnader eller specifika kvarter kan leda till enkelt identifierbar bebyggelse för mindre bemedlade grupper, vilket riskerar att leda till stigmatisering och att förstärka existerande segregation.

Andra viktiga faktorer som har stor betydelse för den totala kostnaden är lokalisering och tomtmark. I storstadsregionerna, där bostadsbristen är som störst, har markpriserna ökat markant den senaste tjugoårsperioden. Ett sätt att frigöra mark som är förhållandevis billigt är att sänka krav på buller, vilket skett i och med regeländringarna. Detta innebär att små bostäder kan byggas, och har byggts, nära järnvägar och bullriga motorleder. De tidigare kraven på låga bullernivåer baseras på kännedomen att buller orsakar stress och sömnsvårigheter. Buller är både komplicerat och investeringskrävande att hantera vid nyproduktion. Risken här ligger i att bostäderna trots sänkta krav inte alls blir billigare och att de boende riskerar att bli störda av trafikbuller.

Ett annat alternativ för att bygga på relativt sett billig mark är att bygga i periferin, där tomtmarken kan vara billigare. Denna ansats riskerar att förstärka koncentrationen av bebyggelse på platser som anses vara mindre attraktiva från marknadens perspektiv, vilket återigen riskerar att förstärka polariseringen genom att bygga små bostäder för mindre bemedlade grupper på platser där prisbilden redan är som lägst.

Det finns, som sagt, många goda exempel på kompakta boendeformer, men när små bostäder byggs i grupper eller kvarter med exakt likadana enrummare på 22–32 kvadratmeter som dessutom byggs på platser som redan är stigmatiserade eller har ett lägre finansiellt värde, finns en risk att fattigdomen koncentreras till specifika byggnader och specifika, lätt identifierbara, kvarter. Det sättet att planera och bygga har vi i Sverige i stort sett undvikt de senaste hundra åren.

Vi vet i nuläget inte hur många små bostäder, och hur pass små, ”små bostäder” som kommer att byggas, kanske blir inte effekten så stor som förväntat. Men kombinationen av sänkta krav och möjlighet till dispens har lett till att byggandet av bostäder för unga blivit något av ett förhandlingsrum för förhållandet mellan bostadsstandard och tid. Den tidigare tanken om ”en god bostad för alla” har förbytts till frågan ”hur pass liten, mörk och bullrig bostad kan (unga) boende acceptera – och under hur lång tidsperiod?”.

Texten är ett bearbetat kapitel ur den kommande boken 13 myter om bostadsfrågan, av forskarmiljön Crush, Critical Urban Sustainability Hub. Boken ges ut på Dokument Press. Kapitlet Myten om att vi måste sänka kvalitetskraven är skrivet av Karin Grundström.