Kulturarv i förändring

Kiruna har de senaste åren blivit känd som staden som ska flytta, vilket har påverkat synen på Kiruna som kulturmiljö. Vissa delar av stadens redan etablerade kulturarv har bekräftats som kulturarv genom att lyftas fram som viktiga i planeringen. Detta gäller framförallt ett tjugotal byggnader som Kiruna kommun och LKAB har träffat ett avtal om att flytta istället för att riva. Slående är att det formellt utpekade kulturarvet avgränsas och begränsas inom ramen för stadsomvandlingen. Under 1980- och 90-talen uppmärksammades värdefulla miljöer; nu är fokus på enstaka byggnader. Merparten av den skyddade bebyggelsen förlorar gradvis sin status; vissa delar genom att helt enkelt inte uppmärksammas i planeringen, andra genom att de förlorar sitt skydd, antingen i detaljplaner eller som byggnadsminne.

Kiruna kommun gick 2004 ut med ett pressmeddelande om att de skulle flytta staden för att gruvbolaget LKAB skulle kunna fortsätta sin järnmalmsbrytning. Malmfyndigheten sträcker sig in under stadsbebyggelsen, och malmbrytningen skapar sättningar och markdeformationer. De höga järnmalmspriserna under början av 2000-talet motiverade drastiska lösningar, och en omfattande stadsomvandling började planeras. Nytt elförsörjningssystem och spillvattenledning togs i drift 2009; en park anlades som buffertzon mellan det växande gruvområdet och stadsbebyggelsen 2011; en ny järnvägssträckning invigdes 2012; LKAB öppnade en ny huvudnivå 2013, varpå en del av sjön Luossajärvi tömdes; en arkitekttävling för nytt centrum avgjordes 2013; de första bostadshusen som påverkas av markdeformationen revs 2015; och de första byggnaderna i nya centrum beräknas kunna tas i drift 2018–19.

Kiruna etablerades som kulturmiljö på 1980-talet. Hela staden, inklusive gruvbergen, är kulturmiljö av riksintresse. Vissa byggnader skyddas – eller har skyddats – genom Kulturmiljölagen och Plan- och bygglagen. I samband med stadsomvandlingen uppstod frågan om vad som skulle hända med detta kulturarv. Inte enbart om enskilda byggnader och miljöer skulle flyttas med i den så kallade stadsflytten, men också om de kulturhistoriska värderingarna av miljöerna skulle förändras. Vilken betydelse har den byggda miljön vid storskaliga förändringar?

Inom stadsplanering uppstår ibland konflikter mellan bevarande av kulturhistoriskt värdefull, ofta skyddad, bebyggelse, och önskemål om att bygga nytt. Städer är föränderliga, samtidigt som det ofta finns en föreställning om att skyddade miljöer inte får förändras. Det kulturhistoriska värdet påverkas av hur kulturmiljön hanteras när den omgivande miljön förändras, och av hur enskilda byggnader byggs om och förändras, men värdet är inte nödvändigtvis statiskt över tid. Den samtida kulturarvsforskningen uppfattar kulturarv som en process, där kulturarvet skapas av samtiden när vissa aspekter av det förflutna väljs ut eftersom de uppfattas som viktiga och angelägna att bevara. Denna kulturarvsprocess, eller kulturarvisering, definierades av Rodney Harrison i Heritage: Critical approaches från 2013 som en process i vilken föremål och platser omvandlas från bruksföremål till utställnings- och uppvisningsobjekt. Detta sker till exempel när bebyggelse uppfattas som kulturhistoriskt värdefull och därför skyddas av kommunen och/eller staten.

Frågan är vilka kulturarvsprocesser som initieras i samband med omfattande stadsomvandlingar när etablerat kulturarv ifrågasätts och utmanas, som i Kirunas fall genom stadsflytten. Detta undersöktes i ett projekt finansierat av Formas, och presenterades i avhandlingen Heritagisation, re-heritagisation and de-heritagisation of built environments: The urban transformation of Kiruna, Sweden, som publicerades våren 2016.

Projektet fokuserade på hur föreställningarna om det byggda kulturarvet har förändrats inom ramen för Kirunas stadsomvandling, från 2004 fram till 2015. Stora delar av bebyggelsen är skyddad sedan 1980-talet. Åtta sammanhängande områden, parker, och enskilda byggnader pekades ut av kommunen som värdefulla i en bevarandeplan som antogs av kommunfullmäktige 1984. Merparten av byggnaderna har sedan successivt fått skydd i detaljplaner. En fråga i planeringen för stadsomvandlingen har varit hur dessa byggnader och miljöer ska hanteras. Detta har undersökts genom planeringsdokument, medierapportering, samt observationer. Det som studerats är det formella, officiellt etablerade, kulturarvet.

Studien visade att kulturarvsprocesser är komplexa skeenden, där föreställningar om vad kulturarv är påverkas av stadsplaneringen. Planeringen bidrar till att skapa kulturarv genom att legitimera ett bevarande när vissa platser och byggnader pekas ut som skyddsvärda. Synen på vad som gör kulturarvet meningsbärande sker huvudsakligen på fyra olika sätt i en kulturarvsprocess: nytt kulturarv kan tillkomma; erkänt kulturarv kan bekräftas; erkänt kulturarv kan omtolkas; erkänt kulturarv kan avfärdas.

I Kiruna har vissa delar av det redan etablerade kulturarvet bekräftats som värdefullt, då det har lyfts fram i planeringen och det finns tydliga bevarandeambitioner. Det gäller framför allt ett tjugotal byggnader där det finns beslut om att de ska bevaras genom att flyttas. Detta omfattar bland annat Kiruna kyrka, byggnadsminnet Hjalmar Lundbohmsgården, och några arbetarbostäder uppförda av gruvbolaget.

Något nytt kulturarv har inte identifierats och lyfts fram i stadsomvandlingen, så till vida att annan bebyggelse än den redan skyddade har diskuterats i bevarandetermer. Där-emot har flerbostadshus från 1960-talet, det vill säga de byggnader som hittills har rivits, uppmärksammats av allmänheten och av tidigare hyresgäster i samband med att rivningen aktualiserades. Denna bebyggelse har aldrig aktualiserats som potentiell kulturmiljö i planeringen, eller beskrivits i termer av kulturhistoriskt värde, även om det visat sig vara en viktig plats för de som berördes av rivningen.

En stor del av det som tidigare har uppfattats som kulturarv har gradvis förlorat sin status i planprocesserna. Stora delar av bebyggelsen, som tidigare bland annat lyftes fram i bevarandeplanen, uppmärksammas inte, vilket indikerar att dess kulturhistoriska värde antingen minskat eller också bortprio-
riterats. Två byggnadsminnen, järnvägsstationen och stadshuset, har fått byggnadsminnesskyddet upphävt, och ett antal byggnader i bolagsområdet har fått sitt skydd borttaget i detaljplanerna. Detta leder till att bebyggelsen, från myndigheterna sida, successivt förlorar sin status som kulturarv.

Det är få aktörer som har ett reellt inflytande över besluten om Kirunas kulturmiljöer; huvudsakligen är det Kiruna kommun, LKAB, och Länsstyrelsen i Norrbottens län. Uppfattningarna om hur bebyggelsen bör hanteras har förändrats över tid. Initialt verkade det som att flytta en stad innebar att flytta en stor del av bebyggelsen och att merparten av den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen skulle indikeras i kommunens fördjupade översiktsplan från 2006. Detta förändrades i och med kommunens avtal med LKAB 2011, som reglerade vilka byggnader gruvbolaget ska bekosta flytten av. En drivkraft bakom beslutet att endast flytta ett fåtal byggnader är att LKAB bedömer det vara dyrare att flytta byggnader än att bygga nytt. Det finns också önskemål inom kommunen att bygga nytt, hellre än att bevara de befintliga.

Syftet med ett bevarande har emellertid inte tydliggjorts i planeringen. Kommunen, länsstyrelsen, och LKAB påverkar planeringen och beslut om bebyggelsen; de har olika roller men också olika perspektiv på kulturmiljön. Detta har skapat konflikter inte bara om hur många, och vilka, byggnader som ska flyttas, men också gör att distinkt olika förslag finns på hur flyttade byggnader ska placeras i det nya Kiruna. Kommunen planerar för att sprida ut flyttade byggnader i det nya centrum, medan LKAB planerar ett nytt bolagsområde där de har för avsikt att samla Hjalmar Lundbohmsgården och flyttade bostadshus från dagens bolagsområde. Länsstyrelsen argumenterar för att betydligt fler än ett tjugotal byggnader måste flyttas för att upprätthålla Kiruna som kulturmiljö. Det menar även lokala intresseorganisationer i Kiruna, som vill se ett ”gamla stan” växa fram som en vital stadsdel. På längre sikt är det intressant att se hur utfallet av stadsomvandlingen blir. Hur mycket förändring tål staden utan att relationen mellan dåtid, nutid och framtid går förlorad?