Kritikerpriset visar ett breddat samtal om arkitektur

Arkitekturkritiken i Sverige har historiskt sett varierat i inflytande och uttryck. I början av 1900-talet hyllade arkitekter framför allt sina kollegor. När kritiken var negativ gick den hårt åt mot arkitekten – arkitekten kunde sägas sakna en konstnärlig själ och förståelse för konst. I vissa fall var det slutet för en arkitekts karriär, som för Ferdinand Boberg. Sedan arkitekten och kollegan Ragnar Östberg sågat hans förslag till Nobelpalats i Stockholm, i Svensk Tidskrift 1912, slutade Boberg i princip sitt arbete som arkitekt.

Under 1930-talet blev arkitekturkritikerna fler. Kritiken kom att handla mer om teknik och funktion än som tidigare ornament och stil. De funktionalistiska arkitekterna behövde hävda sig gentemot ingenjörerna och drev på så vis debatten åren framöver. Med 1960-talet höjdes många röster mot rivningsvågen och miljonprogrammet, och under 1970-talet var flera arkitekturskribenter kritiska till den fortsatta utvecklingen av städerna. Efter 1970-talets bevarandedebatt kom under 1980-talet med högkonjunktur för byggandet, postmodernismen med dess försvarare och kritiker. Statens byggsubventioner avvecklades vilket gjorde det viktigare att bygga billigare och mer marknadsanpassat.

Svenska arkitekters riksförbund, SAR, (idag Sveriges Arkitekter) instiftade 1986 ett kritikerpris som sedan dess har delats ut varje år i samband med en arkitekturdag. Syftet med priset var att uppmuntra journalister, författare och arkitekter att debattera och analysera arkitektur, och på så sätt stärka det offentliga samtalet om vår byggda miljö. Enligt stadgarna ska ”Kritikerpriset tilldelas upphovspersonen till den bästa arkitekturanalysen som publicerats under det senaste året eller till den eller dem som gjort den mest anmärkningsvärda insatsen för att stärka ett initierat samtal om arkitektur och samhällsplanering under de senaste åren.”

Juryn lyfter ofta ett specifikt verk i sin motivering till priset även om priset uppmärksammar en lång verksamhet. De första åren gick priset till arkitekter med lång och trogen tjänst i ryggen, medan juryn under 2000-talet har premierat arkitekturkritik som främjat ett breddat samtal utifrån infallsvinkel och var debatten förs.

Den första att få priset, 1986, var arkitekten Lars Ågren som hade varit aktiv i kritiken mot 1960- och 70-talens saneringsvåg. Han var professor vid Chalmers tekniska högskola, ordförande i Göteborgs kulturnämnd, medlem av Riksantikvarieämbetets styrelse och ordförande för Svenska föreningen för byggnadsvård. Eva Eriksson, konstvetare och första kvinna att bli chefredaktör för tidskriften Arkitektur, fick priset året därpå. Hon hade redan då mångårig erfarenhet av arkitekturkritik. Göran Lindahl som fick priset 1998 var professor i arkitekturhistoria vid Konsthögskolans arkitekturskola. Han hade starkt kritiserat den pågående omvandlingen av svenska städer under 1960-talet och på 1970-talet startat det samnordiska forskningsprojektet Den nordiska trästaden. Göran Lindahl, Eva Eriksson och Lars Ågren har alla tre tilldelats priset “sent” i karriären och man skulle kunna se priset som en belöning för deras långa trogna tjänst.

Under tidigt 2000-tal tilldelades flera arkitekturhistoriker och författare priset, som Johan Mårtelius, Fredric Bedoire och arkitekterna Sven Thiberg och Björn Klarqvist. De senare fick priset 2004 för boken Acceptera inte, i vilken de starkt kritiserar det egna förbundet Sveriges Arkitekter. Runt 2010 kan man se en förändring bland dem som tilldelats priset. De har en annan bakgrund än arkitektur, som kan vara inom sociologi eller konst, och det skiljer dem från de tidiga pristagarna som profilerade sig som arkitekter. Bland dessa nya pristagare märks kuratorn Jan Åman och konsthallen Färgfabriken som fick priset år 2008, samt urbansociologen och forskaren Catharina Thörn som fick det år 2014. Gemensamt för pristagarna är att de uppmärksammats utanför arkitektkretsen och därmed nått en bredare publik. Detsamma gäller för ekonomhistorikern Jan Jörnmark och konstnären och fotografen Annika von Hausswolff. De fick priset 2012 för sin bok Avgrunden, som visade sambanden mellan stadsplanering, arkitektur och den globala ekonomin.

År 2015 gick priset till kulturredaktionen på Västerbottens-Kuriren som kritiserade och bevakade byggandet av Umeås nya kulturhus ”Väven”. Det utnämnandet skulle också kunna ses som ett ”stärkt initierat samtal” av någon utanför arkitekturbranschen. 2016 års pris gick till arkitekterna och författarna Laila Reppen och Cecilia Björk för boken Tidstypiskt – Arkitekturdetaljer i flerbostadshus 1880–1980, som utkom samma år. Deras arbete har utan tvekan bidragit till ”ett stärkt initierat samtal” eftersom de har nått utanför den egna branschen. Juryn skriver i sin motivering att Laila Reppen och Cecilia Björk har gjort ”en arkitekturpedagogisk gärning […] som har folkbildande kvaliteter”.

En anledning till att pristagarna de senaste åren kommer från en mer blandad bakgrund kan vara att det idag finns få arkitekturskribenter att tilldela priset, att de som är verksamma redan har fått det. Samhället har dessutom idag större fokus på det offentliga samtalet, politik och stadsplanering, och juryn väljer ur ett bredare spann av kritiker. Arkitekturkritiken är idag en livlig debatt som många vill ta del av och bidra till. Sociala medier har gjort det möjligt för rörelser och föreningar att få spridning snabbt vilket är något som återspeglas i nätverk som Yimby och Arkitekturupproret som för arkitekturkritik i bloggformat och andra forum.

Däremot kan det vara svårt för arkitekter att kritisera varandra. Det kan ha flera orsaker, men historiskt sett har det funnits, och finns även idag, en ovilja hos arkitekter att stöta sig med sina uppdragsgivare. De kan därför ha svårt att gå ut i offentlig kritik av dessa. Sveriges Arkitekters etiska regler har två punkter som berör kritik: ”Arkitekten ska verka för en öppen debatt kring planering, arkitektur och arkitektoniska uttryckssätt”, och ”Arkitektens kritik av kollegas arbete ska vara saklig och väl underbyggd. Arkitekten ska inte misskreditera annan kollegas person eller arbete genom orättfärdig offentlig kritik”. De etiska reglerna visar att det är känsligt att kritisera andra arkitekter, och den känslan påverkar sannolikt debattklimatet.

Kritikerpriset har sedan 1986 gått från att lyfta de invigda skribenterna med lång erfarenhet till att uppmärksamma nya samtal om arkitektur på nya arenor. Det speglar arkitekturkritiken i Sverige som gick från att vara en ganska sluten debatt under tidigt 1900 till att idag vara en bred samhällsfråga.

Magdalena Elfström Berg är arkitekt. Artikeln är en bearbetad version av hennes examensarbete våren 2017: Kritikerpriset – om ett breddat samtal.