“Konsumtion löser upp gräns mellan arkitektur och design”

Två parallella rum, ett visuellt inbjudande, det andra mer privat och avskilt. Ett deformerat perspektiv som först tycks upplöst men sedan koncentreras till begriplighet när man når rätt observationspunkt. En lägenhet för två personer, som visserligen känner av varandras närvaro och kan kommunicera, men som inte kan se varandra. Som i en dröm där olika rumsligheter filtrerar och destillerar fram en rent existentiell dimension. Arkitekten Elisabetta Terragnis bidrag till utställningen Le Stanze – rumsligheter – är raka motsatsen till svensk-italienske Duilio Fortes konkret drabbande Ursus, en snickarglädje i Piranesis anda där skissen lever kvar i ett närmast ofärdigt verk som pockar på ständig förvandling, ett allkonstverk utan någon tydlig gränsdragning mellan arkitektur, konst och design.

Svensk-italienske arkitekten, formgivaren och konstnären Duilio Forte producerar allkonstverk inspirerade av nordisk mytologi. Ursus är hans bidrag till Le Stanze på Triennalen, ett unikt arkitekturverk som knappast går att serieproducera.

Alessandros Mendini bjuder däremot på det mest reducerade bidraget: ett enkelt närmast hypnotiserande geometriskt mönster utan någon tillstymmelse till möblering. Själv säger denne italienske design- och arkitektveteran att han har känt sig fängslad sedan länge, som om han avtjänade en livstidsdom för sin dekorationsvurm. Vad kom egentligen före ornament och dekor? Mendini landar i en arkitektur med ursprung i labyrinter, celler och otydligt definierade rum utan ljus.

Le Stanze blir snabbt Triennalepalatsets mest omtalade utställning och anspelar på Emilio Ambasz revolutionerande utställning på Museum of Art i New York 1972: Italy: The New Domestic Landscape. Precis som då försöker triennalen utforska nya sätt att leva tillsammans eller helt för sig själv, ett närmast poetiskt ifrågasättande av massproducerad inredningsarkitektur. Och samtidigt ett rätt privat utforskande: här diskuteras inte nya lägenhetslösningar för upplösta kärnfamiljer med bonussyskon och plastföräldrar, inte heller singlar som längtar minilägenheter mitt i staden med gemensamma vardagsrum, eller megahushåll för invandrade nysvenskar. Mest minnesvärd blir trots allt MIT-professorn Carlo Rattis Lift-Bit, en soffa som med dolda motorer låter mjuka kubiska element anta olika konfigurationer alltefter sina användares krav. I diskussionen om hur vi ska digitalisera vår vardag med internet-of-things, temat på Palazzo della permanente, så är det här en betydligt mer handfast lösning för ett ständigt föränderligt hem.

Utställningen Sempering på Mudec i Tortona-kvarteren visar hur olika professioner inspirerar varandra när fasader och designobjekt vävs, veckas, staplas på olika vis.

På Mudec i Tortona-kvarteren bjuds istället ett skickligt sammanställt koncentrat av Rem Koolhaas arkitekturbiennal år 2014, men här med utgångspunkt i Gottfried Sempers tankar om naturen som inspiration till arkitekturens tektonik. Staplad, vävd, veckad, uppblåst, gjuten arkitektur och design i en rad fascinerande projekt bortom lådans begränsade form. Anish Kapoor och Arata Izosaki blåser upp stora offentliga projekt, Inga Sempé gör ballongliknande lampor som om de vore inspirerade av Muranos glasblåsare. Dekoration blir till bärande struktur i både lampor och fasadlösningar.

Andrea Branzi ställer i La Metropoli Multietnica porträtt av individer från etniska minoriteter mot den globala stadens all kommers.

Elisabetta Terragni utforskar bostaden som en mental konstruktion på Triennalens utställning Le Stanze, i Milano.

Var dras gränsen mellan arkitekt, formgivare, konstnär och reklamare i en tid när allt ska konsumeras? Gränsdragningarna mellan olika professioner blir allt mer diffusa i en värld där allting handlar om konsumtion. När privat såväl som offentlig arkitektur numera bara är en annan typ av konsumtionsprodukter som ska förstärka våra egon och bidra till självförverkligande, så överlappar skissande, produktion och försäljning alltmer varandra. Modernismens stolta om än också missriktade sociala och kulturella ambitioner är dessvärre ett minne blott när marknadskrafterna profiterar på all mänsklig aktivitet och det trots vår tids stora utmaningar i inkomstskillnader och gentrifiering, i segregation och flyktinghantering, i en alltmer urholkad och avreglerad välfärdsstat. Samtidigt så har den digitala revolutionen löst upp tidigare så definierade skillnader mellan olika professioner. Nyligen bortgångna Zaha Hadid visade med all tydlighet både i design och arkitektur hur avancerade programvaror gör det möjligt att översätta konstnärliga visioner i konkret realiserade projekt långt i både liten och stor skala.