Klokhet vid objektivitetens slut

Medborgardialogen har under 2000-talet blivit ett allt viktigare verktyg för en kommuns kommunikation med sina medborgare, inte minst när det gäller byggprocesser. När allt färre engagerar sig i den representativa demokratin har det blivit viktigare för kommunerna att få andra kanaler till medborgarna. Många tjänstepersoner och politiker upplever ett behov av att få med sig medborgarna, inte minst för att samhällskontraktet ska fortsätta fungera och för att utveckla det vi idag ofta kallar social hållbarhet. Incitamenten är många, men det är också svårigheterna. Vilka medborgare når man genom medborgardialoger? Finns det någon representativitet? Går det att samtala på lika villkor när makten och kunskapen redan är (ojämnt) fördelad? Hur stort inflytande bör medborgarna ha över byggprocessen i relation till experter och politiker? Och hur organiserar man en fungerande dialog?

I Sverige är de lagstiftade samrådsmötena, som oftast är stormöten som kommer relativt sent i byggprocessen, utgångspunkten varifrån medborgardialoger utvecklats. Samtidigt lever vi i ett samhälle som har ett högt tempo. Att arbeta som samhällsplanerare, planarkitekt eller kommunikatör ute i kommunerna innebär att det ställs höga effektivitetskrav på ens arbete och att det sällan finns utrymme för djupare reflektion över arbetssituationen och arbetsuppgifterna.

Praktisk kunskap är ett ovanligt ämne att fundera kring för planerare och liknande yrken. På utbildningarna för dessa yrken fokuserar man på tekniska och samhälleliga frågor och det mellanmänskliga mötet mellan två eller fler individer får mindre utrymme. Praktiska kunskaper finns det av många olika slag, men här är det som Aristoteles kallade för fronesis, på svenska översatt till klokhet, av stor vikt. Fronesis innebär en förmåga att förstå och handla i konkreta situationer som alltid är unika. Det innebär att man kan dra nytta av sina erfarenheter, men att man samtidigt inser att en situation med dess inblandade aktörer inte kan reduceras till något generellt schema eller teoretiskt vetande, utan att det krävs en känslighet och lyhördhet för det som sker just där och just då.

I konflikt med ett sådant perspektiv på handlande står ofta idealet om byråkratens, eller kommunaltjänstepersonens, neutralitet. I sociologen Max Webers analys av den neutrale tjänstepersonen får vi en historisk förklaring till denna neutralitet och dess bakgrund i att motverka korruption, nepotism och maktmissbruk. Han beskriver också dess centrala roll i upprätthållandet av den demokratiska staten som hanterar alla medborgare lika. Samtidigt inser Weber själv att den är del av en samhällsutveckling som tenderar att låsa in människan i en rationalitetens järnbur som kan sakna känslighet och förståelse för den unika situationen.

Weber skrev sina texter i början på 1900-talet. På 1960-talet utvecklades en kritik av detta förhållningssätt i samhällsplanering av bland annat Paul och Linda Davidoff. De var kritiska mot idén om samhällsplaneraren som en neutral figur och mot samhällsplanering som ett värderingsfritt område som framförallt handlar om tekniska och rationella lösningar. De menade istället att olika intressegrupper bör få utveckla sina olika förslag med professionell hjälp, vilket de kallade ”advocacy planning”. Genom att utveckla vissa gruppers perspektiv ska tjänstepersonen inte vara neutral utan istället vara med och utveckla många olika möjliga framtider.

Denna spänning mellan objektiv neutralitet och perspektivrikedom återfinns i en mer filosofisk debatt som kan exemplifieras med Jürgen Habermas tilltro till det rationella samtalet och en demokrati som söker konsensus och samförstånd å ena sidan, och Chantal Mouffes kritik av tron på konsensus å andra sidan. Habermas har inom samhällsplaneringen haft efterföljare som Judith Innes som menar att samhällsplaneringen bör ske genom samtal mellan medborgare som företräder olika grupper. I sådana samtal sitter man ner tillsammans i mindre grupper, lyssnar på varandra, förhandlar och skapar en gemensam idé om hur samhället ska utvecklas. Mouffe, och många andra med henne, menar dock att demokratin och det politiska inte bör vara ensidigt fokuserad på att utveckla en sådan gemensam rationalitet. Ett sådant konsensussökande döljer nämligen maktkonflikter när makten ”gömmer sig” bakom en till synes rationell och neutral position. Istället menar Mouffe att demokratins viktigaste uppgift är att acceptera att det alltid kommer att finnas grundläggande konflikter och att vi måste låta dem få komma till uttryck inom den demokratiska politikens ram. På så sätt kan en aggressiv antagonism, som bara förvärras av att bli undantryckt, omvandlas till en agonism när konflikterna finner legitima uttrycksformer. Samtidigt innebär varje samhällsbygge i grunden att ”man försöker komma överens” och olika sorters konsensussökande är på så sätt alltid del av varje samhällsbygge – även om alla ståndpunkter inte inkluderas och makten alltid är ojämnt fördelad.

I alla dessa diskussioner finns några grundläggande kunskapsteoretiska frågor dolda: Kan vi ha en fullständig kunskap som löser alla problem inom samhällsplaneringen? Utförs planeringen bäst av neutrala tjänstepersoner som var och en är expert på sitt (tekniska) område? Eller utgör planeringen snarare ett fält som alltid bär på konflikter, värderingar och otillräcklig kunskap?

En banbrytande artikel, “Dilemmas in a General Theory of Planning”, som svarar ja på den sista frågan skrevs av Horst Rittel och Melvin Webber år 1973. De menade att problem inom samhällsplaneringen är ”wicked”, eller stökiga. Eftersom planering handlar om framtiden är själva problemställningen aldrig entydig utan det är ett maktprivilegium att få formulera frågan och därmed redan ha bestämt vilka värderingar som tillåts forma denna framtid. Därmed kan man aldrig veta när man har ”rätt” fråga, och frågan kan inte heller få några entydiga ”objektiva” svar. På samma sätt finns det inte heller något okomplicerat allmänintresse. Vi kan inte heller på något fullständigt sätt veta när vi har undersökt en fråga tillräckligt mycket för att kunna ge ett svar och sätta en plan i verket. En slutsats utifrån Rittel och Webber är därför att planering i slutändan är en fråga för kloka omdömen snarare än resultatet av ett neutralt räknande.

Maktkonflikterna finns dock inte bara mellan olika aktörer i samtiden utan också i relation till dåtiden. Tjänstepersonen befinner sig mitt i en viss maktstruktur med dess historia, ideal och värderingar. Ibland krockar dock de egna värdena med traditionens värderingar och hur dessa har kommit till uttryck i handlingar. Idag kan det till exempel handla om att staten, och därmed även kommunen, har uppburit rasistiska eller sexistiska traditioner. I en sådan komplex värld, där vi ständigt måste handla, kanske vi slutligen kan ta hjälp av filosofen Hannah Arendts tankar om kollektivt ansvar. Arendt menar att vi inte kan vara individer utan att tillhöra ett kollektiv. Det innebär också att vi inte kan skriva ut oss ifrån den historia och det samhällsliv vi tillhör vilket för Arendt innebär det att vi också måste ta ansvar för dessa. Här skiljer Arendt på skuld och ansvar: Vi har ingen skuld för händelser som tidigare skett i det kollektiv vi tillhör, men vi har inte desto mindre ett ansvar för dessa. Ansvaret pekar, till skillnad från skulden, framåt. Vi är ansvariga att förändra arvet på ett sätt vi kan stå för och inte oreflekterat föra det vidare. Detta gäller inte minst tjänstepersonen som i många sammanhang personifierar kommunen och dess historia och därmed också måste ta ansvar för kommunens tidigare värderingar, även när de personligen inte har någon skuld för dem.

Stats- och kommunaltjänstepersonerna måste ständigt handla och genom samhällsplaneringen utveckla det framtida samhället. De befinner sig ofta i känsliga och konfliktfyllda situationer och måste förhålla sig både till traditioner, yttre regler, maktstrukturer och inre likväl som gemensamma värdekompasser. Genom att lyfta blicken och få möjlighet till avancerad reflektion tror vi att omdömesförmåga och praktisk kunskap kan utvecklas. Kanske är det också en möjlig väg för tjänstepersoner att ta ansvar för sitt samhälle och omvandla tjänstepersonsrollen in i framtiden.

Jonna Bornemark är docent i filosofi och lektor på Centrum för praktisk kunskap på Södertörns högskola.