”Kanske är fulheten inte ens ett problem”

Arkitektur bedöms ibland vara ful. Av vem, hur, och varför är ämnet för boken Ugliness and judgment architecture in the public eye, av Timothy Hyde.Det engelska begreppet judgment i titeln kan översättas till ett vardagligt omdöme, lika väl som en professionellt skolad bedömning eller ett hårt juridiskt ”domslut”. Tillsammans formar dessa olika sätt att bedöma arkitektur vår gemensamma bild av vad som är fult och visar vilka konsekvenserna fulhet kan få.

Boken tar avstamp i tidigare litteratur kring det fula i arkitekturen. Några teoretiska definitioner av fulhet avhandlas, men de räcker inte, enligt Hyde. Den arkitektur vi som samhälle betraktar som avvikande, obekväm och olämplig kan till exempel inte reduceras till frånvaron av det vackra.  Istället försöker han förstå fulheten genom det han kallar civic aesthetics, en kollektiv estetisk bedömning som uppstår i mötet mellan arkitekturen och den stökiga verkligheten av normer, standarder och förväntningar som den produceras i.

Genom att lyfta fram en kedja av historiska fall, samtliga från London med omnejd, redogör Hyde för hur estetiska meningsskiljaktigheter behandlats av domstolar, kyrkoväsendet och den politiska offentligheten och visar därmed på vilka frågor och konflikter de fört upp till ytan. Därmed handlar boken om hur fulheten har använts som kategori snarare än nya uttömmande svar på vad fulhet är. Nedslagen spänner från 1600-talets första uppmätningar av Stonehenge till Zaha Hadid Architects stämning av en arkitekturkritiker härom året.De visar hur nya normer och prejudikat etableras: en märklig tvist i en kyrkodomstol år 1845 avgör om ett nytt stenaltare får installeras på 1980-talet.

Men ”offentligheten” i bokens underrubrik pekar mot en något avgränsad värld av institutioner och deras protokoll. Den offentliga sfären i vidare bemärkelse – i olika tiders medier och debattforum – anas mest i bakgrunden. Läsaren får nöja sig med anonyma 1700-talssarkasmer om Sir John Soanes fasader och prins Charles antimodernistiska middagstal på RIBA:s 150-årsjubileum. Länken mellan olika tiders mediala debatter och vilken arkitektur som anses vara icke önskvärd lämnas relativt outforskad. Det spåret skulle kanske bättre ha hjälpt oss att navigera i samtidens fulhetsdiskussioner.

Boken visar att diskussionen om det fula i arkitekturen alltid har funnits. Ibland i överdådet, ibland i otillräckligheten. Ibland i det udda, andra gånger i förlamande monotoni. I en av bokens fallstudier ställs Mies van der Rohes sista projekt i form av ett höghus på Mansion house square mot rivningen av de viktorianska radhusen på platsen och samma argument om medelmåttighet, enformighet och tvetydigt upphovsmannaskap används av båda sidor i tvisten. Andra gånger är den allmänt vedertagna fulheten identifierad, men med ”fel” slutsats. Ja, det nybrutalistiska kulturhuset Southbank Centre ser ut som en oformlig betonghög, men det är avsiktligt – arkitekterna eftersträvade ärlighet, inte skönhet. En estetisk invändning möts med ett etiskt motargument, och diskussionen når en återvändsgränd.

Vilket är en illustration av vad Timothy Hyde menar att fulhet gör: den riktar uppmärksamheten mot en typ av dispyt som inte kan finna sin lösning – varken i domstol eller i debatt – eftersom de premisser och kriterier som används för att bedöma den medi sigär omtvistade.

Arkitekturvärlden har lärt sig att putta sådana obekväma estetiska problem åt sidorna. Antingen reducera dem till smak och subjektivitet, eller fånga in dem med begreppet stil och därmed historisering. Båda är sätt att distansera och desarmera fulheten som fenomen. En av de slutsatser Timothy Hyde landar i är att det fula inte är ett problem som går att lösa och gå vidare ifrån. Kanske är fulheten inte ens ett problem, menar Hyde, utan snarare en signal som visar oss att arkitekturen är del av en situation präglad av ovisshet. Arkitektur är svår att bedöma, och kanske behöver få vara det.