Hemmet som nod för hållbart liv

Den byggda miljön står för en stor del av den miljöpåverkan som associeras med vårt moderna samhälle. I takt med en ökad miljöhänsyn inom byggbranschen har antalet (bo)stadsutvecklingsprojekt med ”gröna” förtecken ökat de senaste åren. Samtidigt står vi inför stora utmaningar i att skapa boendemiljöer som möjliggör en omställning till ett mer socialt rättvist samhälle. Det handlar till exempel om rätten och tillgången till en bostad på en spekulativ bostadsmarknad, men även hur vi bryter med de resursintensiva sätt vi lever och konsumerar på.

Hur vi ser på hemmet och olika sätt att bo påverkar självklart energi- och resursanvändningen. Dels relateras det ofta i bostadsdebatten till en viss materiell och ytmässig standard. Dels reproduceras rådande normer kring exempelvis bekvämlighet och hem-relaterad konsumtion både i marknadsföring och populärkultur. Inte sällan ställs en förmodad konflikt mellan å ena sidan skärpta (miljö)regleringar och å andra sidan behovet av att snabbt bygga billiga bostäder, utan att ta ett större perspektiv på hållbart bostadsbyggande.

I min nyligen framlagda avhandling ”A sustainable home? Reconceptualizing home in a low-impact society” undersöker jag hur begreppen hem och hållbarhet tolkas bland byggherrar, arkitekter och boende. Utgångspunkten är att jämföra förståelser av hem och hållbarhet, inte bara för att hitta strategier för att minska resursanvändning i bostäder, utan också för att öppna upp för en diskussion kring hur vi ser på det ”goda hemmet”.

Jag har i avhandlingen studerat dessa frågor i tre skilda kontexter. I en första studie fokuserade jag på marknadsaktörernas perspektiv, illustrerat i exemplet nya Kvillebäcken i Göteborg. Genom intervjuer med de sju byggherrarna och en fokusgrupp med de arkitekter som var inblandade i projektet ges en inblick i vad som framstår som ett relativt ensidigt uttryck av hållbarhetsvisioner i praktiken. Med ett fokus på attraktiva urbana projekt förlitar sig denna typ av ”hållbart (bo)stadsbyggande” på ny effektiv teknik, snarare än ett mer grundläggande ifrågasättande av hur vi bor. Som en byggherre menar är branschen något av ett ”fiskstim”. De större privata företagen kollar mycket på vad andra gör och anpassar sig till en ganska smal marknadsförståelse av målgrupper och boendekoncept. Där finns det också en skillnad mellan olika typer av aktörer. Om det byggs för att kortsiktigt sälja vidare eller för egen långsiktig förvaltning verkar påverka både hur det pratas om hållbarhet och det byggda resultatet.

Samtidigt menar arkitekterna att kompetensen kring socio-kulturella aspekter ofta är låg inom branschen. Framförallt saknas möjligheten att utforska mer design-mässigt innovativa förslag för nya hushållskonfigurationer eller sätt att leva med ett mindre ekologiskt fotavtryck. Detta skapar en slags inlåsning, med fokus på nya tekniska lösningar men ganska konventionella boendekoncept ofta baserade på ytliga förståelser av de sociala relationer och vardagspraktiker som formar och formas av våra boendemiljöer. De typer av bostäder som byggs reproducerar då också olika normer och funktioner i hemmet som bortser från icke-normativa hushållskonfigurationer.

I en andra studie fokuserade jag istället på människor som inte bor i ett område som marknadsförs som ”grönt”. Intervjuer med bostadsrättsinnehavare i ett Göteborgsområde byggt under miljonprogrammet visar att hållbarhet även där ofta associeras till tekniska lösningar (exempelvis solpaneler). Samtidigt lyfts sociala frågor om en skev bostadsmarknad och ökad segregation som generella problem med den fortsatta utvecklingen i Sverige. Det finns en skepsis till hur hållbart det som byggs egentligen är, och till vilken grad de större byggaktörerna verkligen vill och kan ställa om på eget bevåg, utan starkare regleringar och påtryckningar från andra håll.

När det gäller attityder till att bo på andra sätt väcks än fler frågor. Att minska sin konsumtion ses bland de intervjuade som en nödvändighet, även om vad man ser som en godtagbar miniminivå varierar mellan generationer samt beroende på bakgrund och övertygelse. Det är också viktigt att belysa skillnaden mellan att kunna välja att bo på olika sätt och situationen för de som redan lever med ett väldigt litet fotavtryck på grund av en ojämlik resursfördelning och mycket begränsad valfrihet. Att bo med andra ses dock som en möjlighet för att lösa frågor kring delande av ytor, tjänster och sociala sammanhang i vardagen. Det framkommer en rätt pragmatisk syn på olika kollaborativa former för att bemöta miljö- och samhällsfrågor, där en förutsättning är att kunna dela på prylar relativt lätt inom trapphuset eller närområdet.

Något som framgår är dock upplevelsen av att det inte byggs för dessa typer av kollaborativa boendeformer i någon större utsträckning. Glappet mellan marknadsutbudet och alternativa processer är stort och även om intresset för att bo på andra sätt skulle finnas är det viktigt att problematisera vilka som har det finansiella och kulturella kapitalet att gå utanför den rådande logiken och skapa sina egna ramar för hur de vill bo och leva.
För att belysa detta ur ett annat perspektiv har jag i den sista studien kollat närmare på hushåll som aktivt försöker ställa om till ett mindre resursintensivt sätt att leva, i periferin av Göteborgsregionen. Motivationen kommer framförallt från en kritik av konsumtionssamhället och vårt beroende av ohållbara energikällor. För dessa hushåll innebär ett mer hållbart levnadssätt bland annat att kunna gå ner i arbetstid inom den formella ekonomin och minska sin konsumtion eller ägna sig åt självhushållning. Detta har också inneburit att de sökt sig utanför den urbana kärnan för att kunna ha råd och utrymme. Hemmet ses som en plats för återhämtning, för lärande, för produktion och som en verkstad för omställning i praktiken.

Integrationen av fler tids- och energibesparande apparater i nybyggda bostäder, såsom i Kvillebäcken, ses ofta som lösningen på den press och miljöpåverkan som associeras med det moderna ”livspusslet”. Just denna syn på effektiv bekvämlighet i hemmet skiljer sig dock från perspektiven i den sista studien, där hemmet istället blir en slags multifunktionell bas som understryker ett oberoende från, snarare än en inlåsning till, det effektivitetsfokuserade konsumtionssamhället. Fokus skiftas därmed från byggnadsprestanda och boendestandard till hur boendemiljön möjliggör olika typer av hållbara praktiker (såsom att leva ”enklare”, dela saker och ytor med andra, eller grader av självhushållning).

De tre studierna bidrar till en mer komplex bild och ifrågasätter att det skulle finnas enbart ett koncept för det hållbara hemmet, vare sig det målas upp som resurseffektiva lösningar i Kvillebäcken eller lokal självhushållning på landsbygden. Samtidigt visar avhandlingen att det finns ett intresse bland olika sorters hushåll att bo mindre resursintensivt och mer varierat. För att hitta sätt att gå bortom glappet mellan vad som byggs och hur vi kan tänka oss en mer hållbar framtid, måste vi se hemmet som den nod i vardagslivet det faktiskt är och som en utgångspunkt för större förändringar i hur vi lever, snarare än ett ”objekt” där olika lösningar kan appliceras. Detta betyder också att boende bör ses som aktörer istället för ”brukare” eller konsumenter. Behovet av andra perspektiv på det hållbara hemmet måste utgå ifrån människor och deras vardagsliv. Hur lever vi, med vilka och på vilka olika sätt kan vi tänka oss att bo? För arkitekter innebär detta en utmaning, men även en möjlighet, i att omvärdera processen och de maktförhållanden som råder i bostadsutvecklingen idag. Det finns en potential i att aktivt bidra till medskapandet av alternativa framtidsbilder. Hur vi möjliggör olika sätt att leva på i våra bostäder, inte bara hur energieffektiva husen är, måste förstås som en del av omställningen till ett mer socialt rättvist samhälle med en radikalt minskad miljöpåverkan.

Pernilla Hagbert är doktor i arkitektur och forskare på avdelningen för Urbana och Regionala Studier vid KTH. Hon disputerade nyligen på Chalmers med sin avhandling ”A sustainable home? Reconceptualizing home in a low-impact society”.