Empatisk design sätter stämningen i Milano

Design är mer än bara ting: alla dessa soffor, stolar, bord, lampor definierar sociala hierarkier och relationer oss emellan, de är ett gränssnitt mellan oss och en ständigt alltmer utvecklad teknik, de ger form åt vår verklighetsuppfattning, de inspirerar drömmar om en annan värld. Men om förut modernismen definierade våra utopier så finns idag inga stilar, inte ens den så tillåtande postmodernismens har överlevt. Formgivarna erkänner sig både lätt uppgivna och samtidigt uppsluppna inför alla möjligheter att skapa helt fritt. Frågan är om vi fått nog? Börjar inte denna uppsjö av objekt kväva oss, fastnar vi inte i alla ägodelar som ständigt pockar på vår uppmärksamhet?

Ute i de böljande mässhällarna i området Rho möter jag Francesco Binfaré, en italiensk designveteran av rang. Gång på gång har han ifrågasatt olika möbeltypologier. Ska en soffa verkligen vara rak? Ska den ha en fast rygg och symmetrisk form? Ska verkligen dess form bestämma hur vi ska umgås med varandra? I början av 2000-talet presenterade han Flap hos prestigefulla möbelföretaget Edra, en kurvad soffa som gör att man sitter tillsammans istället för på rad, och vars bak- och framsida i form av individuella ryggstöd kan justeras i lämpliga positioner allt efter stundens infall. I år är det betydligt mer formlöst med Pack, en soffa som förlorar alla konturer och som mest påminner om ett isberg med en isbjörnsliknande form att gosa in sig i. Men han är inte nöjd med att ta upp tråden från sextio- och sjuttiotalets radikala italienska design som med nya former och nya material skapade nya livsstilar för en ny ung generation. Nu hävdar han att det är nog med alla dessa prylar, de för oss ju inte samman utan isär. Hur kan design skapa gemenskap och samhörighet, hur kan design få oss att bli mer empatiska?

Samma budskap drabbar besökarna i Morosos showroom, ett minst lika välrenommerat möbelföretag. Alla möbler signerade av designens världselit har ställts undan till förmån för sextonårige arkitektstudenten Achilleas Souras’ installation SOS (Save Our Souls), en igloo av båtflyktingars flytvästar som samlats in på Lesbos. Achilleas frågar sig hur vi kan se oss själva i spegeln om vi inte hjälper våra medmänniskor.

Gungan Swing av Sanne Visser

Och helt klart står vår tids frenetiska konsumism i klar kontrast till en alltmer konfliktfylld värld, som om vi vill förgylla och bo in oss för att gömma oss undan allt som stör bland alla dessa alltmer välformade designobjekt. Unga Sanne Visser understryker med Swing, en gunga med rep av människohår, på sitt egna sätt hur taktilitet och också återvinningstänk kan ge ett mer empatiskt förhållningssätt till design. Sanne drar runt på hårfriseringar i London och frågar snällt om hon kan få ta hårresterna på golven, framförallt letar hon asiatiskt hår som är det starkaste.

När designen inte längre kan nöja sig med att uppträda som passiva objekt, utan blir till subjekt, så ställs designvärlden inför samma utmaningar som arkitekturen: istället för att gestalta ännu fler fysiska byggda objekt till försäljning på en alltmer överhettat fastighetsmarknad så är det iscensättningar för livet mellan husen, på gator och torg som blir arkitekturens viktigaste uppgift.