Demokratisk arkitektur – offentliga rum som stärker samhällsväven

“Att lära sig av det existerande landskapet är ett sätt för en arkitekt att vara revolutionär.”; skrev Denise Scott Brown och Robert Venturi när de 1972 gick i polemik med dåtidens arkitektkår genom sin studie av Las Vegas kommersiella landskap i boken ”Learning from Las Vegas”. Men 2017 är det inte det kommersiella landskapet som förtjänar vår uppmärksamhet som arkitekter, planerare och teoretiker. Snarare är det ett offentligt landskap som åter måste fram i ljuset – och i synnerhet den ”offentliga interiören”: lobbys, receptioner, väntrum; alla de offentligt ägda interiörer, där vi som samhällsmedborgare träffar varandra och demokratin, ansikte mot ansikte. I en tid när skörheten i det demokratiska styrelseskicket blir smärtsamt uppenbar i den globala geopolitiken, är det dessa rum som visar inte bara vilka vi var när välfärdsstaten växte fram under 1900-talet, utan även vilka vi kan bli när vi följer den in i 2000-talet. Tillsammans utgör rummen i den offentliga interiören en arkitektur som byggts med det explicita syftet att förvalta omtanke, med hela populationen som storleksordning: Av den anledningen är den förtjänt av att vi visar den omtanke tillbaka.

Vi ser här möjligheten för ett ”demokratiskt ögonblick” i den svenska arkitekturen. Genom att lyfta fram dessa rum och den omtanke de förkroppsligar kan arkitektkåren sätta fokus på de demokratiska värden som legat till grund för dess produktion samt den välfärdsstat de är en del av.

Arkitektur har förmåga att uttrycka andan i sin samtid samt stå som vägvisare mot en uppsättning möjliga framtider. I juli förra året skrev arkitekten Patrick Schumacher en krönika på arkitekturportalen Archinect där han uttryckte sitt stöd för Storbritanniens utträde ur EU. I artikeln hyllade den berömde chefen för Zaha Hadid Architects det brittiska folket för att vilja ”undfly tvångströjan” från den Europeiska unionen i synnerlighet samt ”förmyndarstaten” i allmänhet och att därmed öppna för en ny era av marknadsliberalism och en avregleringens arkitektur. Medan röster som arkitekten Manuel Shvartzberg Carrió har menat att Schumachers regelbundna utbrott nästan nått en status av ”lugnande bakgrundsbrus, ett bekvämt ’ont objekt’ mot vilket vi kan mäta vår egen arkitektoniska anständighet” i det internationella arkitektursamtalet, så bör vi akta oss för att avfärda de ”mörka tider” som sådana positioner ger uttryck för. Än mindre de exkluderande framtider som de bereder vägen för.

Diskussioner om representativ demokrati hemsöks idag av en atmosfär av skepticism, i sviterna av den förvåning som många upplevt efter två nyligen hållna val – den brittiska folkomröstningen gällande EU-medlemskap (som lett till planer för ”Brexit”) och det amerikanska presidentvalet 2016. Vi är vid sådana tillfällen förtjänta av att minnas, vilket filosofen Michel Foucaults texter i ”Biopolitikens födelse” från 1979 påminner oss om, att precis den sortens misstro mot staten och folkets förmåga att välja kompetenta ledare låg till grund för ordoliberalismens, en föregångare till vår samtida neoliberalism, framväxt i efterkrigstidens Västtyskland. I de stunder då fascistiska och auktoritära skuggor visar sig vid horisonten, lär oss historien att ”marknaden” plötsligt kan ses som ett rättvist alternativ till en misstänkliggjord stat.

Det är i sådana stunder viktigt att uppmärksamma den demokratiska statens förmåga att skapa frihet, rättvisa och omtanke för samtliga medborgare. Det är även viktigt att förstå de offentliga interiörerna som delaktiga i den produktionen.

I utställningen The Continous Surface of the Welfare State försökte vi belysa de offentligt ägda och tillgängliga rummen som platser där demokratin i Sverige manifesteras, rum som bekräftar dess existens och gör den fysiskt närvarande. Utställningen dokumenterade, genom fotografier och materialprover tagna från åtta godtyckligt utvalda offentligt ägda och publikt tillgängliga rum i Stockholm, en liten del av den riksomspännande rumslighet som den offentliga interiören utgör.

Vi talar här om hundratusentals kvadratmeter som ägs av den svenska staten, landets landsting och dess kommuner. Vi talar om vårdinrättningar, kollektivtrafik, riksdagshus, systembolag, skolor, tandläkarmottagningar, skattekontor. Om vi läser de offentliga interiörerna som en sammanhängande arkitektur kan vi förstås dem som en form av ”megastruktur” och i ljuset av de åtstramningsprogram som svept över Europa de senaste decennierna är dess skala och omfattning imponerande. Snarare än lyxvillor eller turistorienterade ikonbyggnader är det denna ”vardagsarkitektur” som många arkitekter i Sverige ritar på en daglig basis, något vi bör rikta blicken mot och lyfta fram internationellt. Här kan vi i Sverige, med tanke på just storleken av denna offentliga interiör, uppvisa ett ”demokratiskt ögonblick” i arkitekturen genom att hylla den offentliga interiören och de demokratiska värden som ligger till grund för formgivning och förvaltning av denna gemensamma tillgång.

När det kommer till den offentliga interiören är detaljerna viktiga. Mötet mellan två bitar linoleum blir viktigt när en sitter i timmar och väntar på ett provresultat, och huruvida receptionsdisken på stadsbyggnadskontoret känns varm eller kall mot handen har betydelse för folks första intryck av planeringsprocessens demokratiska procedurer. Det finns något trösterikt i upprepningen av material. Grå och rosa linoleum, vita perforerade innertakspaneler, ytor i bokträ, jämtländsk kalksten. Repetitionen och konsekvensen som kan ses i publika interiörer behöver inte vara en källa till leda för varken arkitekter eller besökare. I en materiell kultur som karaktäriseras av accelererande trendcykler, framhärdar de lågmälda materialen och visar att den offentliga interiören är en plats för bestående och robusta uttryck, motståndskraftiga mot ”slit-och-släng”-kulturen som dominerar i våra privata rum.

Uttråkade, ensamma, nervösa, exalterade möter vi det offentliga i väntrum, över receptionsdiskar och i entrékorridorer. Dessa rum möter oss med en omfamning som är så opersonlig som möjligt, och som underlättar ett liv (vilket som, alla tänkbara) på ett sätt som radikalt överskrider det ”krav på att kommunicera” som så dominerar dagens samhälle. Det är på skattekontoret och i doktorns väntrum som vi kan ta en välbehövlig paus från samtidens begäran om att vi ska klä oss rätt för tillfället, eller att vi ska offentliggöra vår närvaro genom ett inlägg på sociala medier. Att bli behandlad ”som alla andra” är ett värde värt att hylla, i en media-mättad värld där vi bombarderas med föreskrifter om att ”bara vara oss själva”.

”Att lära av det existerande” visade sig i slutändan vara ett konservativt, snarare än radikalt, grepp i fallet med Scott Brown och Venturis Las Vegas. Felicity D. Scott beskriver i boken Architecture or techno-utopia från 2007 hur Scott Brown och Venturis arbete kom att motverka de progressiva och samhällsförändrande krafterna inom arkitekturkåren genom att skapa ett progressivt skimmer över vad som i själva verket var ett bibehållande av status quo; den vita medelklassens rätt till sin egen estetik.

Vår uppmaning att lyfta fram ”välfärdsstatens gränssnitt” riskerar även den att falla ner i konservatism och historiserande om vi närmar oss uppgiften med en attityd av nostalgi. Utmaningen i att röra oss mot ett demokratiskt ögonblick i arkitektur ligger därför i att öppna upp dessa ytor för progressivt experimenterande, förändring och risktagande. Den nyligen bortgångne kulturkritikern Mark Fisher noterade att brittiska BBC (som hånades för sin sammankoppling med ”förmyndarstaten” under Thatcher) sände de mest utmanande och bildande filmerna i hans egen ungdom, just för att det var ett sammanhang (i motsats till kommersiella media) där risker kunde tas. En ny offentlig arkitektur skulle – bortom nostalgin – kunna ta precis den typen av risker, kunna vara lika pragmatisk som intellektuellt utmanande, lika experimentell som värdig. Den skulle kunna skapa ytterligare ett ”demokratiskt ögonblick” och kanske kunde en sådan arkitektur förse oss med ett ”gott objekt”, snarare än Schumachers onda, mot vilket vi kan mäta vår egen ”arkitektoniska anständighet”. En förebild för resten av samhället att följa.

Rutger Sjögrim, arkitekt samt lärare på Arkitekturskolan, KTH, Helen Runting, stadsplanerare och doktorand i arkitekturteori på Arkitekturskolan, KTH. Karin Matz, arkitekt samt lärare i på Arkitekturskolan, KTH, Stockholm. Tillsammans driver de arkitektkontoret Secretary.