Vissa byggnader och platser är lätta att frammana ur minnet. De kan när som helst väckas till liv och sitter som etsade på näthinnan. Några byggnader och platser är lättare att visualisera än andra trots att jag inte ens besökt dem, som Villa Markelius till exempel. Jag kan särskilt se Guldhedstorget och stjärnhusen i Gröndal för mitt inre, kanske för att jag besökt platserna. Jag ser husen, gör du? Varför?
Jag menar att det bildarkiv som SAR påbörjade 1947 och överlät på stiftelsen Sveriges Arkitekturmuseum när detta bildades 1962, direkt och indirekt har bidragit till att vissa byggnader ingår inte enbart i min minnesbank utan ingår i vårt kollektiva minne. Fotografier av bland andra ovannämnda projekt användes av både förbundet och museet i deras respektive utställningar och publikationer, och lånades ut till forskare, journalister, redaktörer med flera och kom därigenom att formulera en bild av den svenska arkitekturen. I följande text söker jag svara på frågan varför just dessa projekt och fotografier valdes ut, och synliggöra vad man skulle kunna kalla för ett ”arv från SAR”. Arvet är materiellt i form av det fysiska bildarkivet. Det är dock främst immateriellt i form av ideologi. Denna kommer till uttryck i bildandet av museet i sig, föreställningar om bildarkivets syfte och de avläsbara spåren av insamlingspraktiker och urvalet av bilder till arkiv och bildförmedling. I jubileumsboken Om femtio år med Arkitekturmuseet (2012), beskriver museets första chef Bengt OH Johansson museet som en ”fortsättning på och avlastning av SAR:s informationsnämnds verksamhet”. Vad innebar detta för bildarkivet?
Det materiella arvet från SAR består av en samling om cirka 2 500 svartvita fotografier över byggnader uppförda under främst 1940- och 50-talen. Utmärkande för dessa är att majoriteten byggnader är uppförda i storstäderna och ritade av en relativt liten grupp arkitekter, att bostadshus dominerar men att dessa inte utgörs av flerfamiljshus utan villor, fritidshus och radhus, att vissa byggnadskategorier som skolor, biografier och museer och hotell förefaller ha varit mer intressanta än andra och att vissa projekt är mer välrepresenterade med fotografier i arkivet än andra. Med utgångspunkt från projekten i SAR:s bildarkiv går det att urskilja ett visst mönster som ger vid handen att urvalet var medvetet.
Av arkivmaterial rörande bildarkivet och rapporter i Arkitekten framkommer att SAR hade en instrumentell och ideologisk syn på bildarkivet och dess användning: att information och bilder användes som en maktresurs och att selekteringen av projekt var strategisk. Att information verkligen uppfattades som ett instrument framgår av SAR:s återblick på sin verksamhet 1951. SAR:s dåvarande sekreterare, arkitekt Lars Åkerlund, skriver då i Arkitekten att ”den yttre verksamheten innebär ett hävdande av förbundets målsättning genom propaganda, yttranden, framställningar och tävlingsverksamhet”. När Sveriges arkitekturmuseum ärver bildarkivet så ärver stiftelsen till del också SAR:s målsättning med arkivet och bildförmedlingsverksamheten liksom insamlings- och urvalsprinciper. Information utgör ett medel att värna och främja arkitekturens position i samhället genom att med fotografierna framställa den svenska arkitekturen på ett uttänkt och utvalt sätt. Det framgår av vilken typ av byggnader SAR eftersökte och hur SAR gick till väga i insamlingen av fotografier att det var en viss sorts arkitektur som skulle förmedlas genom bildarkivet.
Diskussionerna kring bildarkivets innehåll och insamlingen visar att kvalitet utgjorde ett viktigt kriterium. Detta gällde både SAR och museet, åtminstone i början av museets tillvaro. Tre metoder kan urskiljas vilka delas av SAR och Sveriges arkitekturmuseum: allmänna förfrågningar efter passande projekt, uppsökande och riktade efterlysningar samt insamling av redan publicerade och/eller utställda projekt. Varken för SAR eller museet var det en fråga om att bildarkivet skulle ge någon heltäckande bild av den svenska samtidsarkitekturen utan bilden var vinklad. Av den rundskrivelse om objekt till bildarkivet som SAR skickade till sina medlemmar 1947 och som påträffas i Arkdes arkiv, framkommer att objekten skulle vara nyorienterande snarare än enbart nya/aktuella/samtida. I brevet efterfrågas verk ”(…) av betydelse för belysning av byggnadskonstens utveckling”. Det normativa inslaget i rundskrivelsen är kännetecknande för SAR:s agenda och regelbundet påträffas uttryck som ”av intresse”, ”särskilt typiskt”, ”föredömliga byggnader”, ”monument”, ”de stora numren” och ”särskilt värdefulla” när bildarkivet förs på tal. Liknande utsagor återkommer i den museiutredning från 1961, som kom att bli vägledande för museet under flera år, liksom i museistiftelsens protokoll, verksamhetsberättelser och övriga handlingar. Dessa påträffas i vad jag kallar ”stiftelsearkivet”. Detta omfattar handlingar rörande museets stiftelseperiod 1962–1975 och finns vid Arkitektur- och designcentrum men vilket inte är katalogiserat. Enligt museets arkivnämnd var det inte fråga om att ge något ”brett tvärsnitt över olika epokers byggande”. 1966 bestämdes vidare att insamlingen till bildarkivet skulle skötas aktivt, att ”betydelsefulla arkitekter” skulle sökas upp i syfte att tillsammans med dem välja ut ”de bästa arbetena” vid de aktuella arkitektkontoren.
Vad innebar då kvalitet ifråga om bildarkivet? Kvalitet är omvittnat svårt att definiera. Det kan därför vara fruktbart att undersöka vad kvalitet inte är genom att studera uteslutningar och frånvaro. Genom att undersöka vad som genom de aktiva och medvetna valen indirekt valdes bort, är det möjligt att få en tydligare bild av det mönster som antyds ovan. Den mest påtagliga uteslutningen rör kvinnliga arkitekters produktion. I SAR:s bildarkiv påträffas endast en kvinnlig arkitekt – Ingeborg Hammarskjöld-Reiz som finns representerad i bildarkivet med två ospecificerade projekt i Lund. En annan uteslutning gäller, med undantag av Ralph Erskine, vars radhus i Gyttorp och Storviks-Hammarby finns inkluderade, utländska arkitekter verksamma i Sverige. Jag vill också lyfta frågan om huruvida SAR:s, och senare museets, bedömningsgrunder och urvalskriterier, utelämnade projekt med mer regional prägel. Ännu en frånvaro som synliggör SAR:s intressen, rör byggnader ritade och projekterade av byggmästare och arkitekter med lägre teknisk utbildning. En överväldigande majoritet av de arkitekter som finns representerade i SAR:s bildarkiv är utbildade vid arkitekturskolorna vid Kungliga Tekniska Högskolan eller Chalmers Tekniska Högskola. Av dessa cirka hundra arkitekter är det några som förekommer med fler projekt än andra: Sven Backström och Leif Reinius, Nils Ahrbom och Helge Zimdal, Gunnar Asplund, KF:s arkitektkontor, Sven Markelius, Paul Hedqvist, Hakon Ahlberg samt Erik och Tore Ahlsén.
Jag menar att uppfattningen om vad som är kvalitet är socialt konstruerat och därför har ett starkt släktskap med begreppet smak. Vad som utgör kvalitet varierar alltså över tid och rum och reproduceras i sociala sammanhang. Den höga närvaron av projekt i bildarkivet, vilka också återkommer i SAR:s utställningar och publikationer, av ovan nämnda arkitekter, vilka hade nära band till varandra och till fältets centrala institutioner som SAR, KTH, Chalmers, Stockholms stadsbyggnadskontor med flera, antyder att de delade kvalitetsuppfattning med varandra och premierade denna vid urvalet projekt till bildarkivet. Det är således ingen slump att jag lätt kan visualisera vissa byggnader och platser. Jag har inte bara läst om Guldhedstorget och Villa Markelius, jag har också sett fotografier av dem, ibland till och med samma fotografier, i olika källor från olika tider. Museet kan verkligen med Johanssons ord ses som en förlängning av SAR. Med detta sagt behöver vi inte sluta använda fotografierna. Närheten mellan SAR och museet ger dem ytterligare en dimension, som man dock bör ha i beaktande.
Fotnot. Texten är ett sammandrag av artikeln Arvet från SAR: om bildarkiv, bildförmedling och bildcirkulation från boken Forskning i centrum av Monica Sand (redaktör), Statens centrum för arkitektur och design, Stockholm, 2014. Texten återfinns i sin helhet på:
