Biennalen i Venedig: Rapport om händers avtryck

Tusentals remsor av återvunnet material från förra årets konstbiennal hänger i taket i den första tegelsalen i Arsenalen. Alejandro Aravena som är årets curator och hans kontor Elementals sätter tonen. Det här är en biennal om små medel, om hur arkitekter kan skapa mening och göra skillnad med sin kreativitet utan att använda de största gesterna. Anslaget fortsätter i nästa rum med paneler av olika handgjorda eller återanvända byggmaterial som de kinesiska arkitekterna Wang Shu och Lu Wenyu använt vid restaurering av byn Wencun i Kina. Arkitekturbiennalen detta år, på temat Reporting from the Front, rymmer många projekt där hantverket lyfts framför digitala processer och där lokala material – lera, tegel, keramik, trä och jord – dominerar framför glas, stål och betong.

Entréhallen till Arsenalen är utformad av Alejandro Aravenas kontor Elementals och uppbyggd av restmaterial från förra årets konstbiennal.

Om tidigare biennaler fyllt de tunga tegelhallarna med slående rumsliga experiment så är utställningarna mer modesta i år. Biennalens curator Alejandro Aravena har bjudit in arkitekter som arbetar där han anser att de gör störst nytta och han har bett dem att reflektera över akuta globala frågeställningar som jämlikhet, klimat, migration, naturkatastrofer och sanitet. Bilden som pryder katalogen och entrén till Arsenalen visar en kvinna på en stege och Aravena skriver hur arkitekter kan övervinna materiella begränsningar med nya perspektiv. Att han inte ser arkitektur som ett mål i sig utan som ett medel för att förbättra människors liv.

Den portugisiske arkitekten Paulo David tar tag i uppgiften att i arkitekturens uttryck och skala balansera turismens skador mot de inkomster den ger. Hans utställning på biennalen visar ett fragment av de starka tillägg han gör i landskapet på Madeira.

Det handgjorda, traditionella byggtekniker och nedärvd kunskap kring konstruktion och material framträder tydligt. Små men viktiga projekt, texter om tankar kring delningsekonomi, socialt bostadsbyggande och byggande i samklang med naturen. Hur stor arkitektur kan uppnås med liten budget. Och hur arkitekter kan bidra med sin kunskap där den gör mest nytta och inte mest profit.

Det här är inte en biennal om stjärnarkitekterna. Men de finns här, om de kvalar in i Aravenas tema. När Jean Nouvel och Peter Zumthor skymtar under öppningdagarna flockas journalister och arkitekter omkring dem och Twitterkontona går varma. Och när Kazuyo Sejima blir guidad i den japanska paviljongen drar hela rummet efter andan.

Kazuyo Sejima var curator för arkitekturbiennalen 2010. I år besökte hon den japanska paviljongen som publik.

Peter Zumthor visar i sin utställning rader av glänsande kavajer i olika färger, suggestivt ljussatta i ett mörkt rum, och pekar här på kvaliteten av det handgjorda i arkitekturen. Han hävdar att de digitala processerna och 3d-framställda byggelement inte alls håller på att ta över arkitekturen. Zumthor delar rum med Shigeru Ban som arbetat med katastrofområden och flyktingbostäder och ofta med enkla traditionella maerial i okonventionella strukturella lösningar. En hängbro som löper genom rummet föreslås i verkligheten placeras över ett tidigare slagfält i Korea. Bron ska knyta samman människor som separerats av det övergivna området.

På ETH Block Research Group i Zurich har forskare med digitala verktyg studerat konstruktionen av äldre valv och konstaterat att tekniken kan spara material och energi. Resultatet fyller en av tegelsalarna i Arsenalen med vita valv uppbyggda av tunna betongskivor.

Det här en biennal som öppnar dörrarna vidare mot arkitektur i delar av världen som brukar vara mindre representerade här i Venedig, arkitekter från Latinamerika, Asien och Afrika. Givetvis kan det ha att göra med Aravenas egen bakgrund och erfarenheter som arkitekt från Chile, men han är noga med att poängtera att det är kvaliteten i projekten utifrån hans tema som avgör urvalet. Här finns modeller av arbeten av den chilenska arkitekten Cecilia Puga, en utställning av Al Borde Arquitectos i Ecuador, om att skapa arkitektur utifrån andra värden än pengar, och en fullskalemodell av den indiska arkitekten Anupama Kundoos förslag till billiga bostäder, Full Fill Homes.

En prototyp av den indiska arkitekten Anupama Kundoos förslag till billiga bostäder är uppbyggd på biennalen. Hon betonar att det som främst behövs är intelligens, kunskap och tid.

Här finns också exempel på västerländska arkitekter som arbetar ut mot den front där de tycker att deras kunskap gör bäst nytta. Ett exempel är Rural Urban Framework från Kanada som här visar projektet Settling the Nomadics, fullskalemodeller av förslag till bostäder i Ulanbator i Mongoliet, där kunskap från nomadiska bostäder förenas med en modern mer permanent urban livsstil.

Rural Urban Framework, RUF, undersöker hur nomadisk boendetradition kan förenas med ett urbant modernt stadsliv.

Med uppgiften att ställa ut arkitektur följer alltid utmaningen att den oftast upplevs och visas bäst i verkligheten och i ett sammanhang. I år är detta särskilt tydligt. När temat är hur arkitektur kan göra skillnad i samhället blir resultatet också givet en hel del fotografier, filmer och modeller. Andra lyckas förmedla rumsliga upplevelser och tränger bättre igenom i det brus som tävlar om uppmärksamhet i Venedig. Trots allt måste en arkitekt kunna förmedla sitt budskap med gestaltning. Enklast är det kanske för de installationer som står längs med kajkanten utanför Arsenalen.

Publiken finner skugga i en installation av den chilenska gruppen Grupotalca. En liknande struktur har byggts av bönder i byn Pinohuacho i Chile. Paviljongen ramar in en bit av hamnen liksom den ramar in bergen i den chilenska byn.

I en hamndocka ligger NLÉ-works flytande skola från det översvämmade slumområdet Makoko i Lagos, Nigeria, som under sista öppningsdagen fick ta emot Silverlejonet. Ett projekt i full skala där besökarna kan kliva ombord och uppleva undervisningsrummen. Här finns också en installation av den chilenska gruppen Grupotalca: ”How to bring architecture to where there is none”, ett tydligt svar på Aravenas tema. Paviljongen i rått trä ramar in en bit av hamndockan utanför Arsenalen och bildar samtidigt ett rum med skugga och vila för besökare. En liknande konstruktion har byggts av bönder i den chilenska bergsbyn Pinohuacho som en startpunkt för utveckling på platsen. Längst ut på kajen utanför Arsenalen står den kanske mest uppenbara tolkningen av temat Reporting from the Front: en fullskaleprototyp av Foster+Partners projekt Droneports i Rwanda som där ska användas för att transportera akut medicinsk utrustning till avlägsna delar av Östafrikanska länder via obemannade drönare.

Aires Mateus skapar spel av ljus, massa och form i sin utställning.

Den front som Alejandro Aravena vill att arkitekterna ska hantera kan vara vilken situation som helst där arkitekten kan skapa bättre förutsättningar. Men han har poängterat att detta inte bara är en biennal för de fattiga, att vi inte ska glömma arkitektens uppgift att skapa skönhet. Aires Mateus modellerar med ljus och massa och lyfter arkitektonisk skönhet som en grundläggande kvalitet och inte något som läggs som ett lager ovanpå funktionen. Och Marte.marte lyfter den skulturala potentialen i infrastruktur som vägar och broar. De visar hur formerna kan rama in, skärpa och framhäva ett landskap och förstärker budskapet med arkitektoniska former frammejsalade ur stora stenblock i utställningen. Visst finns här skönhetsupplevelser, rumsliga experiment och innovationer inom arkitektur, men Aravena har också betonat att han i sitt urval beaktat hur arkitekter förhåller sig till situationen de ritar för. Därför är det här kanske en biennal mer om de som bygger och använder det byggda, om hur arkitektur kan bidra till bättre samhällen, skapa lösningar för flyktingvågor och för marginaliserade grupper – än om arkitekterna själva.

En stor del av innehållet i utställningen presenteras genom foton och filmer. Vissa gör det mer inbjudande att ta sig tid för projekten.